// you're reading...

Hela alltet

Rydelius, jag och min väninna far till Lido

Nedräkningen har börjat. Vi har inte lång tid kvar i Rom. Dagarna ägnas mer åt korrektur än åt kulturella äventyr, och även om vi fått nytt besök är nog åtminstone inte jag särskilt rolig.

Efter morgonpasset med korrekturläsning släppte jag jobbet och åkte till Ostia med väninnan. Det var hon som första gången tog med mig till utgrävningarna, men den här gången åkte vi två stationer längre och stannade i Lido di Ostia. I september förra året avslutade vi 2010 års badsäsong utanför Rom, så det kändes som en bra idé att inleda årets på samma ställe. Då tog vi en badbuss (nr 7, Mare) längre ut, men nu hittade vi inte bussen. Kanske var det för tidigt på säsongen. Därför stannade vi i Lido.

I Med Ellen Rydelius i Rom (1954) nämns Lido i förbigående, men i Rom på 8 dagar (1929) leder Rydelius läsaren vidare från ruiner till bad. Liksom vi tog hon pendeltåget:

Det dröjer inte många minuter, förrän vi stiga av i den mondäna badorten Ostia, som ser precis ut som alla andra badorter vid Tyrrhenska och Adriatiska havet. Vita hus, fyrkantiga som askar, ligga i det vita solljuset och blunda med gröna fönsterluckor, gatorna äro dammiga och heta, icke ett träd, knappast en buske. Alldeles vid la marina – stranden – långa badbaracker med verandor, däribland ett stabilimento, uppkallat efter sångaren Battistini, och röd- och vitrandiga parasoller, som sticka upp ur sanden som jätteblommor. Och utanför allt detta banala havet, det eviga, underbara…

Det havet kan man behöva, i all synnerhet om man som kompisen tillbringat vintern i Sverige och inte kunnat njuta av den långa romvåren. Tåget mot Ostia var också fullsatt med badsugna resenärer, och ruinälskarna var i klar minoritet.

Kanske ser Ostia ut just som alla badorter. Jag vet inte, för jag har inte sett så många. Vi blev riktigt förtjusta. Mycket snart hittade vi gågator och ett torg, som var grönt och behagligt. Badortskänslan erinrade om en annan tid. Folk flanerade på gatorna, en violinist spelade melankoliska sånger och vid utecaféerna satt folk och drack campari eller aperol medan de åt tilltugg, som serverades på eleganta brickor. Klockan var bara tolv, så det var inte dags för lunch än. Sedan fanns där förstås en liten politisk kampanj och ungar som spelade fotboll på torget.

Vi tog en smörgås och såg oss omkring. Där borta syntes havet och dessutom en badanrättning, som passade bra in i vår stämning. Det var nästan så vi önskade oss svala vita kläder och en liten clochehatt. Dit ställde vi kosan.

Båda upplagorna av Rydelius låg kvar hemma, men det var faktiskt Battistini vi hamnade på. Först efter hemkomsten begrep jag att stället var så gammalt och anrikt som vi hoppats. Mattia Battistini var för övrigt en på sin tid världsberömd romersk tenor som dog i november 1928.

I Italien betalar man ofta för att använda en strand. Battistini var dock gratis, men man kunde hyra parasoll, solstolar, hytter etc. Vi pungade upp €8 var för solstolar och ägnade de närmaste timmarna åt sol, sand, deckare, prat och bad. Där fanns en hel del människor (mest italienare, efter vad jag kunde bedöma), och dessutom fullt av försäljare som försökte sälja de mest märkliga saker. Ett par i solstolen bredvid köpte en pilbåge med pilar och koger.

Och så var det havet. Det frusade och kluckade och var just som man drömt om under kalla vinterdagar. En romersk flicka skrek att vattnet var så kallt, så kallt. Hon hade aldrig prövat en svensk sommarsjö. Själv badade jag två gånger och kom hem med trassligt hår och sandigt skinn.

Rydelius föreslår att man avslutar besöket med drinkar på verandan. Vi nöjde oss med varsin glass (om än stor) och åkte sedan hem. Sedan blev det vitt vin på hålet i väggen vid Piazza S. Cosimato och spaghetti carbonara följd av grillad mortadella på en liten restaurang som heter Da Vittorio. Den tycks vara ett familjeföretag liksom Bar Roma Libera, där vi tog espresso. Där hade familjen just satt sig ned för att äta när vi kom in, och sonen i huset tuggade fortfarande när han tog betalt.

På det stora hela blev detta en riktigt romersk dag. Och nu är det bara en vecka kvar…
existed reproposed literal Download Free Web

click

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd