// you're reading...

Hela alltet

Två pizzerior i Trastevere

Längst bak i Med Ellen Rydelius i Rom finns ”liten köksitalienska”. Där räknas all möjlig sorts mat upp, och man för exempelvis veta: ”Agnelotti al sugo e burro – pasta i form av halvmånar, fyrkanter eller ringar med fyllnad, serverade med tomatsås och smör.” Om pizza nämns däremot inte ett ord. Jag har för mig att hon nämner rätten i sina memoarer, men Leva randigt har åkt hem till Uppsala med en god vän så jag kan inte kontrollera.

Pizza är gott. I mina tonår var den inte bara en fläkt från den stora världen utan också ett bevis på ökad självständighet. Man gick ut och käkade pizza med kompisarna istället för att äta kvällsmat med mamma och pappa. När pizzerian Fontana di Trevi öppnade i Norrköping var det en uppenbarelse, ty den hade riktiga italienska pizzor. Vid det laget hade jag nämligen varit i Italien och visste hur det skulle smaka.

Hemma frekventerar vi då och då vår lokala pizzeria tillsammans om barnen. Matutbudet är förstås viktigt, men delvis handlar det om desperation. Pizzerian är sättet att slippa laga mat när man inte orkar. Varje dag man inte köper pizza är en seger, heter ett av paret Berglins seriealbum. De har helt rätt.

Fast gott är det, särskilt i Italien. Häromdagen gick jag förbi La Renella (som jag nämnde i mitt allra första inlägg) och köpte en liten bit av samma pizza som då (spenat, mozzarella, parmesan och lite peperoncino) samt en liten bit potatispizza. För en svensk låter det absurt. Det är som om man skulle äta rispotatis eller pastaris. Italienarna ser potatis som en grönsak bland andra och tycker det är fullkomligt naturligt. Men det smakar utmärkt – det gjorde båda bitarna. Solen sken och jag satt i skuggan vid Trasteveres lilla museum (mycket lokalt inriktat) och kände mig fullt tillfreds med världen.

Första dagen förklarade jag att så mycket restaurangtips skulle det inte bli i den här bloggen. Så här sista dagen tycker jag ändå att jag borde berätta om mina favoritpizzerior. Båda ligger i Trastevere, båda har utmärkta pizzor, båda är mycket populära – men där slutar likheterna.

Dar Poeta ligger på Vicolo del Bologna, en av dessa typiska trasteverianska gränder som vindlar sig fullkomligt ologiskt genom gyttret. Och här kan vi tryggt citera Rydelius:

Trastevere – egentligen ”på andra sidan Tibern” – är en stadsdel, där det gamla, romantiska Rom ännu lever kvar. Husen är höga, ibland nästan fönsterlösa, här finns pittoreska gårdar med alla slags prång och utbyggnader utmed taklisterna. Och i de ruckliga kvarteren mellan Ponte Sisto och S. Maria möter man helt andra typer än på andra sidan floden, som omger stadsdelen på tre håll.

Just där – mellan Ponte Sisto och S. Maria – hittar man Dar Poeta. Stället har mysiga lokaler och uteservering i gränden. Pizzorna är mjuka och osttyngda. Första gången var jag där med de två yngsta barnen och förvånades då av deras röda bordsvin. Det smakade som någon sorts uppgraderad svart vinbärssaft, och sedan drömde jag länge om det. För mig blev det kvintessensen av de italienska bordsvinerna.

Under de här månaderna har vi provat olika sorters pizzor och alla är lika bra. Den oanande svensken bör dock tänka på att det både finns pizza bianca och pizza rossa – det är bara den senare som har tomatsås. Detta är dock inget man ska avskräckas av. Pizza bianca smakar också utmärkt, även om det var lite svårt att äta den där minimozzarella och körsbärstomater rullade omkring bland ruccolan. Smaken var det däremot inget fel på.

Förrätter kanske man inte behöver om man ska äta en hel pizza, men tillsammans med Ilaria delade vi tre stycken på ett fat blandad antipasti. Bra variation och stora mängder (möjligen för att vi hade en äkta romarinna med oss). Sonen åt nyligen Dar Poetas crème caramel. Han aldrig förr provat sådan och slukade den under andakt. Efteråt såg han upp med stora, hungriga tonårsögon.

”Vill du ha en till?” frågade vi. Det ville han, och han åt den också. Dock avstod han från en tredje.

För alla populära ställen i Rom gäller att man ska vara tidigt ute. Romarna äter sin middag vid åtta eller nio, men det är klokt att dyka upp redan vid sju. På Dar Poeta serverar glada flickor – vi har fått för oss att de är kusiner – och i dörren står en man i röd tröja med texten ”Hur många är ni?” Senast dök det upp ett sällskap på tretton personer, som faktiskt fick plats efter en stunds köande.

Dar Poeta är mysigt. Det kan inte sägas om Marmi vid Viale di Trastevere. Krogens namn betyder ”marmor”, och i folkmun kallas det ”Bårhuset”. Båda benämningarna syftar på borden i lokalen, som är försedda med marmorskiva. Stället är stort, alla servitörer är män i vit skjorta och fluga och två pizzabagare arbetar intensivt framför den vedeldade ugnen. En gång räknade vi till tjugotre pizzor som samtidigt i ugnen. Allt är mycket enkelt, men maten är fantastisk. Strax efter sju börjar kön ringla sig längs kvarteret. När uteserveringen är öppen lär stället servera 800 pizzor på en kväll.

På båda ställena går romarna, men kanske särskilt på Marmi. Det ser inte inbjudande ut med sitt vita ljus och sin neon, så den som söker det genuina går ofta förbi. Det är fel, för Marmi är verkligen genuint. Här ger sig romarna hän åt sin lust efter friterat. Man bör absolut smaka supplí al telefono, en tomatsmakande risboll med kärna av mozzarella. Om man skär den mitt i tu bli osten till långa trådar, som till en telefonlur – därav namnet. Man kan också äta baccalà (salt torsk), friterade zucchiniblommor och mycket annat.

Det friterade är dock bara förrätten. Sedan äter man deras stora, knapriga pizzor. Goda vänner säger att den med aubergine är godast. Själv kan jag inte bestämma mig. Prosciutto är också god, eller den med salsiccia och zucchiniblommor, eller capricciosan med kokt ägg, eller för den skulle calzonen, som man har ägg i här i Rom…

Gå dit! Mer säger jag inte. Till det ena stället eller båda.
Try keep headings

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd