// archives

Konsterna

This category contains 36 posts

Prinsessan på Via Margutta

Varje gång jag är i Rom skickar jag ett vykort till bästa väninnan. Oftast är det samma vykort – det föreställer Gregory Peck och Audrey Hepburn på en vespa, på väg genom Rom. Prinsessa på vift (1953) har viss status i Rom. Om någon missat filmen så handlar den om tonåriga prinsessan Anna (Hepburn), som kommer från ett av dessa suddiga europeiska länder som ofta förekommer i amerikanska filmer. Jag brukar tänka på Tintins Syldavien… Utmattad av representationsmödorna tar hon bondpermis, möter den amerikanske journalisten Joe Bradley (Peck), som visar henne Rom med förhoppning att göra ett pangreportage. Istället blir de kära. Hur det slutar tänker jag inte avslöja.

Filmen är fortfarande sevärd. Den har inte bara en intressant cirkelkomposition utan uppfyller klassicismens krav på trohet till rummets, tidens och handlingens enhet. Den utspelar sig alltså i Rom under ett dygn. Gregory Peck är stilig, Audrey Hepburn vacker och Eddie, som spelar vännen Irving, är fenomenal på att snubbla. Dessutom ges fina vyer av femtiotalets Rom.

Prinsessans utflykt inbegriper inte bara en vild vespatur och färder i en klassisk Fiat Topolino, utan också besök vid Spanska trappan, Pantheon, Bocca della Verità och dans på en pråm vid Castel S. Angelo. Lustigt nog äter paret knappast, även om prinsessan vid ett tillfälle erbjuder sig att laga mat men hindras av brist på kök. Detta sker alltså på Via Margutta 51, där Joe Bradley bor. Huset uppmålas som ett arketypiskt italienskt hus, med lekande ungar och en bestämd städtant. För ett tag sedan meddelade La Repubblica att Via Margutta 51 ska renoveras efter att ha förfallit en tid.

En scen i filmen utspelar sig vid en vägg nära Villa Borghese, där folk satt upp plattor till tack för att deras önskningar uppfyllts. Plattorna finns där inte idag och har kanske aldrig existerat – men vid Viale di Trastevere finns en annan vägg, med liknande plattor. Lustigt nog är de äldsta från 1953, samma år som filmen kom.
Bocca della Verità hör numera till Roms stora sevärdheter. Den ligger vid den fina, tidigkristna kyrkan S. Maria in Cosmedin – ”den underbaraste i hela Rom”, säger Rydelius. Om man inte längtar efter att stoppa handen i den gamla tritonmask, som kallas Sanningens mun och som antagligen kommer från en fontän, kan man njuta av kyrkan. Den har dessutom en fin krypta. Om munnen berättar Rydelius 1954 – året efter att filmen kom:

Många legender är knutna vid denna bistert grinande mask. Det berättas, att romarna i antiken vid avläggande av ed fick sticka in ett finger i maskens mun. Svor de då falskt, kunde de inte dra ut fingret, det fastnade i ”sanningens mun”.

Joe Bradley stoppar in hela handen i Sanningens och låtsas få den avbiten. Idag skulle man behöva vara prinsessa för att så lätt ta sig fram till masken – köerna är synnerligen långa.

Amerikanerna älskar Prinsessa på vift. Det finns särskilda guidade turer till de olika platserna, och man kan också hitta inlägg på nätet där romresenärer klagar över hur långt det i verkligheten är från det ena stället till det andra. Jo. Det är lite skillnad mellan film och verklighet.

Denna amerikanska passion för filmen innebär också att Rom är nedlusat med souvenirer som erinrar om den. Vykorten är bara början. Här finns almanackor, affischer, tygkassar… Men då står det förstås Roman holiday eller Vacanze Romane.
Jag tycker faktiskt att Prinsessa på vift är en mycket snitsigare titel. Sådant kan man fundera över i ett land, där filmerna dubbas och filmtitlar regelmässigt översätts. Så vitt jag kunnat begripa heter visst Il discorso del re inte Kungens tal på svenska utan The King’s Speech. Det är kanske inte lika löjligt som dubbning – men löjligt är det.
foolishness sometimes wonder

Charlotte web design company
chicago physical therapy

ultra-pure green coffee product called perfect green coffee

Änglarna och biskopen

Det blev en promenaddag igår. Först följde dottern och jag mamma till flygplatsen, och sedan gick vi genom Rom, tittade in i kyrkor och njöt av vara här. Solen hade kommit fram, och vi stod länge och hängde vid Nervas forum och pratade om tidens skiften, antikens arkitektur och de medeltida hus som en gång stått här – samt om mycket, mycket mer, som inte platsar i en blogg.

Vid det här laget börjar jag vänja mig vid Rom. Ändå blir jag ständigt överraskad. Gårdagens största upplevelse fick vi på vägen från S. Maria Maggiore. Vi slog in på Via S. Prassede, och då kom jag att tänka på Robert Brownings underbara dikt om en högst världslig renässansbiskop, ”The Bishop Orders his Tomb in Saint Praxed’s Church, Rome”:

Vanity, saith the preacher, vanity!

Draw round my bed: is Anselm keeping back?

Nephews — sons mine . . . ah God, I know not!
Well — 
She, men would have to be your mother once,

Old Gandolf envied me, so fair she was!

What’s done is done, and she is dead beside,

Dead long ago, and I am Bishop since,

And as she died so must we die ourselves,

And thence ye may perceive the world’s a dream.

Jag hade varit där förr och var inte riktig säker på om biskopens grav verkligen fanns där, även om jag mindes hur han beskrev en klump lapis lazuli som ”blue as a vein o’er the Madonnas breast”. Men vi steg in – och häpnade.

Det var inte biskopen som fångade oss, utan kyrkans mosaikprakt från sjuhundratalet. Och här var Ellen Rydelius till nytta:

För sina mosaikers färgglans har kapellet i medeltidens resehandböcker kallats Orto del paradiso, paradisets lustgård. Även den nyktraste nutidsmänniska känner sig förflyttad till en naivare värld i detta lilla rum, där röda liljor blommar på guldgrund och där fyra rakryggade änglar stöder himlavalvet, i vilket Kristus tronar. Skönheten i färgskalans gröna och blå nyanser mot guldet, de geometriska mönstren och ljusskimret över de vitklädda änglarnas och apostlarna hår kan inte beskrivas, bara ses.

Vi stod där, gapande. Vi gjorde vad vi kunde för att beskriva och definiera inför varandra. Vi talade om att en scen föreställde kvinnorna som finner graven tom och där var tvivelsutan ett donatorsporträtt, där en man med en juvelbeströdd bok som kanske var en av apostlarna… men främst, främst av dem alla var änglarna. Rakryggade är de, som Rydelius säger, och tittar strängt ner på oss. Här var inga insmickrande, inbjudande leenden. Detta var skrämmande varelser, som vi dödliga måtte bäva om vi möter.

Och biskopen befaller:

Yet still my niche is not so cramped but thence
One sees the pulpit o’ the epistle-side,

And somewhat of the choir, those silent seats,

And up into the aery dome where live

The angels, and a sunbeam’s sure to lurk;
And I shall fill my slab of basalt there,

Graven är inte precis som Browning beskriver den, men där ligger han, bakom vykortståndet.

Vi vandrade runt kyrkan, såg mosaiker över högaltaret och läste gravinskrifter. Dottern är riktig latinist och översatte, medan jag då och då sa sådant som ”jag tror det står ’illa’ där” eller tog chansen att ge henne en litterär föreläsning i utbyte mot de lingvistiska hon bestod mig. Ibland klagade hon på medeltidslatinet. Brownings renässansbiskop hånar sin motståndare, som alltså heter Gandolf (nästan som den gode trollkarlen hos Tolkien), för det dåliga latin han fått i sin gravinskrift. Biskopen instruerar sönerna:

And have I not Saint Praxed’s ear to pray

Horses for ye, and brown Greek manuscripts,
And mistresses with great smooth marbly limbs?

– That’s if ye carve my epitaph aright,

– Choice Latin, picked phrase, Tully’s every word,

– No gaudy ware like Gandolf’s second line — 

– Tully, my masters? Ulpian serves his need!


Ska det vara latin ska det vara Marcus Tullius Cicero. Så talar en renässansman. Ulpianus, som frodades under Caracalla och förvisades av Heliogabalus, var inget för honom. Och vi, vi fortsatte vår spatsergång genom staden och såg nästan bara tidigkristna kyrkor. Jag har som sagt mina preferenser, och jag håller med biskopen om förtjänsten hos vackra hästar, gott latin och gamla manuskript. Chokladglass är inte heller så dumt.

Tankar på Idus Martii

Idag har vi varit halva tiden i Rom. Dessutom är det Idus Martii, den dag som Julius Caesar skulle ha aktat sig för. Enligt erfarna Romresenärer får han idag en krans på sin grav på Forum. Själv har jag inte varit där och tittat, eftersom vi har besök. Och imorgon är det årsdagen av skottet på operamaskeraden. Tanken ledde vidare till andra funderingar om mecenater och kultursponsring. Liksom kejsar Augustus hade Gustaf III sina fördelar, men han ställde också krav på sina skyddslingar – som att de skulle versifiera hans operor. Dessutom har det sina nackdelar när välgöraren plötsligt dör. Det svenska kulturlivets förfall ganska snabbt efter mars 1792.

Neddragningar inom kultursektorn är alltså ingen nyhet. Vi som hör till den grupp, som ibland kallats kulturarbetare, är numera så vana att vi ständigt känner oss mörbultade, ungefär som om vi dagligen trillat av hästen. Från Sverige erfar jag uppgivna suckar över kulturministerns olika utspel – som påståendet att det kulturjournalisternas fel att näringslivet sponsrar idrott hellre än kultur. Om vi kunde skriva mer lättfattligt skulle det visst inte se så ut. Själv tycker jag ju att kultursidan är betydligt begripligare än en ishockeymatch (jag säger inte bandy, för en gång gick jag på bandyfinalen).

Också den italienska kulturen ligger illa till. Det klagas lite här och var. I lördags tog demondirigenten Riccardo Muti till krafttag här på Romoperan. När publiken jublade över framförandet av ”Fångarnas kör” i Verdis Nabucco avbröt han föreställningen och frågade om publiken önskade en repris. Självklart ville de ha det – det är eggande kör som man gärna kör på repetera – och han uppmanade den fulltaliga publiken att sjunga med.

http://open.spotify.com/track/1lZZ6vSkW9X3kC8SLIQHkm

Just denna kör ses traditionellt (fast kanske inte helt riktigt) som det italienska enandets nationalsång. Verdi var mycket aktiv i kampen för ett enat Italien, och liksom många av hans verk innehåller Nabucco en protest mot Österrike. Lördagens allsång var en protest mot nedskärningarna inom kulturen, men också en hyllning av ”fosterlandets anda”. ”Jag vill inte att detta vackra land skall gå under”, sa Muti – och så sjöng man så det dånade, korister och publik tillsammans, medan flygblad i den italienska flaggans färger regnade från första raden. De lovordade Verdi, gamle president Napolitano (inte premiärminister Berlusconi) och förstås Muti själv.

Efter detta intermezzo – berättade La Repubblica i söndags – fortsatte operan till slut utan några vidare avbrott.

Jag undrar om någon svensk dirigent skulle komma på tanken att protestera på detta vis? I varje fall skulle det inte ske med sådana fosterländska ord. Det vore lite pinsamt och nästan politiskt inkorrekt. Svenska fosterländska operor är det ganska ont om, och Naumanns, Kellgrens och Gustaf III:s Gustaf Wasa ges inte längre särskilt ofta. Annars kunde man ju tänka sig att en fullsatt stockholmsopera skrålade ”Ädla skuggor, vördade fäder” till stöd för kulturen.

<”>a href=”http://open.spotify.com/track/41mr3FpgBYdp0QLLgHgu0e”>

Här i Italien blir man nu alltmer nationalistisk. Om två dagar – den 17 mars – firas Italiens enande. Det drar ihop sig, som Laokoon sa….

McBride renowned Kelly

http://vidaverdemobile.com

Minnen, ruiner och Tibern

I morse kom nyheten från Uppsala att komikern Lasse Eriksson avlidit. Han var en fin och rolig man, och han dog på scen, mitt uppe i allting. Vi var vänner och planerade att ses i maj. Jag kan inte komma på att han hade några dåliga sidor – och det är sällan man kan säga så om en människa. Det kommer att vara tomt efter honom.

Sorgsen tar jag itu med dagens arbete. Också sorgen har sin plats i Rom. Det är inte bara den eviga staden, utan också förgängelsens stad. Den som närmade sig staden under antiken mötte först gravarna, ty de döda begravdes utanför murarna. Först därefter kom man till de levandes stad.

När staden minskade i betydelse blev Capitolium getberget och Forum Romanum Campo Vaccino, där korna betade. Forntiden mötte resenären som kolonnstumpar ur jorden. Nya palats byggdes under medeltid och renässans, men mellan antikens slut och stadens uppsving under barocken måste Rom ständigt ha erinrat om all storhets kortvarighet. Gång på gång kommer jag tillbaka till Shelleys dikt ”Ozymandias”, som handlar om en sönderbruten jättestaty, som står ensam i ökensanden – och inskriptionen, som meddelar eftervärlden:

`My name is Ozymandias, King of Kings:
Look on my works, ye mighty, and despair!’
Nothing beside remains. Round the decay
Of that colossal wreck, boundless and bare,
The lone and level sands stretch far away.

Den här gången ber jag inte om ursäkt för att jag citerar på originalspråk. Dikt är dessutom betydligt mer svåröversatt än prosa.

Nyligen var jag på ett föredrag om den franske renässanspoeten Joachim du Bellays (c. 1522-1560) diktsamling Les Antiquités de Rome (1558). Han hörde till kretsen kring den mer kände Ronsard och tillbringade en längre tid i Rom, vilken resulterade i ett stort antal dikter. Så förtjust var han inte i vistelsen. Ett par år efter hemkomsten dog han vid sitt skrivbord, ungefär trettiosju år gammal.

Samlingens tredje dikt handlar om nykomlingen som anländer till Rom och bara ser ruiner. Med sin tids guidebok i hand kanske han ser sig omkring och läser ord liknande Rydelius: ”Stanna några minuter och blicka från denna höjd ut över Forum. Det är en oförgätlig syn.” Men i dessa gamla palats och murar ser han ingenting av den svunna stadens skönhet.

Dikten bygger mycket på välljud, på allitteration och assonans: ”Rome de Rome est le seul monument, / 
Et Rome Rome a vaincu seulement” – ”Rom är det enda monumentet över Rom, och endast Rom har övervunnit Rom”. Staden består av ruiner, och det enda varaktiga är Tibern, som flyter genom staden. Allt som står kan falla, men det som flyter är evigt.

Det är vacker och sorgsen dikt, och en småregnig vårdag kan man känna just denna känsla av förgängelse. Rom är inte bara den eviga staden – den är också minnenas stad. Här vistas vi, liksom andra gjort det. Det kommer hela tiden nya resenärer, liksom det föds nya romare, men en stor del av mina följeslagare i staden är döda och borta sedan länge.

Tio minuter härifrån flyter Tibern bred och strid genom staden. Det är samma flod som Ellen Rydelius såg, även om den blivit tam och fått kajer sedan Du Bellays dagar. Där kan jag stiga ut på Ponte Sisto, som byggdes på fjortonhundratalet och alltså var ganska ny på Du Bellays tid. Sedan kan jag fortsätta till Tiberön och stå på Ponte Fabrizio, som sett alla stora allvarsmän och alla glada laxar som vistats i staden – för därifrån ser man Ponte Rotto, den förstörda bron, som antikens romare kallade Pons Aemilianus. Den var stadens första stenbro och byggdes mellan 170 och 142 f.Kr. Under mitt första rombesök berättade en guide att byggmästaren fick lova att bron skulle klara sig i hundra år. Säkert är det bara en guidehistoria. I vart fall stod bron oskadd ännu under Du Bellays tid i staden och förstördes först under 1597 års översvämning. Nu finns bara ett enda valv kvar, överväxt med ogräs och småträd – men ändå praktfullt och ståndaktigt.

Man kan bli andäktig över Rom och tidens gång. Man kan tänka på evighet och förgängelse. Eller också kan man tänka på alla lustiga historier. Den där om byggarnas kontrakt fick mig att tänka på den burk, som Lasse Eriksson påstod att hans mormor ägde. Enligt etiketten innehöll den ”snörstumpar för korta att användas”. Så är det med en del anekdoter. De är roliga och kan tyckas betydelselösa. Den som vill skulle ändå kunna splitsa ihop dem till en berättelse.

Du Bellays dikter finns på http://damienbe.chez.com/antiquites.htm#deb
och i engelsk översättning:
http://www.poetryintranslation.com/PITBR/French/RuinsOfRome.htm#_Toc247105992

Poeter, varginnor och våldsamheter på Capitolium

Capitolium lades som sagt för fäfot. Rom förminskades och förföll, trots att staden förstås fortfor att vara evig. För många var dock historiens och litteraturens Rom viktigare än den krympande staden vid Tibern. Också medeltidens människor läste antikens romare och grundade sin lärdom och världsbild på dem. När florentinaren Dante i början av 1300-talet skrev Den gudomliga komedin var det Vergilius som blev hans vägvisare genom underjorden – den gamle romaren betraktades som något av en kristen profet. Det finns en passage under helvetesvandringen där Vergilius och Dante möter några av de största antika författarna: Homeros, Horatius, Ovidius och Lucanus, som skrev Pharsalia, ett epos om Julius Caesar. Dante var inte den som hade dåligt självförtroende. I underjorden hälsas han vänligt av de fem antika poeterna:

Och ännu större heder blev mig visad
ty jag togs upp i skaran, och den sjätte
lät de mig bli i denna krets av snillen.
Så vandrade vi ända fram till ljuset
Och talade om ting som bör förtigas,
Hur sköna än de var den stund de sades.
(Övers. Ingvar Björkeson)

Man hade gärna velat veta de talade om – om nu om varit och Dante verkligen stigit ned i helvetet – men antagligen rörde sig väl samtalet om dikt och diktare. Kanske talade också de antika romarna om stadens sju kullar och om Capitoliums betydelse. Homeros log väl mot dem och vände sina blinda ögon åt ett annat håll. Vad brydde sig han om sådana moderniteter?

Dante kom från Florens men levde länge i landsflykt. Han dog i Ravenna 1321 och vistades dessförinnan på diverse håll i och utanför Italien. Var vet man inte riktigt. Kanske kom han också till Rom och kände platserna från verkligheten. Så sade Horatius ”Capitolium” så visste han precis, även om väl associationerna blev fel. Under stor del av medeltiden tycks nämligen Capitolium enbart ha utmärkt sig som avrättningsplats – man kastade illgärningsmän utför dess brantaste del, den Tarpeiska klippan. Strax intill den bodde för övrigt Fredrika Bremer under några vårmånader 1858 och skrev sin mest försonliga bok, Fader och dotter, som förresten utspelar sig i Visby.

På trettonhundratalet började Capitolium bli intressant igen. År 1341 lagerkröntes den store poeten Petrarca där, just så som Augustus låtit lagerkröna Vergilius. Sex år senare höll folkledaren Cola di Rienzo parlament på Capitolium, fick folket att fördriva de aristokrater som utsög (”rövarbaroner”, säger Rydelius) och utropade sig själv till folktribun. Under en period blev staden säker. Men makten är flyktig. Rienzo fängslades så småningom och mördades på Capitoliums sluttning 1354. När man går uppför trappan mot Piazza del Campidoglio ser man hans staty på vänster hand – uppenbarligen rest ungefär på det ställe där han dog.

Det krävs en trappa för att ta sig upp på Capitolium, antingen man ska till Viktor Emanuel-monumentet, till medeltidskyrkan S. Maria in Aracoeli (den trappan lät f.ö. Cola di Rienzo bygga), till torget eller bakvägen upp i trädgården. Nästan pampigast är vägen till torget – då kan man se Castor och Pollux rätt i ögonen. De båda dioskurerna (barn till Leda och Zeus och bröder till den sköna Helena och Klytaimnestra) var viktiga för romarna. Under ett stort slag hade de setts avlägsna sig ur striden och sedan dykt upp vid Juturnas källa på Forum för att vattna sina hästar och berätta om segern. Där fick de också sitt eget tempel. De tre kolonner som står kvar dyker nästan alltid upp som illustration till beskrivningar av Forum. Vänder man sig om när man kommer upp på Capitolium ser man också att deras hästar har särskilt konstfullt flätade svansar.

Det är ett vackert torg, som formgavs av Michelangelo för påven Paulus III. Här ligger rådhuset, senatorspalatset, med ett par trevliga flodgudar framför. På höger hand (om man fortfarande har ryggen mot trappan) är Konservatorspalatset (Palazzo dei Conservatori) och åt vänster Palazzo Nuovo – båda inhyser det Capitolinska museet, som är väl värt att se. Samlingarna blev offentliga redan på 1400-talet. Inne på Palazzo Nuovos gård står för övrigt Marforio – ännu en av de talande statyerna och kompis till Pasquino. Han lär ha flyttats dit för att de styrande ville få tyst på tjattret. Mitt på torget står en kopia av Marcus Aurelius staty (se gårdagsbloggen

När man står där, med antiken under fötterna och renässansen framför näsan kan man få för sig att allt är evigt. Så här måste väl klippan ha tett sig också för hundra år sedan? För sjuttiofem år sedan? Och så slår man upp Rom på 8 dagar och läser:

Varginnan har spelat en viktig roll i Roms historia, och som en påminnelse härom finner man alltid en levande varghona i buren strax ovanför Rienzistoden bredvid den romerska örnens bur, liksom bronsvarginnan i konservatorspalatset till höger om trappan erinrar om Roms ursprung.

Djurvännen i en reser ragg. Stackars varginna! Stackars örn! Man inser att tiderna var annorlunda – och slår man upp den senare upplagan avslöjas boven: ”Varginnan har spelat en viktig roll i Roms historia, och som en påminnelse härom hade man under fascismen en levande varghona i buren vid Via del Mare bredvid den romerska örnens bur”. Örnen fanns där tydligen ännu på femtiotalet.

Varginnan är en livskraftig symbol. Hon syns på byggnader och staket – och skulle man vara lagd för fotboll ser man henne på AS Romas tröjor. Den verkliga varginnan, som tillverkades av etruskerna och fick små knubbiga gossar under barocken, hittar man alltså inne på museet. Där finns den Capitolinska Venus, som Rydelius kallar ”den mest fulländade framställning av mogen kvinnoskönhet, som världen äger” och den märkliga efesiska Diana med sina bröst eller påsar eller testiklar på magen (och hästar och danserskor – och jag vet inte allt). Dessutom finns målningar och förstås fresker på palatsets egna väggar. Och sedan, som sagt, gamla kompisar – om inte annat så i marmor.
general advised perhaps

pet grooming in New Orlean

Stadsliv – Trasteveres Jacques Tati på baren

Klockan var tolv. Det var lunchdags i Sverige och förmiddag i Rom. Frågan var bara om marknaden fortfarande var öppen. Jag hade låtit tiden gå med skrivande och ett skypesammanträde med lärdomsstaden.

Det var inte mycket som behövdes – lite ricotta och bröd, bara. Jag tänkte mig en repris på zucchinipastan till middag. ”Äsch!” tänkte jag, slängde på mig kavajen och skorna och begav mig nerför trappan till Viale Glorioso. Där nere ligger nämligen en pytteliten affär, som jag aldrig vågat mig på att pröva.

Det inte långt dit: nedför den monumentala trappan, förbi Bar Glorioso, ett par småbutiker och en ganska otrolig Harley Davidsonreparatör – och så ligger den precis runt hörnet. Trappan har jag nämnt många gånger förr. Vid senaste räkningen hade den 125 trappsteg och när det var varmt i helgen såg jag flera ödlor där. Den förekom också i filmen vi såg härom veckan, Gianni e le donne. Jag blev entusiastisk över att se en film som utspelade sig precis i våra trakter, och den bar där gubbarna hängde i filmen såg precis ut som vår Bar Glorioso. Till och med gubbarna såg ut som våra gubbar. De sitter alltid där – också på söndagar, när baren har stängt.

Mitt emot baren stod nu en tv-kamera. Den stack upp mellan bilarna, och fotografen hade backat ut på gatan och såg ut att ha invändningar mot arbetssituationen. Gubbarna utanför baren stod upp för en gångs skull och verkade ovanligt aktiva. På deras vanliga stolar satt nu Gianni di Gregorio, filmens regissör och huvudrollsinnehavare, och en av dessa snygga italienska blondiner. Det var uppenbarligen tv-intervju på gång. Sådana överraskningar kan man få här i Rom.

Min framtid som paparazzo är nog inte så ljus, för di Gregorio såg mig fotografera och log vant men vänligt. På vägen tillbaka stod där flera fans och stirrade. De var ungefär jämnåriga med regissören och verkade exalterade. Dock avhöll de sig från hysteriska skrik – kanske var det under deras värdighet, kanske var det helt enkelt inte riktigt så upphetsande.

Situationen påminde mig om den nyligen bortgångna Lena Nymans monolog i en av Hasse och Tages revyer (kan det ha varit ”Glaset i örat”?): ”Jag har talat med Hasse Tellemar!” Så spännande var det nu inte. Det är ju inte som om man aldrig sett kändisar förr, tänkte jag och ökade takten för att få fart uppför trappan. Men tänk! sade jag mig sedan. Tänk, om det varit någon mera spännande! Någon man beundrade, eller någon riktigt stilig. Om man fått se Marcello Mastroianni, till exempel – om han nu levat. Och så mindes jag alla berättelser jag hört från gamla damer, som sprungit på Gösta Ekman d.ä. när de var flickor på trettiotalet. Hon som stod i hans trappuppgång och lyssnade vid dörren. Hon som följde med en dyrkande moder för att titta på affischer vid Vasateatern och fick se honom komma gående (modern blev mera upphetsad än dottern, som ännu inte börjat intressera sig för karlar). Eller hon, vars mor hade en delikatessaffär, där den store brukade stiga in och köpa korv. ”Skicka det till Gösta Ekman”, sade han med sin sonora stämma. Inhandlade han salami, månne? Mortadella? Eller tyckte han att kokt medvurst var det bästa som fanns? Han gillade ju grisfötter, men å andra sidan guterade han champagne och fransk matlagning. Gösta Ekman hade nog tyckt om ricottan.
Och jo – den lilla affären verkar alldeles utmärkt. Skulle ricottan uppföra sig illa återkommer jag i frågan.

custom web design services

Snobbigt, excentriskt och betydande. Tre museer i Rom

Igår var den första sommardagen. – Eller egentligen inte, men det kändes så för en nordbo. Termometern går nu upp till 16-17 grader, man får lust att äta glass och nätterna är inte längre isiga. Italienarna bär dock fortfarande täckjacka, och om de skulle plocka av den visar de sig ha ylletröja under. När jag köpte bröd frågade den åldrige bagaren oroligt om jag inte frös i min kortärmad tröja, men vi enades om att det är mycket kallare där jag kommer från.

Långa promenader känns självskrivna sådana dagar, och den här gången gick de mellan museer. Inledningsvis såg jag utställningen ”Roma e l’Antico” på Fondazione Roma (i Palazzo Sciarra vid Corson), som slutar om ett par veckor. Antiken och sjuttonhundratalet var ämnet bakom den aningen kryptiska rubriken, och många antikinspirerade verk visades, dock utan att imponera. Det roligaste var de antikinspirerade bordsuppsättningarna och den sektion som ägnades kvinnliga konstnärer – framför allt Angelica Kauffman (1741-1807). Nu är jag förstås ingen idealpublik för en sådan utställning, men jag väntar mig ändå att den ska säga något som inte är självklart. Rimligen bör en bra utställning både kunna ge den informerade och den okunniga något, men det gjorde inte denna. Den antikdyrkan den skildrade var dessutom klinisk, för att inte säga pryd. Jag kan garantera att det fanns andra sidor. I mars kan man se några sådana på Nationalmuseum i Stockholm, där utställningen Lust och last utlovar nakenchock.

Möjligen bidrog den snorkiga och snobbiga atmosfären på Fondazione Roma till min reaktion. Vakterna hade högklackat, såg ut som fotomodeller och satt i klungor och pratade. Baren var extremt elegant, men tycktes aldrig ha använts. Toaletterna var formgivna in i minsta detalj, men där fanns inget att torka händerna på. Det krävdes min bestämdaste docentstämma för att någon skulle gå med på att öppna väskinlämningen och ge mig min ryggsäck.

Nästa museum, Museo Barracco, var raka motsatsen. Det består av den kalabresiske adelsmannen Giovanni Barraccos (1829-1914) samling. Han kom till Rom 1870, vid en tid då åtskilligt antikt material grävdes upp under de många byggnadsarbetena, och snart började han samla. År 1904 donerade han samlingen till staden Rom och blev hedersmedborgare här. Själv saknade han arvingar.

Barracco föredrog fragment framför hela skulpturer, för han tyckte de sade mer om verket. På samma sätt tycker jag ofta att små privatsamlingar kan ge större behållning än stora museer. En höjdpunkt är det absurda Musée Nissim Camondo i Paris. Barraccos samling var mera normalt antik, och dessutom inte inhyst hemma-hos utan i det mera neutrala Palazzo Farnesina (Via dei Baullari 1 – ej att förväxla med Villa Farnesina i Trastevere). Samlingen sträcker sig från det allra tidigaste Egypten till 1100-talet e.Kr. Bland dessa fragment fanns påfallande många hermafroditer, vilket alltid känns som en extra bonus. Som vanlig fanns där också vackra gossar i marmor.

Det var ett sådant museum där vakterna följde med när man gick upp till nästa våning, för de var inte så många. De var mycket vänliga, inte särskilt ärtiga och rätt intresserade av sina mobiltelefoner. Och ja – det fanns handdukar på toaletten.

Det tredje museet tävlar i en helt annan klass än de övriga. Idag på förmiddagen begav jag mig till Villa Giulia, Roms etruskiska museum, vilket redan Rydelius kallar ”ytterst intressant”. Hon har förstås helt rätt – det kan inte nog rekommenderas. Det är ett stort museum, fyllt av många av de saker man känner igen. Här finns Apollo från Veji och ”il Sarcofago degli Sposi”, som möjligen heter ”Det gifta parets sarkofag” på svenska. Dessutom finns där alla slags urnor – däribland många som brukar illustrera artiklar om antik mytologi – fantastiska rekonstruerade tempel och sedan ännu fler urnor (jag blev lite desperat på slutet). Dessutom har museet en fungerade bar med normal italiensk service. Panini, gott kaffe och intressant klientel hörde dit.
Som så många romerska museer är det etruskiska inhyst i vackra lokaler. Påven Julius III lät bygga Villa Giulia som sommarpalats alldeles intill den underjordiska viadukten Acqua Vergine. Som sommarstuga är villan inte illa – i arkadens tak slåss ovettiga keruber, inne i rummen finns storartade mytologiska målningar och trädgården sträcker sig i fransk, strikt elegans ändå fram till ett nymfeum med porlande vatten. Alltsammans är överväldigande, men även om det säkert var svalt och skönt under femtonhundratalets romerska somrar kan det inte ha varit särskilt mysigt. Kanske är ändå syrentorp att föredra.
buildings beatnik stantii

Fort Collins web design services

Melodifestival på italienska

Om man säger San Remo, vad tänker svensken då? Kanske att det är därifrån blommorna på Nobelfesten brukar komma. Kanske börjar man gnola om min vän, den glade bagaren. Är man en prosaisk själ kanske man erinrar sig att kooperationens bageri under en period hette San Remo. En och annan har nog åkt med tåg genom den lilla liguriska staden på väg mellan Frankrike och Italien. Här i landet har man andra associationer.

Det är lite märkligt detta att vara borta från Sverige. Klimatet är ju gott och mimosan blommar, men efter någon månad börjar man känna sig utanför. Man vet inte längre vad som pågår därhemma. Nuförtiden är det inga problem med tidningstillgången, men jag minns hur vi lystet läste en vecka gamla DN i Cambridge 1987. Fem år senare upptäckte vi på vägen hem från kontinenten att svenskarna hyllade en göteborgare vid namn Loket och att alla talade om Bingolotto. Vi stod frågande.
Allt står inte i tidningarna. När jag nu inser att melodifestivalen är på gång beror det snarast på kommentarer från vänner. Ända sedan barndomen har jag gillat melodifestivalen – den hörde till årets stora händelser, och också nu samlas familjen kring den svenska finalen. Förra året fick jag till och med möjlighet att vara med i Globen, vilket gav helt andra perspektiv än hemma vid tv:n. Nu gick jag in på SVT:s hemsida för att informera mig om vad som egentligen händer. Då kom den där främlingskänslan. Inte ens Melodifestivalen angick mig. Det är så långt från Rom till Linköping. Vad hade jag att räkna ner till?
Svaret är enkelt: San Remo. Italien har sin egen melodifestival, större, pampigare och elegantare än den svenska. Här är det San Remo-festivalen som betyder något, inte Eurovision Song Contest – även om San Remos vinnare många gånger fått representera Italien där. Denna festival har varit igång sedan 1951 och givit upphov till många slagdängor – det kanske räcker med att jag berättar att ”Volare” vann 1958. Egentligen heter festivalen Festival della canzone italiana, och sångerna sjungs nästan undantagslöst på italienska. I gårdagens program förekom en sång som åtminstone delvis var på engelska, och den presenterades som ”något för utlänningarna”.
Festivalen pågår alltså under flera dagar denna vecka. Eftersom Italien i år firar 150-årsminnet av sitt enande ingår ett antal välkända italienska sånger i underhållningen, däribland ”O Sole Mio”. I går framfördes en napolitansk visa av en äldre herre under uttrycksfulla darrningar på både kropp och röst. Publiken klappade och sjöng med. Uppenbarligen var visan välbekant. Annars är förstås sångerna nya. Bland artisterna märktes en blandning mellan unga och äldre, och det dök upp riktiga divor av en kaliber som Sverige inte längre har råd med. Över huvud taget hade hela programmet en lätt ålderdomlig – eller kanske snarare klassisk – prägel, och det bidrog kanske till intrycket att de penningsummor som nämndes i sångerna alltid var i lire.
Sången samsas med underhållning av annat slag. Igår var förväntningarna stora, eftersom Roberto Benigni skulle vara med. Utomlands är denne komiker mest känd för Livet är underbart (1997) – den komiska filmen om ett koncentrationsläger – där Benigni är regissör, manusförfattare och huvudrollsinnehavare. I Italien är han stor, och dessutom särskilt bekant för sitt ställningstagande mot Berlusconi och sin skygghet för uppträdanden. I går gjorde han entré på en vit häst, viftade med ”il tricolore” – den grön-vit-röda italienska flaggan och hälsade publiken med ”Buona sera! Viva Italia!” Han pratade med en fruktansvärd fart och med lika livligt kroppsspråk som i filmen. Publiken jublade. Italien var ett av ämnena, men annars måste jag göra er besvikna – så mycket förstod jag inte.
Intressant är dock att här blir även underhållningsprogrammen politiska. Dels är stämningen nu ganska inflammerad, dels finns det en mera politiskt inriktad kultur än i Sverige. Sitter ni därhemma och undrar vilken kritik som underhållarna i Linköping tänker avge? Skulle inte tro det. Oavsett vad man anser om den svenska politiken – underhållningsprogram är ofta roande, men inte regimkritiska. Åtminstone i detta hänseende är vi ännu neutrala.

Här är länken till Rai Unos hemsida för Sanremofestivalen:

http://www.sanremo.rai.it/dl/portali/site/page/Page-0b658ca1-b53b-4767-892c-cfb2654331c0.html?refresh_ce

Tosca

Ibland ser man likheter mellan städer man känner väl. Redan tidigare har jag liknat Visby och Rom vid varandra, vilket ju kan tyckas märkligt. Men Rom och Uppsala, då? Deras likheter fördjupade jag mig i för några år sedan.

Sommaren 2008 satte Uppsala universitet upp Giacomo Puccinis opera Tosca i regi av Wilhelm Carlsson och med Stefan Karpe som dirigent. Det är ett ganska ovanligt tilltag för ett universitet. Operans ämne är kärlek, frihet och politiskt förtryck, och som bekant utspelar den sig i Rom – i kyrkan S. Andrea della Valle, på Palazzo Farnese och på Castel S. Angelo. Premiären var 1900 och handlingen utspelar sig hundra år tidigare. (För handlingen, klicka här http://www.akademiskakapellet.uu.se/node16).

I Uppsala flyttades handlingen fysiskt och inte endast genom kulissbyte: Den inleddes i domkyrkan, fortsatte i universitetshuset och avslutades på slottet – även om Tosca inte kastade sig ut från bastionen Styrbiskop på slutet. Att sitta omgiven av körerna under första aktens slut var bland det mäktigaste jag upplevt i musikväg. Nästan hela familjen var inblandad på olika sätt, maken var synnerligen aktiv och jag skrev en halvessäistisk text om hur platserna motsvarade varandra. För mig finns det därför en sorts Uppsala i Rom, utöver det jag ständigt bär med mig.

Vi tog oss alltså en toscapromenad genom Rom. S. Andrea della Valle ligger på vår vanliga väg in till stan (som vi kallar Rom på andra sidan floden) och är en ståtlig barockkyrka. I vanliga fall är jag ganska förtjust i barocken, men denna romerska semmelarkitektur blir nästan lite väl mycket för min smak. Vi passade dock på att titta på det kapell, där den förrymde fången Angelotti gömmer sig i operan.

På Piazza Farnese, mitt inne i Centro Storico, kan man stanna upp ett ögonblick och vältra sig i svenskminnen. På torgets ena sida ligger den heliga Birgittas hus och i vinkel mot det Palazzo Farnese, där drottning Christina bodde ett knappt år strax efter sin abdikation. Ute på torget står två badkar från Caracallas termer. Huset började byggas av Alessandro Farnese (sedermera påve Paulus III), och Ellen Rydelius berättar:

Sitt byggnadsmaterial tog den ogenerade kardinalen från Colosseums och Marcellusteaterns travertinblock, och Caracallas termer och Palatinen levererade utsmyckningen. Paulus III hade den turen att under hans regering upptäcktes en mängd antika konstverk i jorden, vilka han lade beslag på för sin familjs räkning: dit hör den s.k. Farnesetjuren, Hercules Farnese och Flora Farnese, som nu alla tre står i Neapels museum. Gå in på palatsets gård och betrakta den, det blir ett oförgätligt minne från Rom.

Palatsets gård är verkligen värd att betrakta. Nu pågår också en utställning med de konstverk som fanns på palatset under renässansen och som ibland lånats in från annat håll. Den innebär en chans att komma tätt inpå en Tizian, men man ska inte heller glömma bort att njuta av själva palatset. Michelangelo har varit inblandad i bygget, och i galleriet finns fantastiska fresker av Domenichino och bröderna Caracci. Det var i dessa lokaler som Cavaradossi torterades och Tosca dödade den onde och liderlige polischefen Scarpia när han försökte våldta henne.

Sedan 1874 är palatset Frankrikes ambassad, vilket innebär att man inte kommer in där hur som helst. I audioguiden talar den nuvarande ambassadören charmerande om kulturarvet på både italienska och engelska i audioguiden. Bland hans föregångare märks tvivelsutan många store män. Själv kom jag att tänka på Gaston Palewski, som var ambassadör 1957-1962 och en av de Gaulles påläggskalvar. För mig är han snarast svinpälsen som under flera decennier hade ett förhållande med författaren Nancy Mitford, ständigt tog henne för given och till sist gifte sig med en annan.

Till Castel S. Angelo kom vi på seneftermiddagen. Fästningen är äldre än båda de andra byggnaderna – den uppfördes av kejsar Hadrianus omkring år 100 e.Kr. och tjänade som mausoleum åt honom och följande kejsare. För att ytterligare öka pompan uppförde Hadrianus också den ståtliga bron, som senare försågs med vällustiga gestalter vilka förevisar Kristi pinoredskap. Högst upp på byggnaden syntes kejsaren själv i brons, avbildad som solguden då denne kör en quadriga – det romerska fyrspannet. Dagens ängel och borgens namn hänger samman med en vision, som påven Gregorius den store hade 590 – ängeln kör ned sitt svärd i skidan och visar därmed att pesten är över. För den gången.

Mausoleet blev fängelse, men också påveborg. Hit kom helt säkert budbäraren från Uppsala ridande 1477 för att få påvens godkännande av det nyinrättade universitetet. I operan Tosca satt här Angelotti, som sedan rymde, och därefter under några timmar sångerskans älskade Cavaradossi. Besökaren vandrar uppför den ramp, som Hadrianus begravningsprocession en gång gick, passerar fängelsehålorna och den tomma gravkammaren och kan sedan besöka de yppigt inredda påvevåningarna.

När vi kom upp på taket hade det börjat skymma. I slutet av Tosca är det istället strax efter gryningen. Exekutionspatrullen ställer upp sig för att skjuta Cavaradossi – på låtsas, tror Tosca, och uppmanar honom att falla trovärdigt. Skotten är dock skarpa. När hon inser vad som skett kastar hon sig från borgens tak.

Allt detta tänkte vi på, när vi såg solen sjunka mot horisonten. Likt en glödande kanonkula slank den ned bakom Peterskyrkan, och sedan lämnade publiken hastigt taket, så som soldaterna väl skyndat ner efter Cavaradossis död. Vi stannade kvar en stund och gick sedan till baren ett par trappor ned och tog en cappuccino, medan vi såg ut över den rosa himlen och kupolen där borta. Också där var utsikten vidunderlig. Sedan talade vi åtskilligt om opera, om sex och makt (ett nog så hett ämne i dagens Italien) samt förstås om kärleken, den kraft som enligt gammal tro rör världen, men som kan ställa till det rejält för människan. Det kan vara värt att minnas idag.

Vi trappar ner på bio

Vi gick på bio igår. ”Det gör ni ju hela tiden!” sa sonen, som ringde och pratade. Det var andra gången. Första gången gick vi på Nuovo Olimpia – en av de få biografer i Rom som visar film på originalspråk med textning – och såg Il discorso del re (The King’s Speech, alltså). I Italien dubbas filmerna i princip alltid. Jag har hört sir Laurence Olivier tala italienska som Rikard III och helt nyligen upplevde jag l’inspettore Barnaby italieniserad. Då var det mera uthärdligt när vi en ljum sommarnatt för en del år sedan såg Flykten från hönsgården på en utomhusbiograf i Pisa – om höns ska prata kan de ju lika gärna tala italienska. Däremot var det omöjligt att tänka sig Colin Firth dubbad – i all synnerhet till en film som handlade om talsvårigheter och retorisk framställningskonst.

Gårdagens film, Gianni e le donne, hade haft premiär dagen innan. Vi såg den på Greenwich i Testaccio, Roms svar på Kniv-Söder. Filmen är regisserad av Gianni di Gregorio – ibland kallad Trasteveres Jacques Tati – som tidigare har gjort Augustilunch i Rom (Pranzo di Ferragosto). Den såg jag på Fyrisbiografen i Uppsala. Då och då pep jag förtjust när jag kände igen miljöer från Trastevere. Efteråt kunde vi konstatera att det är trevligt med feelgood-filmer från andra länder än de anglosaxiska, eftersom man får mindre dåligt samvete när man ser dem.

Filmerna har stora likheter: feelgood, Trastevere, regissören i huvudrollen och Valeria di Franciscis (90+) som underbart gräslig mamma. Här har huvudpersonen fru och tonårsdotter, som liksom mamman hunsar honom. En god vän föreslår att han ska försöka bli kvinnokarl – och så är handlingen igång. Temat med den åldrade mannen (i det här fallet sextio och nypensionerad) som försöker bli attraktiv för yngre kvinnor känns igen från American Beauty, men det behandlas här mera lättsamt. Dessutom handlar det inte om en specifik förälskelse utan om en allmän – och rätt misslyckad – ambition att ragga.

Gianni e le donne hade en egenskap, som jag redan antytt – den var på italienska. Vissa dialoger var obegripliga, men jag förstod ändå förvånansvärt mycket. Djupet var förstås inte så stort, och situationskomiken spelade stor roll. En viktig sak för oss var dock att vår trappa var med! Den hade en central roll i Giannis uppvaknande, och hans hundpromenader ägde rum på Gianicolo – sfinxfontänen i Villa Sciarra syntes flera gånger i bakgrunden. En trevlig film, som man absolut kan se.

Folk uppför sig mycket städat på italienska biografer – låt vara att vi båda gångerna har sett småintellektuella filmer för de medelålders. Ingen tuggar popcorn, och det säljs inte ens godis. Stolarna är dessutom betydligt bekvämare än hemma – man sjunker ner så långt att en kort person som jag ibland får dra upp sig för att inte försvinna på golvet.

Mycket kunde förstås sägas om Rom som filmstad, och jag känner att jag är långt ifrån klar med ämnet. Därtill har Trastevere haft flera betydande regissörer. Hit hör den satiriske Nanni Moretti, som snart kommer med en film om påvevalet, liksom spaghettivästerns mästare Sergio Leone. Stor risk att det kommer mera, med andra ord.

Och så trailern, som inleds med trappan:
http://www.youtube.com/watch?v=DXb0YqOxgLE

http://pyxorofe.top
testosteron genesis

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd