// you're reading...

Hela alltet

Prerafaelitisk utställning

Fosterländskhet är fascinerande. Som svensk skulle man aldrig drömma om att ropa om hemlandets förträfflighet, och jag kan inte komma på att jag någonsin upplevt ett nationellt jubileum. Vi kan fira författare och andra storheter (själv var jag inblandad i Linnéjubiléet för fyra år sedan), men inte landet i sig. Någonstans påpekade Johan Henric Kellgren att nationer borde fira sina misslyckanden lika väl som sina segrar – bland lämpliga minnen att celebrera nämnde han årsdagen av slaget vid Poltava. Inte heller sådant firas.

Jag trodde nog att 150-årsfirandet skulle märkas mindre efter 17 mars, men det hänger fortfarande italienska flaggor överallt. Dessutom märks en ambition hos museerna att ägna även internationella utställningar åt italienska ämnen. På Galleria nazionale d’arte moderna (som ligger vid Villa Borghese, inte långt från Svenska Institutet) har man sedan februari en utställning om Dante Gabriel Rossetti, Edward Burne-Jones och myten om Italien i det viktorianska England.

Själv hyser jag en viss svaghet för prerafaeliterna. Jag brukar försöka se dem när jag är i Storbritannien, härom året såg jag en utställning om Millais på Tate och sedan förstås prerafaelitutställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Lite inspirerad blev jag nog också av tv-serien Desperate Romantics, som gick i vintras – den uppvisade en behaglig blandning av lögn och sanning.

Så jag gick på utställningen – och jag blev lite besviken. Kanske låter jag som en gnällspik, men ofta tycker jag att konstutställningar har svårt att hålla sig till ämnet. Den här visade upp en ganska stor samling oljor, akvareller och skisser av de brittiska konstnärerna. De flesta var fantastiska. Det enda jag inte begrep var anknytningen till Italien. Till skillnad från svenska utställningar saknade den här förklarande texter, men hur jag och min konsthistoriskt bättre bevarade kamrat än slog ihop huvudena förblev vi lika frågande. Där fanns en stor uppsättning italienska konstnärer, som mestadels var betydligt senare, men de enda brittiska konstverk som hade italiensk anknytning var några målningar av Turner. Däremot fanns en del klassiska italienska målningar, däribland en underbar medeltida S. Stefano – med stenarna fast förankrade i huvudsvålen.

Slutsatsen är alltså: fantastiska målningar men oklara syften. Trots ovissheten om vad utställningen handlade om var vi alltså upprymda när vi lämnade den.

På vägen till marknaden passerar vi för övrigt Via Gabriele Rossetti i Monteverde. Hur han tagit sig in bland det italienska enandets kämpar häruppe vet jag inte, men en sak vet jag: det visar på viktorianska Englands påverkan på Italien. Men Rossetti var förstås halvitalienare, så kanske tar i för mycket igen.
Angeles area connection

house cleaning atlanta

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd