// you're reading...

Hela alltet

Romerska associationer i Värmland

Att alla vägar bär till Rom vet sannolikt de allra flesta. Vad man däremot sällan tänker på är att samma vägar bär därifrån. De flesta utlänningar som kommer till Rom beger sig förr eller senare hemåt – inte sällan tunga om hjärtat.

Själv sitter jag just nu i en soffa i Värmland och har under den senaste stunden tänkt på en massa olika ting, som Tove Jansson (vars Sommarboken jag just läste ut), Selma Lagerlöf (på grund av landskapet) och Bjälbo kyrka i Östergötland, dit hela fem vägar bär från olika håll. De är dock betydligt mindre än vägarna mot Rom, vare sig vi tänker oss dem abstrakta eller som de vägar antiken byggde, t.ex. Via Aurelia, Via Flaminia och Via Appia.
Sörjande kvinna och genius

Rom påverkar och inspirerar, och har gjort så i alla tider. Sjuttonhundratalets svenska skolpojke visste mer om antikens Rom än om Stockholm, och en gång i världen höll jag ett föredrag som hette ”Att bygga Rom vid Aura å”, där den antika världens påverkan på sjuttonhundratalets världsbild diskuterades. En del av innehållet dyker upp i Folk jag aldrig mött, och en viss avklang finns väl också i den understreckare jag i juni skrev om Horatius (http://www.svd.se/kultur/understrecket/i-doda-poeters-levande-sallskap_3657350.svd). För bildkonstnärer var den romerska konsten själva utgångspunkten, oavsett hur man sedan valde att följa den i sin egen konst.
Den unge Byström

I Filipstads gustavianska kyrka mötte jag igår en skulptur, som erinrade om Rom. Det var ”Sörjande kvinna med genius” av Johan Niclas Byström (1783-1848), ett verk där man sannerligen såg antiken silad genom artonhundratalet.

Byström var sin tids store klassicist, bodde i Rom under långliga tider och samlade skandinaver omkring sig. Han var jämgammal med Geijer och Tegnér och levde ungefär lika länge. I hemlandet var han omåttligt populär – liksom många andra konstnärer förstod han sig på att vända sig till sådana som hade pengar (särskilt kungahuset) – och han uppförde en ståtlig antikiserande villa på Djurgården. I Rom bodde han länge i Villa Malta bakom Trinità del Monte.

Utsikt från Pincio en januaridag 2011

Utsikt från Pincio en januaridag 2011

Jag har köpt Villa Malta, som egentligen ej är någon villa, utan en rätt rymlig och bekväm boning, med 2:ne leende trädgårdar, som bära frukt och grönt året om. … Utsikten är den skönaste i Rom emedan jag ser hela Rom under mina ögon, och går jag upp i tornet hela Campagnan … och i lointain [fjärran] Frascati, Albano, Tivoli och hafvet.

Det Rom Byström såg var betydligt mindre än dagens Rom, och idag kan vi visserligen titta ut mot de blånande bergen i fjärran, men campagnan finns inte längre. Så sent som i början av nittonhundratalet hade Rom färre invånare än under antiken, men under seklets gång spred förorterna ut sig över campagnan. I bloggen om Tre Fontane i vintras berörde jag den, och jag märker att jag än en gång är på väg att citera samma passage ur Rydelius Rom på 8 dagar (1927). Vi struntar i den och låter Rydelius beskriva Pincio, den kulle där Byström bodde:

Under eftermiddagstimmarna, särskilt på sommaren då musiken spelar där uppe, är Pincio romarnas och turisternas promenadplats. Där stämmer de älskande sina kärleksmöten, och ibland, då kärleken sviks, söker den övergivne döden genom att kasta sig nedför den väldiga viadukten… Och sommar som vinter håller solen audiens för romare och främlingar strax innan den går till vila bakom S. Pietros kupol. Filer av ekipage står då och väntar, medan tysta skaror betraktar detta panorama, skildrat på tusen bilder och tusen vykort men dock överväldigande för den, som får se det i verkligheten. (Rydelius 1954, s. 83f.)
Den gamle Byström

På Villa Malta höll Byström hov för gästande och Romboende skandinaver. Här umgicks de, och här arbetade de sida vid sida. Jag tycker om tanken att han bodde strax ovanför Spanska trappan, inte långt från dagens Svenska institut. Det finns ingen Byström mer, men svenskar fortsätter att samlas i närheten, arbeta nära inpå varandra samt diskutera konst och andra vittra och lärda ting.

Alla vägar bär från Rom, och på sin ålders höst beslöt sig Byström för att bosätta sig i Stockholm. Han blev dock alltmera skröplig, och Rom började åter locka. Då bar vägen åter dit. Där drabbades han omsider av ett slaganfall, och så blev han kvar. Han är begravd på Protestantiska kyrkogården, men hans konstverk finns i stora samlingar i många länder. Ett av dem står alltså i Filipstads kyrka.

Citatet från Byström är hämtat ur Annette Landen, ”Skulptören Johan Niklas Byström och Villa Malta i Rom”, Drömmen om Italien. Nordiska resenärer i Södern 1750-1870 , Nationalmusei utstälningskatalog nr 637 (Stockholm, 2004). Bilden på den gamle Byström är hämtad ur Värmlands i Uppsala. En nationshistorik (Karlstad, 1979).

(Om man ska vara petnoga så har den här texten legat till sig några dagar. Jag sitter inte längre i någon herrgårdssoffa utan hemma vid mitt skrivbord, vilket är mera praktiskt, men också mera prosaiskt.)

stylist Boston

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd