// you're reading...

Hela alltet

På en caupona i Cerveteri

Vad ska romresenären göra på sin enda utflyktsdag? Ellen Rydelius har många idéer. I Rom på 8 dagar är hon återhållsam och föreslår antingen Ostia eller Tivoli. Till Ostia har jag väl kommit tillräckligt (tre gånger till grävningarna och en till Lido), och till Tivoli tycks vi inte alls ta oss den här gången. Man ska alltid ha något kvar att se när man lämnar en stad.

Med Ellen Rydelius i Rom föreslår betydligt fler utflyktsmål. Ett är Cerveteri, som ligger ungefär tre mil nordväst om Rom. Kanske det framgått att jag snöat in på etruskerna. Inte nog med att jag läst Waltaris bok om Turms och varit ett par gånger på Villa Giulia, jag har också ägnat ett antal skuggiga eftermiddagar på Amerikanska Akademins bibliotek åt D.H. Lawrences Etruscan Places (1932) och flera vetenskapliga studier. Lawrence var rolig att läsa – han är entusiastisk på ett sätt som essäister sällan är idag, och även om han är ytterst subjektiv (bl.a. avskyr han romarna och älskar etruskerna) så är boken klart läsvärd. Sedan kanske man bör kontra med något mer sansat och modernt.

Så jag ville till Cerveteri, och kompisen ville detsamma. Första dagen hon var här gav vi oss alltså iväg för att frossa i etrusker och dessutom hinna prata av oss.

Vad gäller det praktiska följer jag inte Ellen Rydelius. ”Buss från Viale Castro Pretorio” var alltså en instruktion som jag negligerade. Vi hade köpt dagskort (€4), vilket är tillräckligt för regionala resor, och genom Rough Guide och sökningar på nätet hade jag kommit fram till att bussen avgick från tunnelbanestationen Lepanto. Det var fel. Numera går den från Cornelia, en station några hållplatser längre ut. Som vana resenärer hade vi förstås startat tidigt, men det hade ändå hunnit bli varmt när vi stod och väntade på bussen.

”En utfärd till Cerveteri förenar på ett underbart sätt naturupplevelser och konstintryck”, säger Rydelius. Det var helt klart. Bussen kom, vi lämnade Rom (förbi en del rätt fula förstäder) och for sedan genom ett böljande landskap av nästan toskansk prägel. Efter ungefär en timme var vi framme.

Jag antar att min läsare vet något om etruskerna, om inte annat att man vet rätt lite om dem. Man har nästan bara hittat gravar och tempel, och de inskriptioner som finns är så korta och ensartade att man knappt begriper deras språk. ”Den här grejen tillhör XX” förstår man och ”här vilar si och så, den och dens son” också, men någon etruskisk litteratur känner man inte till. De bodde i ett område mellan Rom och Toskana och hade sin storhetstid innan Rom blev stort.

Cerveteri är en håla. Redan D.H. Lawrence tyckte så. Dock är den en ganska söt liten håla, med medeltida torg och pittoreska gränder. Här finns två sammanbyggda kyrkor – en vitkalkad från 1950-talet och en grå stenkyrka från omkring år 1100, vilka förbinds med en båge. Den äldre kyrkan har ett intressant trätak med öppna takstolar (sa den som begrep något) och väderbitna kolonner som var (förlåt!) spolier. När vi först steg in i den nya kyrkan visade det sig vara begravning, men vi kom tillbaka senare. Redan första blicken hade nämligen avslöjat den gamla kyrkan innanför valvet. Man har väl sina lidelser.

Mitt emot kyrkan ligger museet, vilket enligt turistbroschyrerna ger en fullständigt bild av etruskiskt liv och kultur. Det var en överdrift. Där fanns sådant som inte skickats vidare till Villa Giulia, men något sade det ändå, och dessutom var museet inhyst i en vacker byggnad, där man kom ut på en avsats precis bredvid en klocka.

Nu ägnade vi oss inte enbart åt andliga njutningar i staden. Så fort bussen stannat gick vi till närmaste bar och tog kaffe och varsin cornetto (med choklad den här gången). Bar 2000 ägdes (ovanligt nog) av två unga kvinnor. Den hade också en lätt kvinnlig prägel och dessutom en sällsynt trevlig toalett.

Efter museet och kringvandringen i staden började vi leta efter en restaurang. Allt var stängt. Dagen därpå skulle staden påbörja ett tredagars firande av sitt skyddshelgon, ärkeängeln Mikael, och överallt höll man på att sätta upp äreportar och dekorationer. Sådana fester är fortfarande vanliga i italienska byar och småstäder – jag förmodar att de är som marten i Arvika. Cirkusen hade redan anlänt och körde runt och lockade med alligatorer och krokodiler.

Antagligen höll restaurangerna stängt för att personalen skulle vara utvilad inför firandet. Vi hittade många barer och några ställen som sålde pizza rustica, men ingen restaurang. Trattoria dei Cacciatori som Rydelius rekommenderar hade nyss gått i konkurs.

Det var tur att vi tagit den där cornetton, för vi irrade länge omkring och sa ”men runt det här hörnet”… Förgäves. Till sist kom vi in på Piazza A. Dante och blev varse några vaxdukstäckta långbord, som skuggades av ställningar med vassmattor. Vid ett bord satt fyra karlar och spelade kort och drack vin. De hade mycket trevligt och var av allt att döma inne på sin tredje liter den lunchen. En av dem hade en mobil som skrek som ett litet barn varje gång den ringde. Så långt bort från spelarna som möjligt satt ett italienskt par, som tydligen också var turister. De höjde alltså antalet turister vi mött till fem stycken (de tre andra var tyskar på museet).

Försiktigt gick vi närmare. En man ropade på oss inifrån ett rum.

”Det är gnocchi idag!”

Jag log mitt osäkraste leende. Nu såg vi att därinne satt ett tiotal människor, också de vid vaxdukstäckta långbord. En äldre kvinna höll en plastbunke med fetuccine.

”Qualcosa di mangiare?” försökte jag.

Mannen försökte igen med gnocchi, men rättades av kvinnan med plastbunken. ”Fettucine!” förklarade hon. Vi förstod att hon var kocken. Raskt beställde vi dagens rätt, mineralvatten och vitt vin och lade sedan beslag på det återstående, mellersta bordet. Husets katter kom fram och tittade på oss, men flyttade sig sedan till paret, som redan fått sin mat.
Snart kom vinet, gyllengult, grumligt och med klar karaktär av äppelcider. Antagligen var det mycket färskt. Sedan anlände pastan på engångstallrikar, och dessutom en halv limpa bröd med knaprig skorpa och segt innanmäte. Pastan var fantastisk. Jag tror att sugon (eller köttfärssåsen, eller bolognesen, eller vad man nu vill kalla den) var den godaste jag ätit under den här vistelsen. Den hade små bitar av morötter och stjälkselleri. Också jag har morötter och selleri (om än rot-) i min bolognese.

Vi hade lite roligt åt vårt val av krog – i den mån det var ett val. Jag erinrade mig att D.H. Lawrence hela tiden klagade på den italienska maten, vilket jag skrattat åt på mitt romerska bibliotek. För oss fanns ingen anledning att klaga. Kanske var det så här maten serverades på den enklare näringsställena i Ostia och Pompeji – visserligen inte på plasttallrikar, men utan elegans och utan annat krus än det vinet bjöds i.

Med det tog vi det mycket lugnt, för det var varmt även i Cerveteri. Sedan löste vi ut oss (€10 för två, vilket fick mig att säga något elakt om turistfällan i Neapel) och gick ut mot Banditaccia, där gravarna finns. Så kom vi ut på landsbygden – men vad vi såg där får vänta till en annan gång.
unspool reminiscences lace Nightwish One Direction

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd