// archives

Konsterna

This category contains 36 posts

Dylan Dog

Den lilla italienska jag kan har jag lärt mig av två lärare – Stefania i grönsaksdisken och Dylan Dog. Lektionerna från båda inträffade för nitton år sedan. De är ganska olika – inte bara för att Stefania var blond och tycktes leva ett stillsamt liv, medan Dylan är svarthårig och arbetar som mardrömsdetektiv. Den viktigaste skillnaden ligger förmodligen i att Stefania var ytterst verklig, medan Dylan Dog hela tiden varit fiktiv. När jag gjort mina resor till Rom har det alltid funnits sådant som måste köpas med hem: parmesan och pecorino, någon Romasouvenir åt sonen – och ett par album Dylan Dog till maken. Det är nämligen han som är den verklige aficionadon. Under en tågresa genom Europa för tio år sedan simultanöversatte han äventyren för barnen, som tyckte de var underbart läskiga. På landet har albumen sin egen hylla.

Dylan Dog är ett italienskt fenomen. ”Nu när ni läser Dylan Dog är ni italienare på riktigt”, sa tidningsförsäljaren i vår by. Det var en överdrift, men dessa seriealbum är verkligen stora här i landet. I snitt kommer varje nummer (alltid på ungefär 100 sidor) ut i 140.000 exemplar. Det är rätt mycket. Nu fyller serien tjugofem år, men detektiven själv är evigt trettiotre och råkar alltid ut för nya, hisnande äventyr. Det handlar om övernaturligheter, och liksom andra serieklassiker (som Fantomen, vårt svenska husorgan) söker de samtidigt skapa spänning och infria förväntningar. Äventyren består nästan alltid av övernaturligheter. Djävlar, vampyrer, varulvar och allt ont som kan drivas upp ur människan psyke är vardagsmat för Dylan.

Som namnet antyder är inte Dylan Dog själv italienare. Han bor i London, har ett förflutet vid Scotland Yard men är numera sin egen arbetsgivare. Den engelska anknytningen blir ibland oavsiktligt lustig, eftersom upphovsmännen inte är helt bevandrade i det brittiska. Liksom alla stora detektiver har Dylan sina egenheter – han bygger ständigt på sitt modellfartyg, han vägrar att flyga, äter inte kött och dricker inte sprit men förälskar sig däremot i så gott som vartenda äventyr. Hans klädsel är lika konstant som superhjältarnas trikåer: svart kavaj, röd skjorta och ljusnötta jeans.

Alla detektiver har sin medhjälpare – eller side kick, som det heter på utrikiska. Sherlock Holmes har Doktor Watson, lord Peter har Bunter, Fantomen har Guran och Läderlappen har Robin. Dylan Dogs medhjälpare heter Groucho och ser lustigt nog ut exakt som Groucho Marx. Han excellerar i långsökta skämt, som ibland också är roliga. Dylan själv säger ständigt ”Giuda ballerino!”, ett kraftuttryck som jag inte hittat någon lämplig svensk översättning på. Hur som helst är det typiskt för honom.

Det är intressant med nya konstformer. Under arbetet med Fredrika Bremer skrev jag mycket om hur tveksam man ansåg den unga romanformen, och när jag sedan gav mig in på Gösta Ekman d.ä. märkte jag samma fenomen beträffande filmkonsten. Det nya är aldrig kulturellt renlärigt och måste därför bli inarbetat för att närma sig finkulturen.

För femtio år sedan – ja, ännu för tjugofem år sedan – sågs serietidningsläsning som fördummande. Den unge som hängde över en serietidning uppfattades som knappt läskunnig. Så är det inte längre. Därför törs jag berätta att det finns en likhet mellan maken och Umberto Eco – och då menar jag varken litteratur eller skägg. Båda är nämligen hängivna Dylan Dog-läsare, och Eco har sagt: ”Bibeln, Homeros och Dylan Dog kan jag läsa dagarna i ända.”

Med dessa ord stadfäste han också tidningens status som klassiker. Nu hyllas den i de stora tidningarna (jag har hämtat fakta från Corriere della Seras bilaga Sette, 28.4 2011). Det senaste numret av Dylan Dog vill också visa att detta visserligen är äventyr om män, men inte bara för män. Det heter Femmes fatales och är helt producerat av kvinnor.

ga limo service

read more

Prerafaelitisk utställning

Fosterländskhet är fascinerande. Som svensk skulle man aldrig drömma om att ropa om hemlandets förträfflighet, och jag kan inte komma på att jag någonsin upplevt ett nationellt jubileum. Vi kan fira författare och andra storheter (själv var jag inblandad i Linnéjubiléet för fyra år sedan), men inte landet i sig. Någonstans påpekade Johan Henric Kellgren att nationer borde fira sina misslyckanden lika väl som sina segrar – bland lämpliga minnen att celebrera nämnde han årsdagen av slaget vid Poltava. Inte heller sådant firas.

Jag trodde nog att 150-årsfirandet skulle märkas mindre efter 17 mars, men det hänger fortfarande italienska flaggor överallt. Dessutom märks en ambition hos museerna att ägna även internationella utställningar åt italienska ämnen. På Galleria nazionale d’arte moderna (som ligger vid Villa Borghese, inte långt från Svenska Institutet) har man sedan februari en utställning om Dante Gabriel Rossetti, Edward Burne-Jones och myten om Italien i det viktorianska England.

Själv hyser jag en viss svaghet för prerafaeliterna. Jag brukar försöka se dem när jag är i Storbritannien, härom året såg jag en utställning om Millais på Tate och sedan förstås prerafaelitutställningen på Nationalmuseum i Stockholm. Lite inspirerad blev jag nog också av tv-serien Desperate Romantics, som gick i vintras – den uppvisade en behaglig blandning av lögn och sanning.

Så jag gick på utställningen – och jag blev lite besviken. Kanske låter jag som en gnällspik, men ofta tycker jag att konstutställningar har svårt att hålla sig till ämnet. Den här visade upp en ganska stor samling oljor, akvareller och skisser av de brittiska konstnärerna. De flesta var fantastiska. Det enda jag inte begrep var anknytningen till Italien. Till skillnad från svenska utställningar saknade den här förklarande texter, men hur jag och min konsthistoriskt bättre bevarade kamrat än slog ihop huvudena förblev vi lika frågande. Där fanns en stor uppsättning italienska konstnärer, som mestadels var betydligt senare, men de enda brittiska konstverk som hade italiensk anknytning var några målningar av Turner. Däremot fanns en del klassiska italienska målningar, däribland en underbar medeltida S. Stefano – med stenarna fast förankrade i huvudsvålen.

Slutsatsen är alltså: fantastiska målningar men oklara syften. Trots ovissheten om vad utställningen handlade om var vi alltså upprymda när vi lämnade den.

På vägen till marknaden passerar vi för övrigt Via Gabriele Rossetti i Monteverde. Hur han tagit sig in bland det italienska enandets kämpar häruppe vet jag inte, men en sak vet jag: det visar på viktorianska Englands påverkan på Italien. Men Rossetti var förstås halvitalienare, så kanske tar i för mycket igen.
Angeles area connection

house cleaning atlanta

Templet på gården

Ellen Rydelius nämner inte Tempietto Bramante. Förbiseendet är förlåtligt, med tanke på att hon ägnar ungefär en halv sida åt Gianicolo och inte alls nämner S. Pietro in Montorio.

I Rom har man alltid en kyrka runt knuten, men jag skulle tro att det är den lilla fjortonhundratalskyrkan S. Pietro in Montorio som är vår närmaste. Den byggdes av det spanska kungaparet Ferdinand och Isabella (de som skickade Columbus mot Indien och fördrev morerna) och ligger nu bredvid Spaniens akademi här på Gianicolo. På en av de möjliga vägarna till American Academy passerar jag kyrkan. Om dess granne tempiettot hade jag däremot ingen aning förrän en estetiskt lagd vän lovordade det.

Detta tempel utmärker den plats, där Petrus enligt vissa teorier ska ha korsfästs (upp och ner, men det vet ni väl). Också här stod det spanska kungaparet för fiolerna, och som arkitekt anställdes Donato Bramante, en av sin tids största arkitekter. Ungefär när templet var färdigt tog han itu med Peterskyrkan.

I dag bar det av till amerikanerna igen, så tog jag vägen förbi templet. Just den här gången visade det sig vara öppet, och dessutom omgivet av en mycket pittoresk grupp teckningselever. De sade inte mycket, men deras lärare desto mer. Hon talade engelska med italiensk brytning, och eleverna höll alla på att skissa det lilla renässanskapellet ur olika vinklar.

Det är ett mycket vackert och harmoniskt rundtempel, med flera ingångar och ett antal skulpturer. Här sitter Petrus med himlarikets nycklar omgiven av de fyra evangelisterna, och på en starkt antikiserande fris ser man hur han korsfästs av antika romare. En trappa – skapad av den allestädes närvarande Bernini – leder ner till kryptan, som öppnar sig mot klippan där korset ska ha stått. Den är dock låst med ett rejält hänglås. Petrus kanske har nycklar även till det, men jag blev stående utanför.

Sedan fortsatte jag till biblioteket för dagens arbete. Bakom mig tasslade tecknarna, suddade och ritade om. Det var nästan så jag önskade mig en skissbok och ett ritstift.

financial implications having

Morettis påve och några andra

I serien ”Filmregissörer i Trastevere” har vi nu nått till… Nanni Moretti!

Han hör kanske inte till de mest kända italienska regissörerna – i alla fall inte i Sverige – men väckte viss uppmärksamhet när hans film Kajmanen (2006) häcklade Berlusconi mitt under pågående valrörelse. I filmen dras paralleller mellan alligatorns breda leende och konseljpresidentens, liksom mellan bådas glupande aptit på både det ena och det andra. Som makt.

Nanni Moretti (f. 1953) kommer från en intellektuell romersk familj – båda föräldrarna var lärare, fadern sedermera professor i grekiska vid Sapienza, och brodern Franco är känd litteraturforskare. I Sverige omtalas ofta han ofta med sitt hela förnamn, Giovanni. Möjligen är det fler än jag som tycker att ”Nanni” låter som en tjej. Uppenbarligen bor regissören här i närheten, för han går till samma frisör som maken (själv vågar jag bara klippa mig hemma, min fega rackare).

Moretti är också ägare till biografen Nuovo Sacher på Via de Porta Portese. Huset påminner lite om ett svenskt Folkets hus. Repertoaren är intellektuell. Nyligen visades Svinalängorna, som här hette Beyond (apropå mitt gnäll om svenska filmtitlar häromsistens). En gång i veckan gavs den till och med på originalspråk. Det, ni! Inne på Nuovo Sacher finns en shop med böcker, tröjor och filmer – samt förstås en bar. Vi är ju ändå i Italien. Salongen har mjuka, röda fåtöljer. Jag önskar att svenska biografer kunde vara lika bekväma som italienska.

Morettis senaste film heter Habemus Papam och hade premiär för ungefär en vecka sedan. På långfredagens kväll bestämde vi oss för att se den just på Nuovo Sacher. Det var kö långt ut på gatan, och en bestämd man med lurvig mustasch och skrynklig kavaj (av den sort man ibland ser hos kvarlevor från 1968) gick då och då fram och vrålade att de flesta av oss inte skulle få plats. Vi stod kvar. Man är väl envis.

Så fick vi också de sista två biljetterna. Visserligen inte tillsammans, men det gick bra ändå. Förståelsen var påfallande god, kanske för att filmen byggde på tydliga situationer och saknade alltför långa abstrakta utläggningar. Jag har upptäckt att min italienska har två huvudsakliga användningsområden: vardagsspråk och arkeologi. Habemus Papam föll inom den förra kategorin, även om både skådespelarna och byggnaderna är gamla.

Det handlar alltså om ett påveval. När jag gick sista året på gymnasiet staterade jag i en pjäs om den heliga Birgitta, Kvinna hör mig, där det argsinta helgonet fick säga några väl valda ord om påvemakten. Vi tyckte det var lite roligt, eftersom en ny påve just tillträtt i Rom – han hette Johannes Paulus I. Just när repetitionerna börjat dog också han. Det spred viss oro bland skådespelarna, ty vidskepelse ligger i luften på teatern. Vi kände en sorts kollektiv skuld, eftersom vårt helgon hade så vassa repliker. Hur skulle det gå med nästa påve? Skulle heliga Birgitta ta kål på honom också?

Johannes Paulus II var påve i 27 år, så vi hade inte behövt oroa oss. Men detta innebär också att jag lägger märke till påveval. Det blev lite intressantare än det skulle ha varit utan Birgitta.

I filmen drabbas den nye påven av panikångest och vägrar tillträda sitt ämbete. En psykoanalytiker kopplas in, påven skjutsas iväg till ytterligare en… Detta är dock inte bara en film om en mans lidanden, utan dessutom något av en kollektivfilm. Kardinalskollegiet spelar en viktig roll. De får inte lämna Vatikanen utan måste hållas på gott humör och påvens främste administratör (ett slags Vatikanens svar på sir Humphrey i Yes minister, fast mindre snygg) får helt enkelt ett helsicke.

Rollbesättningen är beundransvärd. När såg man senast en film där nästan alla skådespelare var gamla? Kardinaler är sällan några ynglingar. Dessutom finns det bara en riktig kvinnlig roll (några nunnor och ett par skådespelerskor dyker dock upp som hastigast), vilket inte heller är förvånande. Michel Piccoli är underbar som påven och Moretti själv (väl en av de yngre i rollistan) är bra i rollen som psykoanalytikern. Det verkar f.ö. vara en vana bland italienska regissörer att spela med i sina egna filmer.

Habemus Papam är mycket rolig, även om jag inte blev helt övertygad av slutet – jag tyckte inte det fungerade rent dramatiskt. Eftersom jag av principskäl inte avslöjar slut får ni alltså fundera på detta tills filmen kommer till Sverige. Habemus Papam är uttagen att tävla om guldpalmen i Cannes, så det finns väl stor chans att den visas där – antagligen inte i de stora salongerna som Spegeln utan på de små, som Fyris. Här blev jag lite uppsalacentrerad igen. Om den dyker upp därhemma kan jag mycket väl tänka mig att se om den.

Se här en trailer:

http://youtu.be/Mr8O687r-60

steroid websites

Böcker och blåa hästar

Nu på morgonen började jag läsa Henry James essäsamling Italian Hours. Första essän handlar om Venedig och skrevs som blogg… förlåt, som artikel till en amerikansk tidning 1882. Längden överskrider vida bloggens, men essän har något av samma ögonblickskänsla, även om den ännu unge författaren hela tiden försöker trassla sig ur sina egna beskrivningar om hur man väljer sin gondoljär för att säga något seriöst.

Själv är jag rätt nöjd så länge han fortsätter vara flyktig. Längre fram kommer han till Rom, och jag hoppas på att få många personliga intryck från den tidens stad. Evig må den vara, men föränderlig. De stora sevärdheterna kan han gott hålla sig från – jag vet redan hur Peterskyrkan ser ut – och essäistens uppgift är (liksom den skönlitterära författarens) inte densamma som guidebokens. För vägledning finns ju alltid Rydelius.

I Venedig har jag inte varit sedan maken och jag tågluffade dit på åttiotalet. Vi såg vad man förväntades se. Undantaget var Harry’s bar – vi var studenter och hade inte råd att gå dit.

När jag nu läste James började jag fundera på hur litteratur påverkar ens sätt att se på platser. När det handlar om Venedig har jag (efter två besök) sett tillräckligt för att göra mig en bild av det författaren beskriver, men inte nog mycket för att kunna stå emot en suggestiv skildring. Venedig dyker upp så ofta –självfallet i Thomas Manns Döden i Venedig, hos Henry James själv i The Aspern Papers men dessutom i Evelyn Waughs Brideshead Revisited, som jag ofta läser om – och jag vet inte längre var gränsen går mellan den stad jag sett och den jag läst om.

Med Rom är det annorlunda. Om den har jag läst ännu fler böcker från skilda tider, men för mig fungerar de som ytterligare ett historiskt lager hos staden – inte ett fysiskt, utan ett litterärt. Den första bok jag läste här i januari var Mika Waltaris Turms, den odödlige (1956). Waltari var antagligen Finlands mest kända författare på sin tid. Hans historiska romaner översattes till ett fyrtiotal språk – en fullkomligt otrolig siffra. Mest känd är Sinuhe egyptiern (1947).
Huvudpersonen Turms vet inte vem han är. Under sina vandringar fram och tillbaks över Medelhavsområdet på 500-talet f.Kr. råkar han ut för många äventyr och kommer även till Rom. Likheterna med våra dagars Rom är dock ganska liten.

Det är inte att undra på att Turms är mystisk. Han är etrusk, och inte vilken etruskersvensson som helst, utan en lukumon – en av de näst intill gudomliga kungarna. Som varje god historisk författare använder sig Waltari av den osäkerhet som finns i historieskrivningen. Etruskerna var förstås inte ett dugg gåtfulla i verkligheten, men eftersom deras språk är svårt att dechiffrera förefaller de gärna sådana.

I en central episod följer Turms sin vän, den etruskiske gravmålaren Aruns, till den gravkammare i Tarquinia som han håller på att dekorera. Det vill sig inte riktigt – framför allt är det en häst som krånglar. Så plötsligt lossnar det:

Han höll på med bilden av en yngling som ledde en kapplöpningshäst med ena armen om dess hals, och största delen var färdig, både ynglingen själv och hästens bakdel och framben. […] Det var blott mästaren som inte var nöjd. Han tog ett steg framåt och åter tillbaka, tecknade med stiftet i luften, och med ens förstod jag hur tydligt han såg framför sig bilden av en mager och senig rashäst som stegrade sig och kastade med huvudet. I detsamma började han rista in ett nytt hästhuvud på det förras plats. Hästen lyfte på huvudet, halsen fick en spänstigare krökning, allt fick liv. Och det hela tog bara ett ögonblick.

Så målar han hästen – och han målar den blå.

När jag sedan besökte Villa Giulia (se blogg 19.2) fanns där en gravkammare, som skyddades av lufttäta dörrar. Jag gick in – och där var hästen. Jag kan svära på att det var Aruns häst. Man kunde ha tänkt sig att Waltari fabulerade – för det får en romanförfattare – men han måste ha sett gravmålningen och ingående skildrat den i sin bok.

När Aruns till sist är klar med sin målning ställer han till med dryckeslag. Turms är med, och de blir så där förtroliga som folk kan bli under berusningen.

Då Aruns nu var så översvallande välvilligt stämd mot hela världen och även mot sig själv begagnade jag tillfället att fråga: ”Mästare, varför målade du hästen blå?”
Aruns stirrade förbluffad på mig med grumlig blick och svarade: ”För att den var blå när jag såg den.”
”Men”, sade jag, ”jag har aldrig sett en blå häst.”
Aruns blev inte ond, skakade blott beklagande på huvudet och sade: ”I så fall tycker jag synd om dig, min vän.”

Likt Aruns målar Waltari med några ord upp – inte bara ett etruskiskt konstverk, utan också en insikt om det konstnärliga skapandet och människornas konstsyn. Det gäller inte bara eller kanske inte ens främst på femhundratalet, utan lika mycket i vår tid.

Det är synd om den som inte sett en blå häst. Här finns den åtminstone på bild.
understanding audience and

Minnet av Pompeji

Milos Formans Amadeus är nog den film jag sett flest gånger på bio – hela fyra gånger, alla när den var tämligen ny och man ännu inte karakteriserade en bra film med att säga ”den där kanske vi ska köpa sen” på vägen ut. Filmen består som bekant av den medelmåttige kompositören Salieris berättelse om Mozart – ett barnsligt, jobbigt, underbart geni som överskrider alla gränser, inte minst ifråga om arbetskapacitet. Och Salieri inleder sin berättelse med att säga ungefär: ”Jag kan inte minnas någon tid, då jag inte kände till hans namn. Medan jag lekte barnsliga lekar spelade han för kungar och kejsare.”

Jag kan inte minnas någon tid, då jag inte hört om Pompeji. Det är som om ruinstaden alltid funnits där, även om självklart någon i min barndom berättat för mig om Vesuvius fruktansvärda utbrott år 79, då städer dränktes och människor dog i tusenden. Fascinationen för ruinerna var dock tidigare än medkänslan för de döda. Senare kom historieintresset, och därefter intresset för antiken.

Sjutton år gammal besökte jag Pompeji första gången. Föräldrarna och jag var på sistaminutencharter i Rom och följde med på en utflykt. Det var en turistresa av det vanliga slaget, och jag minns tydligt hur jobbiga alla andra var, med sina dumma och pinsamma kommentarer och sin vulgära längtan efter vin till lunchen. Jag visste allt så bra som man gör vid sjutton och hade dessutom en helnykter mamma.

Sådana minnen kan förstås kasta ett negativt ljus över en själv, men inget tyder på att de är fabricerade. Första minnet av Pompeji är det definitivt. Där vandrar vi genom soldränkta antika gator – jag, mamma och pappa – och det är fullkomligt öde omkring oss. Inte en människa i sikte. Det är vi, dammet, vulkanen och antiken. Alla människor som rimligen måste ha funnits där har minnet sopat undan. De var inte viktiga. Det var vi och staden.

Även om minnet är redigerat säger det väl något om vilket intryck staden gjorde. Nästa gång hade jag med mig de två yngsta barnen (då 18 och 14) som kom och hälsade på mig under min romvistelse 2009.

Den gången var staden verkligen näst intill öde: det var vi och en fransk skolklass (de är överallt). Dessutom hängde regnet i luften, vädret var mörkt och dramatiskt, och när det började mullra uppifrån Vesuvius blev vi riktigt skärrade. Men det var bara åska. Här i Italien åskar det inte bara sommartid. Mycket var stängt – däribland båda teatrarna – men flera hus var öppna. Mest fascinerande var ändå att gå genom gatorna. Vi pratade mycket om antiken, och jag tyckte att staden hade kvar en känsla av död och skräck, som jag inte mindes från gången innan. Kanske var det vädret som inverkade, för jag kunde inte minnas att jag känt det så första gången.

Vi återvände hem till Rom med ett mjölktåg där det knappt fanns sittplats, åkte taxi med en galen chaufför (”Han kör 60 i kurvorna!” flämtade dottern, som höll på att ta körkort) och kollapsade med varsin pizza i mitt rum på Skandinaviska konstnärsföreningen. Fantastiskt, men utmattande, var omdömet.
Och nu var det alltså dags igen. Men det sparar jag ett tag. Lite spänning måste man ju ha i tillvaron. Forts. e.a.g., som det brukade stå i Kellgrens Stockholms-Posten – en annan gång.
23em Post navigation

which hosting, hosting ratings and reviews
chicago web design company
чехол на диван

Antiken och den missade fotbollsmatchen

Vi var inte på fotboll igår. Det var inte för att vi inte ville, utan för att biljettkontoret var stängt. Här måste man nämligen inhandla biljetterna personligen och legitimera sig med pass, vilket försvårar det hela. Sedan blev det en skitmatch. Sonen upptäckte att den gick på Raiuno, så vi tillbringade kvällen i soffan framför tv:n och kollade mejlen samtidigt. Inter slog Roma i semin i Coppa Italia, och Totti var inte ens med och spelade. Förresten var vi alla så trötta efter två dagar i Pompeji att det var rätt skönt att slippa ta sig hem genom natten.

Ellen Rydelius framstår inte som någon stor sportentusiast, men i Med Ellen Rydelius i Rom (1954) ägnar hon en halv sida (ganska mycket i sammanhanget) åt Foro Italico, där Romas hemmaplan Stadio Olimpico ingår:

Den sportintresserade åker säkert gärna ut till det nya idrottscentrum, Foro Italico, förut Foro Mussolini, som il Duce invigde den 28 oktober 1932, då fascismen firade sitt tioårsjubileum. Det är beläget nära Tibern, mellan broarna Ponte Milvio och Ponte duca d’Aosta. Här höjer sig il Monolite, en obelisk av vit carraramarmor, som på sockeln bär namnet Dux och i vertikal inskription på monoliten Mussolini, det enda ställe i Rom där fascistdiktatorns namn står kvar.


Eftersom jag själv inte är särskilt sportintresserad kan jag lugnt säga att även den allmänt historie- och kulturintresserade har glädje av ett besök på Foro Italico. Ibland måste man också studera sådant man inte tycker om. Eftersom denna idrottsplats står kvar ser man också tydligt hur Mussolini och hans arkitekter försökte knyta samman sin tids Rom med antikens.

Klassicism var inne på tjugotalet – man behöver bara titta på ett svenskt tjugotalshus eller läsa en dikt av Hjalmar Gullberg – men Foro Italico försöker vara antik. Det är ungefär som när Helgo Zettervall renoverade Uppsala domkyrka och framställde medeltiden som den borde ha varit, inte som den var. Likaledes utformade arkitekterna Enrico di Debbio och Luigi Moretti i Foro Italico en antik idrottsplats, som den borde ha sett ut om antiken infallit på 1920-talet. Stadio dei Marmi är kantad av atletstatyer, och andra statyer finns överallt. Självfallet är de winckelmannskt bländvita och därmed långt från de målade skulpturer som vi numera vet att antiken höll sig med.

Stadio Olimpico började faktiskt byggas så tidigt som 1901, men utökades under Mussolinis tid till den s.k. Stadio dei Cipressi. Senare har den i ett par omgångar byggts ut till dagens jättearena. Det var här de stora fascistmötena hölls – mest känt är väl Hitlers besök 1 januari 1930. Så när Sophia Lorens och Marcello Mastroiannis rollgestalter i filmen En alldeles särskild dag har hyreshuset för sig själva är det där som alla andra är.

Utanför Stadio Olimpico är marken täckt av en jättelik mosaik. Den imiterar mycket tydligt de mosaiker som fanns i antikens termer (inte minst i Ostia) och inger en känsla av dejà vu. En och annan gymnast förefaller kopierad, men de flesta bilderna illustrerar den moderna tidens idrott. Som en matta möter man också orden DVCE DVCE DVCE. Intressant är det – och otäckt.

När man sitter på Stadio Olimpico och hör de åttiotusen ropa ”Totti!” begriper man också hur massuggestionen fungerar. Så länge den bara får en att ropa över fotbollsresultat är det inga problem, men dessvärre verkar intolerans och inskränkthet blomstra allt mer. Då talar jag inte om att man kan anse motståndarna vara idioter.

Klara Johanson, som jag ägnat många år, kom ihåg alla viktiga datum för sig själv, sin familj och sina favoritförfattare. Själv är jag inte riktigt så fixerad. Dock vet jag att 20 april är en dubbel dag: Dels är den Hitlers födelsedag, dels Johan Henric Kellgrens dödsdag. När man tänker på intolerans och förtryck kan man därför vända på tanken och ägna den upproriska upplysningsmän med vassa tungor. Det känns gott. Också de var påverkade av antiken och använde den för sin ideologi, fast utifrån med helt annan utgångspunkt. Idrotten ägnade de däremot mindre intresse.

here
deca durabolin uk

Kulturvecka i Rom

Den här veckan torde åtskilliga turister här i Rom ha blivit glatt överraskade. T.o.m. i morgon är här nämligen kulturvecka, med särskilda begivenheter och dessutom gratis inträde till en rad av de stora statliga museerna. I längd når den nästan upp till veckorna efter franska revolutionen, ty den varar i nio dagar.

Själv har jag mumlat småsurt bakom fönsterluckorna. Jag hade gärna smitit iväg, men med två böcker som skulle iväg till två skilda förlag fanns inte stort val. Åtskilliga av ställena – som Palazzo Massimo och Ostia – har jag varit på ganska många gånger. Men ändå.

En eftermiddag stod jag inte längre ut med det pilljobb som återstod utan gick över Ponte Sisto bort till Palazzo Spada, ganska nära Piazza Farnese. Liksom många palats inrymmer det ett museum, Galleria Spada, där jag aldrig varit, fast jag ofta gått förbi. Palatsets fasad är ganska spektakulär och visar romerska kejsare, och på första gården ser man (enligt Ellen Rydelius) ”mytiska hjältar, Julius III:s vapen och Frankrikes liljor”. Palatset har varit bostad för flera kardinaler – den som byggde det blev påve under namnet Julius III, och näste man var kardinal Bernardino Spada. Han tog för övrigt över palatset 1632, ett år som är lätt att minnas.

Galleriet består alltså av kardinalens privatsamling. Han tycks ha favoriserat italienskt, tämligen samtida måleri, men också skaffat ett antal antika skulpturer. Där fanns en rätt trevlig filosof i helfigur, två sovande amoriner (i varsitt rum) och en barock allegori av Sömnen. Var kardinalen en sömntuta? Såg han något ont i sömnen, som borde bekämpas? Eller tilltalades han helt enkelt av runda, sovande varelser, som mest liknar små barn? Fann han sömn sött?

Samlingen var rätt förvirrande. Väggarna var fullhängda med målningar ända upp till taket, och överallt stod möbler och piedestaler av särskilt intresse. Dessutom fanns där härligt svulstiga friser. I vart och ett av de fyra rummen fanns beskrivningar, som man kunde plocka till sig, men informationen var inte helt lätt att ta till sig. På mig gjorde Guido Renis nyrenoverade porträtt av kardinalen störst intryck.

Man fick inte fotografera i galleriet, och det noterade jag förstås i god tid och behöll kameran i fickan. För den verkliga sevärdheten förekom dock inte sådana begränsningar. Där fanns nämligen ytterligare en innergård. Ellen Rydelius skriver 1954: ”I den andra gården ett galleri av Borromini med intressant perspektiv, som skall ha inspirerat Bernini till hans Scala Regia i Vatikanen.” Borromini och Bernini avskydde varandra – det nämnde jag väl när jag skrev om Piazza Navona?

Det första jag märkte på andra gården var doften. Det doftade apelsin, ty hela gården var full med apelsinträd. Där inne såg man människor samlade dels vid perspektivet, dels mitt emot vid någon sevärdhet som verkade ligga på marken.

Jag gillade perspektivet. Det var ett lurendrejeri, ett trompe l’oeil, som tycktes mycket djupare än det var. Sådana kluriga konststycken tilltalar mig. Sedan glesnade det bland folket, och jag gick för att studera vad som fångat dem.

Där låg en katt och sov. Det var en mycket söt katt. Ni vet Fem myror är fler än fyra elefanter? Där konstaterar Brasse att saker som är goda måste vara ännu godare tillsammans. Alltså:

Apelsinträdgård + perspektiv av Bernini + söt katt = en kanonupplevelse.

Fast om katten står det inte i några guideböcker. Det gäller att vara på rätt plats vid rätt tillfälle, också på museer.

info

Sportsligt

Jag har stigit ner i verkligheten. Det var en manlig verklighet, dit kvinnor äger tillträde mot halva priset. Igår var vi på matchen Roma-Juventus.

Sport är vanligtvis inte min kopp te. Frågar man om min favoritsport finns det risk att jag svänger till med cricket, bara för att det är svårbegripligt – och kanske för att det är trevligt att sitta vid en grön plan en engelsk sommardag och se vackra unga män i vita kläder röra sig i sakta mak.

Ändå har jag utsatts för åtskillig sport. Skolan gjorde sitt till. Där var min favoritsport fotboll. Där spelade det mindre roll att jag var kort, för alla har fötterna på samma ställe. Pappa älskade fotboll. In i det sista engagerade det honom – jag minns hur han på slutet blev upprörd, för att han trodde att han missat Kamraternas senaste match. Egentligen var han bara veckovill. Tre barn har fäktat, två spelat fotboll, ett innebandy. Jag föredrog fotbollen – inte de där blåsiga oktoberturneringarna när man drömde om ett varmt bad, utan återigen det gröna gräset, sommarsolen, ilsket ivriga barn som slogs som djur för segern. Viktigare matcher (EM och VM) har jag inte bara sett, utan också hjälpt till att återskapa på sommarställets knöliga fotbollsplan, som staffage i barnens fotbollslekar.

Sonen är Romasupporter. Det är helt och hållet mitt fel. Varje gång jag åkte till Rom fick han en Romatröja, och med åren växte tröjsamlingen rätt rejält. Samma sak gällde sonen. Och så kom denna ljuvliga vår i Rom, när han nästan är vuxen. Nu gick vi på match – och inte vilken skitmatch som helst, utan mot Juventus.

Här känner jag hur det logiska resonerandet vill ge vika för impressionistiska utrop. Vilket folkliv! skulle jag kunna ropa, som när artonhundratalets Romskildrare berättar om hur trasteverianerna spontant börjar dansa saltarella på torgen. Redan i Romabutiken hade de berättat vilken buss vi skulle ta, och det var ingen tvekan om var vi skulle gå av – bussen var full med unga män i orange och vinröda halsdukar, tröjor, jackor, skärp, och förmodligen kalsonger och undertröjor också. Jag har tillbringat nog många timmar i Romabutiken för att veta att där finns allt från sparkdräkter för nyfödda till spetstrosor för fullvuxna.

Av strömmen fördes vi ut ur bussen och fram till Stadio Olimpico. En stund ägnade vi oss åt intensivt arkitekturstudium, men det tänkte jag spara till en annan gång. Det vore orättvist att bli kulturhistorisk när detta handlar om livsviktiga ting – inte för mig, kanske, men för många andra. Vi hittade rätt och trängdes ett tag. En sådan trängsel har jag inte varit med om sedan jag hörde påven tala på Petersplatsen. Romarna har dock ett par tusen års erfarenhet av att slussa in folk (54.000) på jättearenor, så det gick förvånansvärt smidigt.

Och så satt vi då där! Början var nästan det bästa – det var som melodifestivalen och bandyfinalen upphöjt till 100. En initierad kompis hade rekommenderat läktarplats (Tribuna), så vi satt omgivna av medelålders män med intellektuellt utseende, några pojkar samt en och annan kvinna (halva priset, som sagt). Det var operapriser, men mera aktiv publik. Spelarna presenterades – jubel! En efter en räknades de upp, och sist kom den störste av dem alla: Francesco Totti! Då skrek också vi. Sedan reste sig alla upp och Romas egen sång sjöngs. Vi var tårögda. Under resan dit hade vi gått från den första hypotesen – ”Tänk om de vinner” – till det mera segervissa – ”När de vinner” – till fullkomlig identifikation: ”När vi vinner!”

Matchen började, och jag väntade på mål. Kanske jag blivit förledd av alla år med pojkfotboll, där det ofta blir många mål – men inget hände. Roma gjorde ett anfall – Juventus drev tillbaks dem och närmade sig Romas mål… nej, inget. Supportrarna viftade med flaggor och halsdukar, och då och då försökte den lilla gruppen Juventusanhängare göra sig hörda – dock med föga resultat. Man ropade, applåderade, jublade – jag har varit på en enda riktigt fotbollsmatch förut, men detta var faktiskt lite annorlunda än att se IFK Norrköping möta… vad det nu var för något (den gången vann vi). Då och då ropade man intressanta invektiv till spelarna. Själv tänkte jag ibland på en duett som Ernst och Tutta Rolf hade, där refrängen lät: ”Gör någonting, gör någonting nu!” Lite dålig fart var det, nämligen, även om Totti var klart sevärd.

I andra halvlek gjorde så Juventus mål. Supportersidan skrek av besvikelse. Vi flämtade själva till, och de lugna och högbetalande slokade betänkligt. En enda man reste sig upp och jublade. Då förändrades stämningen och blev hätsk. Jag har hört pappor skrika invektiv till smågrabbar som gör mål, men jag har aldrig sett vuxna män kasta sig mot en ensam stackare, som råkar jubla över fel lags mål. De omkringsittande sträckte fram skyddande armar, men de verbala förolämpningarna tog inte slut. Det var skrämmande – jag hade väl tänkt mig att ungt folk kunde bråka, men inte stadgade karlar. Ett mål till gjorde Juventus, och då glodde folk surt på denne stackars supporter. Oväsendet var öronbedövande. Senare har jag fått veta att det hördes ända till Svenska Institutet, på andra sidan Tibern.

Juventus vann. Vi förlorade. Dagens tidning förklarar att Juventus är tillbaka i sin gamla form. Själva tyckte vi att Roma var bättre (fast de förlorade). Jag förklarade sakkunnigt att deras spel var sådant som min pappa skulle ha kallat ”rolig fotboll”. Sonen var arg och ledsen. Vissa supportar gick innan det ens var slut. Mitt engagemang är inte särskilt djupt, men jag förstår vad man kan känna. Jag känner många som är djupt engagerade av fotboll. Dessutom förstår jag att man inte överger sitt lag, bara för att det går dåligt. Pappa höll fast vid Kamraterna också när de åkte ur Allsvenskan. Det är självklart. Däremot förstår jag inte hätskheten mot motståndarna. Då ser jag hellre cricket, där kommentatorn kan förklara att visserligen förlorade England, men han är stolt och hedrad över att ha sett Indiens spelare göra ett century. That’s cricket.

Ändå var inte det här vad jag velat se. Jag ville uppleva en Romaseger, där bilarna körde tutande genom gatorna. Roma är passion. Det händer att supportrarna målar de gröna trafikljusen röda, så att de visar rött-gult-rött. Romas färger. Så skulle det ha varit.

Men, som sonen sa: Nästa gång vinner Roma. Och nu kan vi sången.

Den tillfälliga friheten

Rom är inte bara romarnas stad, lika lite som skogen enbart tillhör Ronja Rövardotter. Besökare har flödat hit ända sedan antiken. Redan Aeneas var invandrare från Troja och kom motvilligt hit eftersom hans ätt var menad att grunda staden. Under Roms storhetstid var det viktiga att vara romare och tala gott latin – sedan kunde man se ut hur som helst. Senecas familj kom från Cordoba, och den store retorikern Quintilianus från norra Spanien. Efter kristnandet kom pilgrimerna och utländska präster och lärda. Med tiden började turisterna strömma in – först enstaka, på sin grand tour, och senare horder av sällskapsresenärer.

Många har blivit kvar i staden – vissa för alltid, som senator Nils Bielke (svensken som blev katolik på sjuttonhundratalet), vissa under flera år, som Ellen Rydelius, många under ett antal månader. Också det senare är nog för att Rom ska vara en ständig närvaro i deras liv. Hemma hos den tyska familjen Goethe hängde flera gravyrer från Italien, som pappan tagit med från en vistelse i södern. Sonen Johann Wolfgang fångades av dem, och tillsammans med den antika bildningen bidrog de till att han tidigt drömde om Rom. För honom blev staden urbilden för allt gott, och ju mer poeten blev fångad i det strikta livet som excellens desto mer längtade han till den eviga staden. ”Kort sagt, Goethe satt i en fälla, och friheten kallade han Italien”, skriver litteraturkritikern Klara Johanson i en essä. Så var det nog för många. Italien – och Rom – blev för dem det liv de velat leva, men aldrig fått tillgång till.

I mitt kontaktnät finns påfallande många Romvänner. Vi har mötts i Rom, ofta under några korta veckor på Svenska institutet, och sedan hållit kontakten. Åtskilliga länder har här sina institut eller akademier, där forskare och ibland också konstnärer vistas allt från ett par veckor till flera år. Vi besökte igår den tyska akademin, som huserar i Villa Massimo när Piazza Bologna. Den jättelika trädgården hörde en gång till furstefamiljen Massimo och inköptes 1910 av en preussisk välgörare. Han lät bygga en huvudbyggnad och tio moderna ateljéer – och skänkte sedan rubbet till den tyska staten, tillsammans med en nätt liten summa på 680.000 riksmark. Groteskt mycket pengar, efter vad jag kan förstå.

Den tyska akademin i Rom riktar sitt stipendieprogram till konstnärer inom bildkonst, litteratur, komposition och arkitektur. Var och en får en ateljé att arbeta i (jag tycker det borde kännas spöklikt för författarna, men kanske jag är för mysigt inriktad) och en lägenhet att bebo. En paradisisk tillvaro, tycks det.

Igår var det öppet hus, med konstutställningar och uppläsningar. Vi hörde uppläsningar av poeten Jan Wagner och novellisten Lutz Seiler och tittade in i flera ateljéer. Julia Schmidt ställde ut utkast till målningar, där hon plockar element från äldre konst och vidareutvecklade dem, och Via Lewandowsky visade installationer – däribland en klocka, som rörde sig i den rasande fart som det känns när man är riktigt stressad.

Så är det inte här i Rom, där vi snarare ägnar oss åt ett kontemplativt än ett aktivt liv och där gammalt och nytt går hand i hand. Men idag är det första april, och en alldeles särskild dag i familjen. Och ännu har vi inte blivit lurade en enda gång.
now made new

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd