// you're reading...

Hela alltet

Bröd och skådespel

”Köper du bröd?” säger maken. Sådant säger vi hela tiden här. ”Behövs något?” ”Bröd.” Hemma går aldrig bröd åt i den takten. Här ägnar vi långa diskussioner åt det bröd vi köpt och det bröd vi tänker köpa. Vi dryftar idealbrödet. Ska det ha knaprig skorpa eller inte? I sådana fall – hur knaprit ska skorpan vara? Vilken vithet bör brödet ha? Vi är fullkomligt överens om att integrale – det vår toskanska väninna något överdrivet kallade ”Schwartzbrot” – inte är lika gott. Det kan beskrivas som ett försiktigt grahamsbröd. Vitt ska det vara, gärna med stora hål i. Det äter vi till frukost med ricotta och sylt, det bryter vi till maten och det har vi tillsammans med någon av dessa italienska ostar, som man bara måste köpa på sig för många av eftersom de är så goda.

Gott bröd. I förgrunden öl från Tre Fontane (och vid sidan en halv skiva salami).

Gott bröd. I förgrunden öl från Tre Fontane (och vid sidan en halv skiva salami).

Brödet säljs i lösvikt överallt, också i vanliga snabbköp, och man kan säga till precis hur stor bit som behövs. Ändå händer det att vi missbedömer och inser att det börjar bli gammalt. Då kan man göra bruschetta. Sådant hittar man numera på varje svensk krog med självaktning, framför allt med tomat på. Det är förstås gott och friskt – jag brukar hacka tomat, blanda i vitlök, salt, peppar, basilika (den italienska är betydligt skarpare i smaken än den vi köper på Ica), hälla i olja och en antydan balsamvinäger – men det finns också en enklare och lika god variant: skiva det gamla brödet, rosta det (helst i ugnen), gnugga med vitlöksklyfta, salta, häll på olivolja. Gudagott! Dessutom kan man känna sig som en god människa, som äter gammalt bröd och gör en god rätt som i princip är gratis.

Antagligen har jag pratat om italienskt bröd förr, men bra saker tål att sägas många gånger. Antikens Rom var beroende av bröd och skådespel, och samma sak gäller mitt Rom. Bröd, god mat – och det skådespel som är denna stad.

Romersk nattvy (om än inte den vi såg igår): Castel Sant'Angelo.

Romersk nattvy (om än inte den vi såg igår): Castel Sant’Angelo.

Det är inte riktigt dags att åka än, men snart. Igår åt vi middag med goda vänner i Trastevere, och sedan promenerade vi hem genom staden. Den var ovanligt tom, och det var så ljumt att jag struntade i ylletröjan. Jag vet inte om Rom egentligen är någon vacker stad – den är lite för sliten för det – men på natten blir den vacker. Himlen är så svart och gatlyktorna så gula, och ljuset som faller över Tibern tycks alldeles gyllene. När vi gick över Ponte Sisto skimrade Peterskyrkans kupol som en hägring bortåt floden. Månen, vars skära nyss låg och vilade, är nu på väg att bli full, och över Svenska institutet lyste stjärnorna.

Jag kommer att sakna Rom, arbetsron och biblioteket, byggnaderna och faktiskt trängseln också, maten, människorna, kaffet… och brödet. Men jag kommer tillbaka, och bloggen fortsätter ännu ett tag.

web design jacksonville

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd