// you're reading...

Hela alltet

Dylan Dog

Den lilla italienska jag kan har jag lärt mig av två lärare – Stefania i grönsaksdisken och Dylan Dog. Lektionerna från båda inträffade för nitton år sedan. De är ganska olika – inte bara för att Stefania var blond och tycktes leva ett stillsamt liv, medan Dylan är svarthårig och arbetar som mardrömsdetektiv. Den viktigaste skillnaden ligger förmodligen i att Stefania var ytterst verklig, medan Dylan Dog hela tiden varit fiktiv. När jag gjort mina resor till Rom har det alltid funnits sådant som måste köpas med hem: parmesan och pecorino, någon Romasouvenir åt sonen – och ett par album Dylan Dog till maken. Det är nämligen han som är den verklige aficionadon. Under en tågresa genom Europa för tio år sedan simultanöversatte han äventyren för barnen, som tyckte de var underbart läskiga. På landet har albumen sin egen hylla.

Dylan Dog är ett italienskt fenomen. ”Nu när ni läser Dylan Dog är ni italienare på riktigt”, sa tidningsförsäljaren i vår by. Det var en överdrift, men dessa seriealbum är verkligen stora här i landet. I snitt kommer varje nummer (alltid på ungefär 100 sidor) ut i 140.000 exemplar. Det är rätt mycket. Nu fyller serien tjugofem år, men detektiven själv är evigt trettiotre och råkar alltid ut för nya, hisnande äventyr. Det handlar om övernaturligheter, och liksom andra serieklassiker (som Fantomen, vårt svenska husorgan) söker de samtidigt skapa spänning och infria förväntningar. Äventyren består nästan alltid av övernaturligheter. Djävlar, vampyrer, varulvar och allt ont som kan drivas upp ur människan psyke är vardagsmat för Dylan.

Som namnet antyder är inte Dylan Dog själv italienare. Han bor i London, har ett förflutet vid Scotland Yard men är numera sin egen arbetsgivare. Den engelska anknytningen blir ibland oavsiktligt lustig, eftersom upphovsmännen inte är helt bevandrade i det brittiska. Liksom alla stora detektiver har Dylan sina egenheter – han bygger ständigt på sitt modellfartyg, han vägrar att flyga, äter inte kött och dricker inte sprit men förälskar sig däremot i så gott som vartenda äventyr. Hans klädsel är lika konstant som superhjältarnas trikåer: svart kavaj, röd skjorta och ljusnötta jeans.

Alla detektiver har sin medhjälpare – eller side kick, som det heter på utrikiska. Sherlock Holmes har Doktor Watson, lord Peter har Bunter, Fantomen har Guran och Läderlappen har Robin. Dylan Dogs medhjälpare heter Groucho och ser lustigt nog ut exakt som Groucho Marx. Han excellerar i långsökta skämt, som ibland också är roliga. Dylan själv säger ständigt ”Giuda ballerino!”, ett kraftuttryck som jag inte hittat någon lämplig svensk översättning på. Hur som helst är det typiskt för honom.

Det är intressant med nya konstformer. Under arbetet med Fredrika Bremer skrev jag mycket om hur tveksam man ansåg den unga romanformen, och när jag sedan gav mig in på Gösta Ekman d.ä. märkte jag samma fenomen beträffande filmkonsten. Det nya är aldrig kulturellt renlärigt och måste därför bli inarbetat för att närma sig finkulturen.

För femtio år sedan – ja, ännu för tjugofem år sedan – sågs serietidningsläsning som fördummande. Den unge som hängde över en serietidning uppfattades som knappt läskunnig. Så är det inte längre. Därför törs jag berätta att det finns en likhet mellan maken och Umberto Eco – och då menar jag varken litteratur eller skägg. Båda är nämligen hängivna Dylan Dog-läsare, och Eco har sagt: ”Bibeln, Homeros och Dylan Dog kan jag läsa dagarna i ända.”

Med dessa ord stadfäste han också tidningens status som klassiker. Nu hyllas den i de stora tidningarna (jag har hämtat fakta från Corriere della Seras bilaga Sette, 28.4 2011). Det senaste numret av Dylan Dog vill också visa att detta visserligen är äventyr om män, men inte bara för män. Det heter Femmes fatales och är helt producerat av kvinnor.

ga limo service

read more

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd