// you're reading...

Hela alltet

Bar S. Calisto

Min förläggare var i Rom i april. Självklart gick vi ut och slummade.

Jag känner att båda meningarna kräver förklaring. Ibland beskriver jag förhållandet mellan författare och förläggare som ett resonemangsparti, om än på ett helt andligt plan – man paras ihop med någon, och så får man fram bok efter bok tillsammans. Om jag inte räknar fel är vi nu inne på bok 11 (eller 12, om man räknar en julbok), som vi diskuterade när han kom till Rom på semester. Det handlar alltså om Djävulspakten, biografin över Gösta Ekman d.ä., som nu befinner sig på korrekturstadiet. När jag inte försöker njuta av mina sista veckor i Rom sitter jag med bildtexter eller korrektur. Det kommer att bli en kanonsnygg bok.

Bland de böcker jag givit ut på Bonniers finns biografin över Fredrika Bremer och de tre deckarna om Euthanasia Bondeson. Det var i samband med Bremer som jag kom i kontakt med artonhundratalets slumturism. När livet i Londons överlastade salonger blev för trist kunde man ”go slumming”, nämligen ta en sväng till East End och titta på fattigdomen. Fredrika Bremer gjorde det i socialt syfte (och skrev sin radikalaste bok om förhållandena i England), medan henne fiktiva författarkollega Euthanasia förstås genast hamnade i äventyr. Sådan är hon ju. Sedan blev det äventyrligare än hon tänkt sig – men det är ju en annan historia.

Första gången jag kom till Trastevere – sommaren 1978 – var detta skumma kvarter, som man varnades för. Här fans vanliga arbetare, men också kriminella gäng. Eftersom trakten redan då hade stadens bästa restauranger hittade ändå många turister hit, och en hel del råkade ut för ficktjuvar och väskryckare – de senare ofta på vespa. En tant i vårt sällskap blev väskryckt, och vi suckade över idiotin i att bege sig till Trastevere överlastad med guldsmycken. (Lugn, bakgrunden är snart klar!) Sedan började Trastevere gentrifieras – först kom konstnärer och utlänningar (däribland många amerikaner), och sedan blev det plötsligt chic att bo här. Idag har området en lätt intellektuell, konstnärlig prägel – lite Söder i Stockholm, fast med sämre underhållna fasader.

I det gamla Trastevere fanns barer, som drog till sig både konstnärer och stadsdelens vanliga befolkning. En enda av dessa finns kvar – Bar S. Calisto. Jag har redan nämnt namnet och utlovat förklaring. Det var dit jag tog med förläggaren. Det är det som jag skämtsamt kallar ”att slumma”.

Rom är fullt av barer. Där finns ljusa, trevliga barer, som Roma Libera, eller Gli Archi, som ligger strax utanför stadsmuren. Där finns sådana för folk som bor i kvarteret, som Bar Glorioso eller den där i hörnet vid Vicolo del Bologna, där maken och jag lunchade hans första dag i Rom. Det finns pasticcerior, som har mängder av cornetti och andra godsaker, som den vid Piazza S. Cosimato eller de två på Via Carini i Monteverde. Till alla dessa ställen går vi ibland och tar en kopp kaffe, en cornetto, en smörgås, ett glas vin. Men det finns bara en enda Bar S. Calisto.

Den har inget insmickrande över sig. Den verkar smutsig, har fula plaststolar och nötta bord med ölreklam. Det påstås att den har världens godaste glass, men jag har inte vågat äta den. Hygiennivån tycks inte vara den högsta. Tv:n står alltid på, och det är alltid sport. Laziosupportrar göre sig inte besvär – det är en uttalad romanistabar, full med memorabilia och t.o.m. en affisch på Svennis, som tränade laget en gång i världen (inte lika minnesvärt som Liedholm, efter vad jag förstått).

Och ändå är Bar S. Calisto fullkomligt underbar. Vi tar med nästan alla dit. Barnen älskar den. Vänner älskar den. Svärmor var möjligen lite tveksam. Mamma kom aldrig dit, av någon anledning. Och ja – min förläggare tyckte också om den. Vi var rörande ense om att detta var något alldeles särskilt.

Calisto är den sista överlevande konstnärsbaren. Alla går dit. Nej. Det var fel. Med tanke på att den ligger tio meter från Piazza S. Maria in Trastevere är den befriande tom på turister. Den är inte ett sådant ställe man går in på om man inte fått det rekommenderat och insett att det är mindre ruskigt än det ser ut. Kaffet är bra – vi dricker gärna en Amaro di Capo till, eftersom det ska vara bra efter en rejäl måltid – och det är mycket billigt. Vad sägs om två småflaskor prosecco för sammanlagt € 5,40?

Klientelet är synnerligen blandat. Här sitter studenter och intellektuella. Hit går folk från de utländska institut och akademier som ligger uppe på Gianicolo. Hit kommer också de uteliggare, som annars sitter i porten till kyrkan S. Calisto tvärs över gränden. De kommer in, tar ett dricksglas vin och sitter ibland en stund på uteserveringen. En inneservering finns, men den är nästan alltid tom – här sitter man ute året runt. Toaletten har sågspån på golvet och saknar lås, men folk väntar artigt på sin tur.
Efter första besöket beskrev vi stället som Pär Rådström mäter VDala-puben, en studentpub som på vår tid drog till sig Uppsalas småintellektuella och halvradikala. Rådström hade definitivt kunnat göra något av Calisto. Antagligen fanns baren när han var i Rom (om han nu var i Rom – jag har åtminstone för mig att han var i södra Italien), och antagligen såg den ungefär likadan ut. Där bakom soptunnorna sitter folk och diskuterar viktiga saker. En gång tog en yngling fram sin gitarr och spelade outsägligt vacker flamenco. Vid bordet bredvid försökte en gosse läsa anatomi, trots att skymningen redan fallit. En bit bort sitter en väderbiten man med skäggstubb och ovårdad klädsel. Det är svårt att avgöra om han är en av uteliggarna eller professor i filosofi.

Och så blir det natt. Roms gula lyktor sprider sitt sken, och har vi fått tag på ett bord sitter vi där alldeles för länge, just för att Calisto är så mycket Rom. Runt hörnet ligger en av stadens sköna piazzor, men vi ser den inte. Däremot hör vi ljudet därifrån, vi hör paraplyförsäljarna och gatumusikanterna och ljudet av kyrkklockor. Inifrån baren hörs slamret av porslin, som är värre än någon annanstans, och så vrålet när det blir mål.

När jag sitter vid mitt skrivbord i Uppsala och allt är vardag och plikt kommer Calisto att höra till det jag minns från Rom. Och ändå är den inte ett dugg vacker.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd