// archives

Italien idag

This category contains 22 posts

Un ladro! Un ladro!

Hör ni ropen? Vi lever inte bara i elfenbentornets tunna luft häruppe på vår kulle. Idag hände det saker.

Ibland talar man om om världens äldsta yrke – och då menar jag det, som utövas av Ruby Rubacuori. ”Hjärtetjuven” har hon som tillnamn, Berlusconis väninna. Jag undrar om ancienniteten inte en manlig konstruktion. Istället borde tjuvens yrke vara det äldsta – redan små barn försöker sno andras saker, och liksom på andra fält kan den talangfulla sedan öva upp sina färdigheter. Dickens Oliver Twist gick ju i Fagins ficktjuvsskola, och Defoes Moll Flanders lade tjuvaktighet till sina många laster. I Rom har ficktjuvarna haft mer än två och ett halvt årtusende att slipa knepen, och det skulle inte förvåna mig om det är ett mycket yrkesstolt skrå. Man får alltså passa sig. Särskilt viktigt är det i folksamlingar, som på loppmarknaden vid Porta Portese. När Ellen Rydelius 1929 skriver om dess föregångare på Campo de’ Fiore föreslår hon tidig ankomst och vaksamt sinne:

Tryck väskorna ömt till ert hjärta, mina damer, och knäpp rockarna väl om plånboken, herrar svenskar! Här finns gott om påpassliga ögon och händer, som gärna tillvaratar illa vaktade plånböcker.

När vi på i morse gick till loppmarknaden för att titta på lite böcker lämnade jag kontokortet hemma och gömde plånboken djupt ner i ryggsäcken. Maken pressade ner sin plånbok i framfickan på jeansen där han knappt kom åt den själv. Vi vandrade glada och obestulna genom marknaden, utan att göra några fynd. Solen sken efter en dryg veckas regn och lockade till vidare promenader, och för att spara benen tog vi buss nr 3 från Viale di Trastevere i riktning mot Cestiuspyramiden.

Bussen var fullsatt, och mer än så. Det var svårt att hitta något att hålla sig i, särskilt för mig som är kort. Jag fick tag i ett handtag en bit bort från maken, och sedan vi trycktes bort från varandra. När bussen stannade nästa gång satt jag i ett skruvstäd mellan en karls ryggsäck och någon som pressade på bakifrån. Då hördes makens röst bortifrån dörren. Han talade tydlig och ljudlig italienska. Det dånade genom bussen:

”Il mio portafoglio! Carina, min plånbok!”

Jag ropade något oartikulerat och slog mig mot hans håll. Plötsligt deltog alla i tjuvjakten:

”Un ladro!”
”Det var han!”
”Nej, han gick just av!”
”Där borta!”

Jag hade kommit så nära att jag åtminstone såg makens ansikte. Han såg sträng ut och uppmanade ordrikt omgivningen att hjälpa till. Det gjorde de – mer än gärna. Alla pratade de. Alla hade de sett – eller trodde sig ha sett.

Själv hade jag känslan av att band av tjuvar hade försökt skilja oss åt. Möjligen överdramatiserade jag, men någon hade varit på ytterfacket till min ryggsäck. Antagligen hade vederbörande blivit besviken, fast det innehöll fina saker – två läppstift i olika röda nyanser. Men makens plånbok! Vad innehöll den? Och vem hade snott den?
Bussen hade satt igång igen, och jag började undra vad man skulle göra. Kliva av? Ropa på polis? Visitera alla kringstående?

Och så plötsligt en ivrig italiensk röst, som talade för snabbt för att jag skulle begripa – och makens ansikte, som bytte uttryck från vredgat till lättat.

Plånboken hade dykt upp – tjuven hade lirkat upp den ur fickan men släppt den på golvet. Ingenting saknades. Det var en skicklig tjuv, men en feg sådan.
Nu var alla lättade. Folk pratade fortfarande omkring oss. En liten kvinna med slöja talade om hur tjuven tittat på henne – såhär! – och hon blev så rädd. Vi begrep fortfarande inget. Var det han som hittat plånboken? Var det någon annan? Spelade det alls någon roll längre. Aningen skakade klev vi av bussen vid pyramiden och konstaterade att vi kommit undan med förskräckelsen.

Första gången jag var i Rom varnades vi för Trastevere, som på sjuttiotalet sågs som ett tjuvtillhåll med bra restauranger (det var då jag för första gången åt tortellini). En tant i turistgruppen blev också väskryckt här – men vi skyllde det på att hon var överlastad med guld och verkligen demonstrerade att hon var turist. En lärare vi känner fick handväskan uppskuren på tunnelbanan och upptäckte först senare att hela reskassan var borta. Själv hade jag en ficktjuvsupplevelse vid Galatabron i Istanbul – jag kände att någon försökte pilla upp kameran ur kavajfickan, men den råkade vara väl stor för fickan, så tjuven satt fast och kom travande efter mig. Jag fick alltså glädjen att utdela en miss Piggy-sväng och skrika åt honom – dock inte på turkiska. Förmodligen lönade sig makens italienskstudier – det är mycket värre med någon som protesterar på ett begripligt språk och visar sig ha kontroll över situationen än en turist som tjattrar på engelska.
Vi tog den promenad vi tänkt oss kring Monte Testaccio, som består av krossade amforor från det antika Roms hamn. Anstränger man sig kan man tydligen ännu se skärvor sticka upp bland grästuvorna. Runt berget har romarna grävt ut verkstäder – det finns alltid mycket bilverkstäder, däckfirmor och kranförsäljare i Rom – som ibland förvandlats till restauranger och klubbar. Dessa skulle enligt ryktet vara urhäftiga, men det krävdes nog skonsamt mörker för det. Alla krogarna var stängda, och vi pustade ut med pizza bianca och en siciliansk cannoli i solen vid S. Maria Liberatrice – en kyrka som byggdes strax efter 1900 och fick ta över namnet från en nyriven sextonhundratalskyrka på Forum. Sedan promenerade vi upp på Aventinen, besökte S. Sabina och dess apelsinträdgård, tittade in genom Roms nyckelhål på Piazza dei Cavalieri di Malta och återvände sedan i stilla mak hem. Det blev några böcker också, fast i en bokhandel, och ytterligare en kaffe på den lilla trevliga Bar Roma Libera.

På så sätt blev friheten något av ett tema under dagen. Friheten i att kunna gå omkring i Rom en vacker marssöndag – risken att befrias från sina ägodelar – friheten att få sitta ute till lunchen och friheten att sedan återvända och ta en stunds arbete till innan det blir dags att laga middag.

Melodifestival på italienska

Om man säger San Remo, vad tänker svensken då? Kanske att det är därifrån blommorna på Nobelfesten brukar komma. Kanske börjar man gnola om min vän, den glade bagaren. Är man en prosaisk själ kanske man erinrar sig att kooperationens bageri under en period hette San Remo. En och annan har nog åkt med tåg genom den lilla liguriska staden på väg mellan Frankrike och Italien. Här i landet har man andra associationer.

Det är lite märkligt detta att vara borta från Sverige. Klimatet är ju gott och mimosan blommar, men efter någon månad börjar man känna sig utanför. Man vet inte längre vad som pågår därhemma. Nuförtiden är det inga problem med tidningstillgången, men jag minns hur vi lystet läste en vecka gamla DN i Cambridge 1987. Fem år senare upptäckte vi på vägen hem från kontinenten att svenskarna hyllade en göteborgare vid namn Loket och att alla talade om Bingolotto. Vi stod frågande.
Allt står inte i tidningarna. När jag nu inser att melodifestivalen är på gång beror det snarast på kommentarer från vänner. Ända sedan barndomen har jag gillat melodifestivalen – den hörde till årets stora händelser, och också nu samlas familjen kring den svenska finalen. Förra året fick jag till och med möjlighet att vara med i Globen, vilket gav helt andra perspektiv än hemma vid tv:n. Nu gick jag in på SVT:s hemsida för att informera mig om vad som egentligen händer. Då kom den där främlingskänslan. Inte ens Melodifestivalen angick mig. Det är så långt från Rom till Linköping. Vad hade jag att räkna ner till?
Svaret är enkelt: San Remo. Italien har sin egen melodifestival, större, pampigare och elegantare än den svenska. Här är det San Remo-festivalen som betyder något, inte Eurovision Song Contest – även om San Remos vinnare många gånger fått representera Italien där. Denna festival har varit igång sedan 1951 och givit upphov till många slagdängor – det kanske räcker med att jag berättar att ”Volare” vann 1958. Egentligen heter festivalen Festival della canzone italiana, och sångerna sjungs nästan undantagslöst på italienska. I gårdagens program förekom en sång som åtminstone delvis var på engelska, och den presenterades som ”något för utlänningarna”.
Festivalen pågår alltså under flera dagar denna vecka. Eftersom Italien i år firar 150-årsminnet av sitt enande ingår ett antal välkända italienska sånger i underhållningen, däribland ”O Sole Mio”. I går framfördes en napolitansk visa av en äldre herre under uttrycksfulla darrningar på både kropp och röst. Publiken klappade och sjöng med. Uppenbarligen var visan välbekant. Annars är förstås sångerna nya. Bland artisterna märktes en blandning mellan unga och äldre, och det dök upp riktiga divor av en kaliber som Sverige inte längre har råd med. Över huvud taget hade hela programmet en lätt ålderdomlig – eller kanske snarare klassisk – prägel, och det bidrog kanske till intrycket att de penningsummor som nämndes i sångerna alltid var i lire.
Sången samsas med underhållning av annat slag. Igår var förväntningarna stora, eftersom Roberto Benigni skulle vara med. Utomlands är denne komiker mest känd för Livet är underbart (1997) – den komiska filmen om ett koncentrationsläger – där Benigni är regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. I Italien är han stor, och dessutom särskilt bekant för sitt ställningstagande mot Berlusconi och sin skygghet för uppträdanden. I går gjorde han entré på en vit häst, viftade med ”il tricolore” – den grön-vit-röda italienska flaggan och hälsade publiken med ”Buona sera! Viva Italia!” Han pratade med en fruktansvärd fart och med lika livligt kroppsspråk som i filmen. Publiken jublade. Italien var ett av ämnena, men annars måste jag göra er besvikna – så mycket förstod jag inte.
Intressant är dock att här blir även underhållningsprogrammen politiska. Dels är stämningen nu ganska inflammerad, dels finns det en mera politiskt inriktad kultur än i Sverige. Sitter ni därhemma och undrar vilken kritik som underhållarna i Linköping tänker avge? Skulle inte tro det. Oavsett vad man anser om den svenska politiken – underhållningsprogram är ofta roande, men inte regimkritiska. Åtminstone i detta hänseende är vi ännu neutrala.

Här är länken till Rai Unos hemsida för Sanremofestivalen:

http://www.sanremo.rai.it/dl/portali/site/page/Page-0b658ca1-b53b-4767-892c-cfb2654331c0.html?refresh_ce

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd