// archives

Mest om historia

This category contains 42 posts

Fjärde dagens rundtur. Från Colosseum till S. Giovanni in Laterano

Det regnar ute. Februari i Uppsala är mörk och grå. I förrgår såg jag i tidningen att januari bara hade fjorton soltimmar, vilket tydligen var bottenrekordet någonsin (eller i alla fall på mycket länge) med undantag för januari 1988, som hade åtta. Då satt jag inlåst och skrev färdigt min avhandling, som gick i tryck i slutet av månaden, och så här i efterhand begriper jag varför behovet av mandariner, choklad och espresso var så stort. I år var jag halva januari i Rom. Det känns mycket länge sen nu. Därför plockar jag upp tråden där jag släppte den och nystar vidare på mina vandringar i Rydelius spår.

Måsausipicier

Måsausipicier

Det regnade i Rom också. På trettondagsafton vaknade jag av ett fenomenalt åskväder, men dagen därpå sken solen, och jag gav mig ut i staden. För mig och Med Ellen Rydelius i Rom (1954) var det måndag, men i Rom på 8 dagar (1927), som jag egentligen följde, var dagen torsdag.

”Klockan tio, då Roms nationalmuseum, vanligen kallat Termemuseet, öpnnar sina portar, stå vi utanför, färdiga att bese dess konstskatter.” Strax före klockan tio vandrade jag genom Borgheseparken, där någon slags löptävling tydligen skulle gå av stapeln, ty där var fullt av avspärrningar, poliser, röda kors-folk samt atletiska människor som värmde upp. Själv springer jag inte – jag går. Till nöds kan jag hoppa och dansa.

Inte bara jag fotograferade dessa ridande poliser

Inte bara jag fotograferade dessa ridande poliser

Dock gick jag inte till ”Termemuseet”. Som jag säkert nämnt förr har det omorganiserats sedan Rydelius tid (vilket jag insåg första gången jag följde hennes råd) och består nu dels av Termmuseet, som har inskriptioner, de båda konstmuseerna Palazzo Massimo och Palazzo Altemps samt det arkeologiska Crypta Balbi. Alla är högst sevärda, och min lilla utflykt på regndagen gick just till Palazzo Massimo. Därför betraktade jag morgonens utflykt som avklarad. Dagens mål var alltså Colosseum, Neros gyllene hus samt ett antal kyrkor.

Liksom söndagen innan tog jag vägen uppför Corson, men den här gången var den mera välbefolkad. Vägen längs Forum Romanum tog lång tid, för jag stannade upp och betraktade ruiner och lyssnade en stund på ett ungt par som sjöng Elton John och Cat Stevens. Dessa framträdanden vid Forum känns så eviga – precis så måste det ha varit för ett par tusen år sedan (även om jag har svårt att tro att man sjöng fyrtio år gamla slagdängor). I ett undanskymt hörn bakom en kioskvagn sprutmålade en revolverdesperado sina kläder, medan frihetsgudinnan bytte om och sminkade av. Inuti en stor svart säck höll två personer på med något, som kan ha varit omklädning, sex eller en avantgardistisk föreställning. Över Augustus forum kretsade en flock måsar och erinrade om de antika romarnas auspicier, även om sådana knappast handlade om måsar.

Solen gassade över Rom, och jag hade redan stoppat ned halsduken i ryggsäcken. Så här när jag ser ut över en blöt Uppsalagata är det lite svårt att begripa, men så var det. Där knöt jag an till Rydelius vid ”Flaviernas jättecirkus”, ”Colosseum, världens största teater, som aldrig blivit överträffad i fråga om dimensioner och imposant verkan”, och slog ett pliktskyldigt varv kring den. Det var redan tjockt med folk utanför, och uppe på murarna såg jag turister som kommit in fotografera oss som ännu var ute. Dessutom mötte jag en hel grupp ridande poliser – alla på ljusa skimlar.

Kapellet som möjligen visar den plats där påvinnan Johanna möjligen födde barn

Kapellet som möjligen visar den plats där påvinnan Johanna möjligen födde barn

Efter besöket på Colosseum lotsar Rydelius besökaren till Neros gyllene hus. Detta är ett av de tillfällen då hon citerar dikt – den här gången Snoilsky, som på tjugotalet fortfarande lästes tämligen allmänt, men som idag är rätt bortglömd:

Jag vandrar omkring på en sträcka
Av sjunkna palatsers grus,
Där mossor muren betäcka
på Neros gyllene hus.

Och här, där ödlorna leka,
och fjäriln svävar förbi,
ha senatorer stått bleka
för Nero i raseri.

Ruinromantik fångar mig nästan varje gång – men solen sken ju så vackert denna trettondag, och när jag härom året besökte Domus aurea (som det heter) var jag inte särskilt imponerad. Jag fortsatte alltså på Via S. Giovanni in Laterano mot San Clemente.

Obelisk för den språkkunniga

Obelisk för den språkkunniga

Den lilla kyrkan hör till mina favoriter i Rom – den har fyra skikt, där man börjar i tolvhundratalet och söker sig ned till en tidigkristen kyrka, ett Mithrastempel och ruiner från republikens Rom. ”Så kunna vi på denna plats genom att gå några trappor djupare ned i jorden tränga tvåtusen år tillbaka i tiden och vidröra murar, som Julius Caesars blickar betraktat”, skriver Rydelius. Vad hon inte nämner är den underjordiska flod, som man hela tiden hör brusa, ända tills man når fram till den och kan röra vid vattnet. Från den floden kom vattnet till sjön vid Neros gyllene hus.

När jag kom fram pågick gudstjänst i kyrkan. Klockan var strax före elva på trettondagen, så det inte förvånande. Det var bara jag, som tänkt på sol och antiken och helt glömt bort vilken dag det var.

Den, som vill tänja ut programmet längre eller kasta om dagarna, kan naturligtvis göra detta, blott han först rådfrågar förteckningen över de tider, då de olika sevärdheterna äro tillgängliga.

Så skriver Rydelius i förordet. Hon räknade förstås med att resenären var smart nog att hålla reda på helgdagarna.

Trots allt har jag varit i kyrkan förr (skildrat bl.a. i en tre år gammal blogg, http://carinaburman.se/rom/?p=488) och lär väl komma dit igen. Jag fortsatte alltså min promenad mot SS Quattro Coronati strax intill. På vägen dit passerade jag ett litet kapell, som om jag inte helt missförstått det markerar den plats där påvinnan Johanna ska ha fött barn under en procession.

SS Quattro Coronati har fått namn efter fyra martyrer – det är alltså helgonglorian som kröner dem, inte någon kungakrona. ”Men det är icke för att se den tämligen trista kyrkan som vi kommit hit, utan för att kasta en blick in i den fridfulla klostergården, som en av nunnorna i det angränsande klostret visar.” Men icke. Ingen skymt av någon nunna. Ingen skymt av någon klostergård. Däremot en gudstjänst på gång och några turister, som såg ut att undra var de egentligen hamnat.

Rydelius tycker man kan ta en droska resten av vägen. Jag gick, förstås. Mitt emot S. Giovanni in Laterano hittade jag en bar, inredd med affischer från gamla rockkonserter (däribland med Divine Comedy) och med utmärkt espresso och cornetto con crema.

S. Giovanni in Laterano (med marknad)

S. Giovanni in Laterano (med marknad)

S. Giovanni in Laterano hör till de riktigt gamla kyrkorna – den byggdes först av kejsar Konstantin på 300-talet – men har förstörts vid flera tillfällen och är numera en ståtlig barockskapelser. Jag tycker om barocken, men den romerska är lite för elegant, lite för välgjord, kanske till och med lite för mondän för min smak. Också här pågick gudstjänst, men eftersom kyrkan är enorm vandrade folk ändå omkring därinne. Innan jag gick in tittade jag på obelisken utanför, där den som vill och kan har chansen att öva både hieroglyfer och latin, och efter min sväng i kyrkan letade jag reda på ”en antik staty av Konstantin, som fordom prydde kejsarens termer, på den plats, där Palazzo Rospigliosi nu reser sig i närheten av Quirinalen”. Utanför kyrkan pågick en marknad, som bl.a. sålde lokala produkter. Några ostar var riktigt lockande.

Vissa dagar är det mindre lätt att köra vespa i Rom.

Vissa dagar är det mindre lätt att köra vespa i Rom.

Intill kyrkan står Scala Santa, som Rydelius 1927 beskriver som den ”trappa, som tillhörde Pilatus’ bostad och som Kristus beträtt”. I 1954 års upplaga har beskrivningen fått tillägget ”enligt sägnen”. Tvivlets tid hade inträtt.

I kapellet ovanför trappan hade gudstjänsten just tagit slut. Genom min vandring hade jag alltså hunnit med tre trettondagsmässor och bokstavligen trampat mig fram genom gudstjänstordningen. Till sist fanns bara rökelsedoften kvar. Medan Rydelius skickade iväg sina läsare ned mot Spanska trappan för te och senare till Alfredos för middag gick jag vägen över Celio, en av Roms ursprungliga sju kullar, och hamnade så småningom inne i staden, där trängseln var stor och fotgängarna inte ens släppte fram vesporna. Senare fick jag veta att flera tunnelbanestationer stängts för att inte öka på folkmassorna. När solen skiner och man är ledig känner också romaren lust att promenera genom staden.

steroids-usa

Sjunde dagens utflykt. Tre Fontane

Söndagen kan vara en svår dag i Rom, och var det i ännu högre grad förr. Mycket var stängt. I Rom på 8 dagar rekommenderar Ellen Rydelius mässa i Peterskyrkan, besök på Protestantiska kyrkogården, i S. Paolo fuori le mura samt i klostret Tre Fontane. Min första söndag i Rom i januari 2011 följde jag råden från den omarbetade upplagan och begav mig marknaden i Port Portese och sedan till Protestantiska kyrkogården (se bloggen ”Myller av skilda slag”). Till Tre Fontane kom jag först idag, en vanlig onsdag – kanske inte bara inspirerad av Rydelius, utan också av en god vän, som talat sig varm för eukalyptuslunder.

Trappistklostret Tre Fontane odlar nämligen eukalyptus. Först skedde det som ett led i uttorkningen av malariaträsken kring Rom, men munkarna började också producera olika eukalyptusprodukter. ”Trappistmunkarna tillverka en eucalyptuslikör, varav de bruka erbjuda ett glas, då de visa sin destillationsfabrik”, står det i Rom på 8 dagar. Några munkar såg vi inte till, och inte heller något destilleri, men däremot har klostret en liten trevlig affär som säljer lokala viner och den egenproducerade likören, grappan, oljan och ölet. En utmärkt bar fanns där också. Eftersom det är ett trappistkloster påbjöds tystnad – man har nog sällan sett mig så tyst så länge – men det gällde varken baren eller butiken.

På väg fram mot kyrkan Tre Fontane

På väg fram mot kyrkan Tre Fontane

Tre Fontane var en alldeles lagom utflykt. Man tar tunnelbanans linje B till slutstationen Laurentina, går 10-15 minuter och hittar så klostret. Där ligger tre kyrkor, som alla varit av stor betydelse. Först besökte vi S. Maria Scala Coeli, en femtonhundratalskyrka som byggts över vad man ansett som aposteln Paulus fängelse. Nere i källaren finns också något så märkligt som ett antikt altare till en romersk gudom, gudinnan Dea. Intill finns ett kristet altare. Därnäst gick vi in i SS Vincenzo ed Anastasio, en sexhundratalskyrka som Rydelius beskriver som ”primitiv”. Liksom de flesta tidiga kyrkor är den gigantisk. Sist såg vi till kyrkan Tre Fontane (eller Martirio di S. Paolo), som givit klostret dess namn och som ”enligt legenden är uppbyggd på den plats, där apostelns Paulus led martyrdöden”:

SS Vincenzo ed Anastasio

SS Vincenzo ed Anastasio

Sedan han blivit halshuggen, studsade huvudet tre gånger mot marken, berättas det, och på varje ställe uppsprang en källa. Dessa källor finnas i den för övrigt tämligen tråkiga och teatraliska kyrkan.

Så tråkig tyckte jag inte att kyrkan var, och det teatrala hänger väl ihop med en äldre protestantisk syn på katolska kyrkor. Får jag själv välja föredrar jag den äldsta kyrkan, men så är jag ju också svag för tidiga kyrkor.

Ellen Rydelius talar 1927 om campagnans lugn och skönhet:

En dag ute på campagnan har alltid ett säreget friskt behag: mekaniseringens gråa spöke, som jagar de flesta av oss därhemma, flyr undan, livet blir åter enkelt och lätt att leva, och vi själva omedelbara och naturliga, där vi med alla sinnen njuta av sol och blå himmel över denna märkliga slätt.

På väg ut från kyrkan Tre Fontane

På väg ut från kyrkan Tre Fontane

Den romerska campagnan är inte längre vad den var. Redan på femtiotalet var den förändrad, och idag ligger Tre Fontane i en förort. Via Laurentina, som vi följde dit, är trafikerad och inte särskilt rolig. Ändå fanns det ett lugn över klostret. Vi satt på uteserveringen och åt vår lunch, en lurvig svart katt strök kring våra ben och man hörde knappt Roms trafik.

Mest fantastiskt var det nog ändå när vi steg ut ur kyrkan Tre Fontane och eukalyptusdoften slog emot oss. Kanske var det lunden som lukten, kanske kom doften från destilleriet. Det var halstablett och förkylningskur, men framför allt var det en känsla av friskhet. Man kände sig med ens vederkvickt.

Nytt mellanlägg

Nytt mellanlägg

På vägen tillbaka tog jag ett blad från eukalyptusträdet och smulade det mellan fingrarna, så att lukten framträdde. Sedan tog jag ännu ett och lade som bokmärke i Med Ellen Rydelius i Rom. Nu finns där två blad. Det andra är ett lagerblad från Palatinen.

info

Två kyrkor i Trastevere

Mitt liv är fullt av lösa trådar. Eller åtminstone är bloggen det. Man kan tro att jag är en sån där som bara lovar och lovar, och så är det ju inte. Jag är en ordhållig person. Så jag äter upp den sista sicilianska lakritsen (”rotelle”, smala hoprullade lakritssnören) och tänker på kyrkor en stund.

Trastevere är fullt av kyrkor. Den gången jag bodde på Skandinaviska konstnärsföreningen omgavs jag ständigt av klockklang. Här hör man den först när man går ut i trädgården. Nedanför trappan finns en kyrka i varje hörn. Störst är S. Maria, mest spännande kanske S. Cecilia – båda med tillägget ”in Trastevere”. I Rom på 8 dagar säger Rydelius om stadsdelen: ”Målarna söka sig gärna hit, turisterna uppleta på sin höjd S. Maria in Trastevere eller S. Cecilias hus, byggd på den plats, där helgonets hus lär ha stått.”Det stämmer fortfarande att turisterna håller sig till vissa stråk. Konstnärer ser man också då och då.

Nästan varje dag går jag förbi S. Maria. Torget är alltid fullt av folk, det är alltid någon som uppträder (akrobater, clowner, musiker) och det står alltid tiggare där. Runt om torget ligger caféer, där turisterna sitter uppradade och vänder ansiktet mot solen. En ståkaffe kostar så här års €3,50. Runt hörnet på Calisto ger man 70 centesimi och kan både stå och sitta. Men det är livat och roligt kring S. Maria, och på våra kvällspromenader passerar vi ofta torget för att se på folk en stund.

Ibland går jag in i kyrkan för att njuta av lugnet. Innanför portiken möter man mängder av mer eller mindre fragmentariska antika gravinskrifter, som satts upp för att minna om de tidiga kristna. Vissa av inskrifterna är dock högst hedniska. Det är ett bra ställe att öva sitt latin på, om man hyser faiblesse för gravinskriptioner.

På den här platsen har det legat en kyrka sedan 200-talet, men den nuvarande är från tidigt 1100-tal. Pelarna är spolier (där fick jag in det!) och ska enligt legenden komma från Caracallas termer. Kyrkan är stor och har gyllene mosaiker med de vanliga fåren och Kristus som himlakonung. ”Men Maria tronar bredvid sin son, som lägger armen om hennes axlar”, skriver Rydelius 1954. Anar man något kvinnligt, något moderligt i den kommentaren? Lägger man ett mynt i en apparat (på vänster sida) lyses alltsammans upp och börjar glimma. Ibland spelas musik, som inte är levande, som gregorianska hymner och annat stämningsfullt. En gång byttes melodin plötsligt till något välkänt –”Flickan hon går i ringen”. Förmodligen är melodin internationell – jag kollade på nätet, men hittade inget. Om svärfar levt hade jag frågat honom.

Salig svärfar var nämligen kyrkomusiker. När äldsta dottern fick heta Cecilia i andranamn sa vi skämtsamt att hon var döpt efter honom, ty Cecilia är kyrkomusikens skyddshelgon. Hon har alltså sin egen kyrka längre bort i Trastevere. Om man kommer från Tiberön går man över Piazza in Piscinula, tar första gränden rakt fram mot Via dei Salumi och passar sedan på att gå den ultrapittoreska Vicolo del Atleta fram till Via dei Genovesi, svänger till höger och går en liten bit fram till Piazza di S. Cecilia. Då har man fått en liten romtur på köpet. Annars får man gå någon annan väg.

Kyrkan ligger inne på en lummig gård, med en fontän och en stor kruka. På båda sidorna finns kloster. Gården är alltid öppen dagtid, men kyrkan är stängd under siestan (många kyrkor är det). Inuti är S. Cecilia alldeles för vit och blänkande – den har renoverats flera gånger sedan den uppfördes på 400-talet.

Flertalet besökare kommer hit för att se Carlo Madernas underbara marmorstaty av den heliga Cecilia, sådan hon anträffades då påven Paschalis I öppnade hennes sarkofag i S. Callistokatakomberna 1599. Konstnären utförde skulpturen efter ett grovt 1500-talsskick men med sådan kärlek och inlevelse, att den blev ett stort konstverk.
(1954)
Har man morbid läggning kan man lägga märke till de misslyckade svärdshuggen på Cecilias hals. Det tog ett tag att döda henne – bl.a. att försökte man att basta henne till döds, vilket skedde i ett caldarium intill kyrkans högra långskepp.

Mest fantastisk är dock kryptan. Här finns rester av en romersk villa (enligt legenden den där Cecilias fästman Valerianus bodde), av en insula (flerfamiljshus), men där finns dessutom en krypta, där nunnorna håller gudstjänst. Har man tur är de där och släpper in en. Deras kapell är en jugendskapelse, utsökt i sitt slag. När de sjunger medan man försiktigt tassar omkring i kapellet drabbas man än en gång av den där typiskt romerska känslan igen – tiderna rusar emot varandra, som när man släpper ett spänt gummiband, och det antika villan, kyrkan med sina lager från 400-1800-tal och det hundraåriga kapellet närmar sig varandra. Och i centrum för allt detta finns en ung flicka, som levde i Rom och kanske gick omkring här i Trastevere.

Ghettot

För nästan två månader sedan lämnade jag mina läsare i outhärdlig spänning genom en s.k. cliffhanger. Jag citerade Rydelius: ”Sedan ni hämtat er från den angenäma chocken över de judiska kronärtskockorna, som komma in frasiga och guldbruna, ätbara till sista smulan […] så kan jag äntligen få hålla mitt lilla föredrag om den intressanta trakt, där vi nu befinna oss.” Trakten var Roms ghetto och Ellen Rydelius befann sig med 1929 års läsare på Piperno, som ju också maken och jag kom till så småningom.

Alltså visste jag att jag skulle skriva om ghettot. Problemet med en vetenskaplig bakgrund är dessvärre att man får svårt att säga något om man inte har torrt på fötterna. Jag ville ge en riktigt god bild av Roms ghetto, och ju mer jag tänkte efter desto mer kände jag mig som Laokoon – inte insnärjd av ormar, men av min egen ambition.

Ghettot hör till de platser jag först besöker när jag kommer tillbaka till Rom. Jag tycker om stämningen – som den är nu, vill säga, inte som den var för ett par hundra år sedan. Påven Paulus IV upprättade ghettot på femtonhundratalet och lät omgärda det med en mur. Trots folktillväxt och förändringar fick inte ghettot expandera utanför den – och detta var vid en tid då de medeltida murarna passade Rom som byxorna en viktväktare. Ända sedan antiken fanns tidigare stora judiska bosättningar också i Trastevere – jag har väl sagt att det finns judiska katakomber i Monteverde? Först vid 1848 års omvälvning revs murarna kring ghettot. År 1904 byggdes den nuvarande synagogan, vars kupol syns över hela Rom.

Kanske det är dags att låta Rydelius säga det hon försökte på Pipernos?

Alldeles i närheten ligger det forna ghettot, fast de gamla ohygieniska bostäderna, där 4.000-5.000 människor levde hopträngda, på [18]80-talet fick ge plats för moderna byggnader. Det berättas, att judarna först kom till Rom som krigsfångar på Pompejus’ tid. Sjutton år efteråt var de inte bara fria män utan en makt i staden. […] I nära tvåtusen år har den judiska kolonien bott på detta lilla området och i ett litet kvarter på andra Tiberstranden. […] Piazza Montanara, nu försvunnet genom den nya gaturegleringen, var deras centrala torg.

På den piazzan ska också Goethes favoritkrog ha legat. Men många ställen i Rom tog åt sig den äran, och i dag lär det väl den store skalden inte vara något viktigt argument i marknadsföringen. Henrik Schück skriver om ghettot i sin bok om Rom på ett sådant sätt att jag länge trodde att han upplevt det medan muren ännu stod kvar, men sedan insåg jag att trots ansenlig ålder föddes han först sju år senare. Kanske var det en god historisk inlevelseförmåga som lurade mig.

Medan ghettot var muromgärdat tvingades judarna gå till mässan i den lilla kyrkan S. Angelo in Pescheria. Sitt namn fick kyrkan av att den låg precis vid fiskmarknaden. Detta är den trängsta delen av ghettot, där byggnaderna fortfarande ligger nästan i varandra. Dörren till kyrkan ligger innanför Octavias portik, och under portiken låg fiskmarknaden. Strax intill ligger den magnifika Marcellusteatern och nedanför den finns utgrävningar.

För ett trettiotal år sedan var Marcellusteatern, som låg vid gränsen till ghettot, degraderad till rader av kol- och lumpaffärer, och byxben och hängslen fladdrade för vinden i de tvåtusenåriga arkaderna. Den fascistiska regeringen frilade teatern, som nu visar sina eleganta arkader i hela deras skönhet.

Fascisterna, ja. De var uttalat antisemitiska, och judiska flyktingar från andra länder skickades till koncentrationsläger. Det var dock först efter att Italien kapitulerat i september 1943 som ghettots judar deporterades till tyska. koncentrationsläger. Över 2.000 människor fördes bort. Dessutom fördes dissidenter från andra delar av staden (och av skilda religioner) till tyska koncentrationsläger. Idag minner plattor i stenläggningen om deras öden.

Dagens ghetto är utpräglat judiskt. Småpojkarna som spelar boll har kippa på huvudet och restaurangerna serverar koshermat. Under de senaste åren har det dykt upp mondäna caféer med judisk inriktning. Jag gillar särskilt det där man kan köpa sitt sabbatskit med allt som behövs. Idealiskt för nutidens stressade människor.

Länge har jag fascinerats av ghettot. Därför tänkte jag avsluta med att citera mig själv. Det är den egoistiska bästsäljarförfattarinnan Euthanasia Bondeson som för pennan. Året är 1852 och hon är just på väg att återuppväcka sin ungdoms romans med konstnären och arkeologen Jacob Blomqvist. Lämpligt nog bor han i Marcellusteatern. Boken heter Vit som marmor och utkom 2006:

Vi letade oss ned mot Tibern. Plötsligt försvann palats och piazzor. Månskenet stängdes ute. Gatorna var trånga och husen gamla. Jag har sagt att alla hus i Rom ser ut som de stått där för evigt. Jag hade fel. De här husen tycks ha stått där ännu längre – de är smala, hopträngda, byggda på varandra som byggklossar. Mest av allt påminde de om antikens hyreskaserner. Man skulle kunna tro att caesarerna byggt dem. Matdoften som slapp ut genom fönstren var inte italiensk. Kryddningen kom från länder där jag aldrig varit, sådana som kanske inte ens existerade längre. […]
Rom är en främmande stad, och därför trivs jag här. Det är skönt att vara främling och fri. Ghettot var mera främmande än jag kunde klara. Den gamla muren runt omkring var riven, men stadsdelen skrämde mig ändå. Här var trångt, smutsigt och luktande. Jag kände seklers tyranni mot oskyldiga människor, jag såg framför mig påvemaktens svek mot mänskligheten, jag såg den gamla tidens karnevaler där Roms judar fick löpa gatlopp framför kapplöpningshästarna. Ögonen gjorde ont, och jag insåg att jag grät. Jacob böjde sig ned, och jag struntade i att tårarna strömmade utmed kinderna och såg upp på honom. Då kysste han mig.
Vi fortsatte att tiga och fortsatte att gå. Nu slapp månskenet in mellan husen, det ljusnade, och vita kolonner blev synliga framför oss.
”Här borta bor jag”, sa Jacob. ”Där ligger Marcellusteatern.”

Jag vill f.ö. tipsa om sajten http://www.mediatecaroma.it där det finns både filmer och fotografier från olika håll i Rom. Sök på ”Teatro di Marcello” och hoppa tillbaka i tiden för att se hur den såg ut innan Mussolini lät riva omkring den 1929!

free joomla templates
interior design in Pittsburgh

Bland etruskgravar i Cerveteri

När jag var barn hälsade vi på släktingar i Bohuslän. För den som tillbringat varje sommar i en avläggare av Kolmårdskedjan, med skog och sjö och flikiga sädesfält med blåklint tätt inpå sig, var den karga naturen förundransvärd. Kanske var det då jag först lade märke till att naturen fanns. Barn är sällan särskilt intresserade av naturskönhet.

Någon vi mötte där ansåg sin hembygd vara den vackraste som fanns på hela jorden. Försiktiga antydningar att finns rätt många slags skön natur avfärdades kategoriskt: Nej, Bohuslän var vackrast.

Det tänker jag ibland på när jag står på terrassen på sommarstället och blir alldeles tårögd av skönheten. Jag vet nämligen att det inte objektivt sett är den vackraste platsen på jorden – det är bara den plats som står mig närmast.

Egentligen är jag ingen naturromantiker. När vi åker över Strängnäsbron på väg mot sommarstället i Östergötland ligger Mälaren åt ena hållet och Strängnäs med sin domkyrka åt det andra. Jag brukar alltid undra åt vilket håll jag ska titta, för båda är så sköna, men jag fastnar alltid för staden.

Rom är mycket stad. Rom är inte alltid vacker. Men vi reste till Cerveteri, min väninna och jag, och hade en trevlig förmiddag med museibesök och en ovanlig måltid. Sedan följde vi vägen som den hjälpsamma flickan på turistinformationen pekat ut mot de etruskiska gravarna i Banditaccia.

Och så kom vi ut på landsbygden. Den var hjärtskärande vacker, med sina kullar, med bergen i fjärran och med blommande fält. Här skällde en hund, där stod några hästar, som visade sig tillhöra Ranch la Noce och ingå i en särskild turistsatsning för Lazio. Vi höll oss i skuggan och pratade intensivt hela tiden. Så dök gravar upp på vänster sida och så småningom kom vi fram till en funkisbyggnad, som vi omedelbart fotograferade – kompisen med sin stora kamera och jag med min lilla, gyllene. Biljett hade vi redan, och på biljettkontoret fick vi låna (!) ett papper som berättade vilka gravar som var öppna och vilken rutt vi borde ta. Vi såg alla gravar men struntade mycket snart i rutten.

Jag tycker om gravar. De gör mig inte alls nedslagen, snarare tvärtom. Kanske är jag ovanlig i detta. Ellen Rydelius lugnar nämligen sina resenärer:

Det är ingen dyster och beklämmande stämning över denna dödens stad på Banditaccias gröna kulle. Kommer man dit en vårdag, blommar röda pelargonior och blekblå orkidéer kring de svampformade gräskullarna med deras stengördlar, fjärilar fladdrar omkring och små gröna ödlor kilar snabbt undan när vi nalkas.

Det kanske var det mest slående med etruskernas gravar i Cerveteri – detta var natur, fast gravarna ordnats som en stad i kvarter av olika karaktär utmed raka gator. Överallt blommade det, fladdrade, flaxade. Rydelius nämner inte småfåglarna, men jag antar att de fanns där även på hennes tid. Åtskillig tid ägnade vi alltså åt att titta på blommor, ödlor och fåglar. Där växte vallmon, som den gör över hela Italien så här års, men också något som mest liknade käringtand och en lätt artbestämd gurkört.

Ellen Rydelius räknar med att man har en guide med sig. Vi hade Ellen Rydelius och en karta. Därutöver hade vi kompisens konstkunskaper och det jag plockat upp under vårens läsning. Sedan hade vi ögonen med oss – åtminstone större delen av tiden. Inte den gången då jag gick in i en grav utan att märka att golvet var vattentäckt. Efter det tittade vi oss noga för innan vi steg på.

Förresten – ”steg på” var nog fel uttryck. Vi steg ner, för alla gravar låg under markytan – vissa så mycket som ett tiotal meter ner. Det innebar att man ibland gick nedför moderna trappor, men rätt ofta i trappor som nötts av fotsteg sedan 7-800-talet f.Kr. Det är något särskilt med nötta trappor. Det behövs bara ett vanligt sketet svenskt slott för att jag ska blir lite rörd över ojämnheterna och alla fötter som skapat dem. Vid ett par tillfällen fanns det också fotsteg uthuggna (eller intrampade?) på vägen mot grottan. Jag kände intensivt gemenskapen med etruskerna.

Ni vet säkert redan tillräckligt om dem, så även idag hoppar jag över den biten. Så här är det: Man stiger ned i den etruskiska graven. Den består nästan alltid av flera rum – först ett par ytterrum, som kanske är för slavar, och sedan inre rum, där herrskapet legat. Ibland verkar det som om man utökat graven för att få plats med en stor familj. Någon gång kröker sig väggarna och blir till gångar, som för en vidare till nya gravhålor. Ibland kommer man förresten på sig själv med att börja prata om hobbithålor, för just så gräsklädda och runda är gravarna, även om de inte har runda dörrar. Här finns kolonner och tak, som format som träbjälkar fast de huggits ut ur klippan. Ibland ser man rester av färg – rött tak tycks ha varit populärt – och en gång tolkade vi en oregelbunden svart färg som ett tecken på att graven hade brunnit.

På stenbäddarna lades de döda på sängar av trä. Där stod också de stora sarkofagerna, i den mån man hade sådana, och även små askurnor med figurer på locket. Rydelius beskriver gravarna som ”ett hem, med bjälkar i taket och med fönster”. Man gick och lade sig efter döden, och graven var lika vacker och utsmyckad som den rika etruskens hem. Ty så var det förstås – detta är inte medelsvenssons gravar utan aristokratins och lokumonernas. De har också tillkommit under många hundra års tid, vilket förklarar att de ser olika ut.

Man känner igen kvinnornas gravar på den trekantiga kontur som är anbragt vid huvudgärden. Huset – eller kvinnoskötet? – är kvinnans symbol. Den manliga symbolen, phallus eller cippus, placerades utanför graven. Guiden visar små barngravar utanför de egentliga gravkullarna, en liten stenphallus inpassad i den rektangulära stengraven berättar att här vilar en pojke.

Jag uppskattar Rydelius frispråkighet. Som yrkeskvinna kanske hon inte heller uppskattade den tolkning som t.ex. Lawrence ger, där kvinnor så självklart förbinds med hemmet. Dock förekommer också småhus utanför gravar – sådana såg vi på slutet, där också flera phalloi samlat sig på ett och samma ställe. Jag vet inte vad jag ska säga om en sådan ansamling av manlighet, men jag måste berätta att vi i en grav såg en dubbelsäng för kvinnor. Säkert finns det någon som påstår att kvinnorna var systrar.

Där gick vi i timtals upp och ned mellan gassande solsken och mörka gravar. Vi tog en paus vid baren och bjöds liköravsmakning till kaffet ”per cortesia”. Där fanns mat också. Skyltningen erbjöd traditionella etruskiska rätter, men det verkade mest serveras hamburgare. Ur radion sjöng Hurts ”Stay” och det kändes som om man ville bli kvar i Banditaccia för alltid. Vi satt i skuggan och såg upp mot bergen. Helt säkert yttrade vi en massa kloka saker, som jag inte längre minns. Så fortsatte vi.

Gravarna var kala och kalla. Vitt ljus lyste upp dem, och man önskar sig nästan de facklor som det talas om i äldre reseskildringar. Mögel växte på väggarna, och när man rör vid stenbädden kändes den småfuktig och kall som den italienska vintern. Någon konst finns här inte längre. Den har försvunnit – antingen genom plundringar eller till muséer. En av de viktigaste fyndplatserna för grekiska krukor är etruskiska gravar. Om målningarna har jag ordat tidigare (22.4). En enda grav var rikt utsmyckad men den fick man bara se genom en glasruta. En skylt uppmanade betraktaren att inte försöka bryta upp dörren utan istället tända ljuset. Graven heter Tomba dei relievi (reliefgraven), men Rydelius kallar den Grotta Bella:
Där ser man krigares hjälmar, sköldar, benskydd och svärd, hunden, som vaktar husbondsfolket också på den sista resan, bägare, avbilder av vardagens alla föremål som sattes ned hos de döda. Det gör ett sällsamt gripande intryck att se ett par sandaler i sten med de lösta remmarna ställda nedanför en kvinnas gravbädd.

Gripna. Kanske var det vad vi blev. Det är just det mänskliga som jag fastnar för i dessa sammanhang – det eviga och det föränderliga. Här växte det genom samklangen med naturen. Människorna som begravts här hade vandrat bland dessa kullar, de hade kanske följt släktingar till graven eller gjort besök där senare. En majdag fladdrade liknande fjärilar omkring dem, orkidéerna blommade, vallmon vajade, lagerträden doftade och de små ödlorna rusade skrämda in i sprickor mellan stenarna.

Den italienska landsbygden prunkade omkring oss. Vi såg en grav till, bara en enda till. Det var mindre varmt nu. Hade vi räknar med ett par timmar för gravarna? Det tog mycket längre tid. Tiden var oväsentlig i Cerveteri. Det var många bussar vi missat – men hem kom vi och mat fick vi och trötta somnade vi den kvällen.

Steroid list (Canadian pricelist)
7fitstudio.com

Soluret som inte finns

Ibland vaknar man med ett ord i huvudet. En dag slog jag upp ögonen och tänkte ”Monte Citorio”. Men varför? Och vad var det, egentligen?

Jag kravlade mig upp och kollade. Det visade sig vara en liten kulle på Marsfältet, som uppkommit under byggnadsarbeten i antik tid. Orsaken till att ordet dykt upp var förstås att parlamentet huserar i Palazzo Montecitorio, som jag gått förbi otaliga gånger. Något hade väl sagts i nyheterna, och uppdykandet alltså varken konstigt eller mystiskt.

Konstigare är att en stad som Rom inte bara kännetecknas av det som finns, utan också det som inte finns. De olika lagren har jag talat om (kanske alltför ofta), men det finns åtskilligt som har funnits och lämnat spår efter sig, men som inte finns kvar. Länge funderade jag exempelvis över varför det fanns en tom tomt i hörnet av två gator i Trastevere. Det enda som påminde om en byggnad var en gavel och en källare. Först sedan jag läst boken Subterranean Rome insåg jag att det var därunder som resterna av brandkårens barack låg. Vigiles var både brandkår och polis och fanns här och där i staden. Bara en enda barack har hittats, den som tillhörde sjunde kohorten i utkanten Trastevere. Så heter också gatan Via della Settima Coorte – den sjunde kohortens gata. Det märker man om man ser sig för.

Samma bok öppnade mina ögon för Augustus solur. Det bestod av ett enormt torg med meridianer markerade i stenläggningen och en hög obelisk i mitten. Astronomer och matematiker tillkallades från Alexandria för tekniskt och teoretiskt knowhow. Soluret placerades så listigt att skuggan på Augustus födelsedag föll över hans fredsaltare, som då stod vid nuvarande Via d. S. Lorenzo in Lucina, och så att den uppgående solen lyste på en av obeliskens sidor på Roms födelsedag den 21 april. Vad klockan var blev en bisak– det väsentliga var att betona Augustus storhet.

Augustus solur finns inte kvar, men rester finns. I en källare på Via Campo Marzio 48 ska man kunna se delar av markeringarna. I det huset finns ett café som heter La meridiana (soluret), men innanför tycks allt vara avspärrat. Jag möttes av förbudsskyltar. I och för sig dök det upp en ung man som försökte imponera på en ännu yngre kvinna med att där fanns ett augusteiskt solur, men inte heller han verkade kunna ta sig in. Jag kände också att min närvaro var oönskad, så jag gick och tittade på en mera uppenbar rest – visaren.

Obelisken är hämtad från Heliopolis och återfanns på sjuttonhundratalet i en källare på Marsfältet. Sedan ställdes den upp på Piazza di Montecitorio och står där fortfarande – numera alltså utanför parlamentet. Jag ägnade en stund åt fotografering och hade svårt att undvika att få för många gendermer med på bilden.

Fredsaltaret – Ara Pacis – försvann också. De första delarna dök upp på femtonhundratalet och resten hittades 1937, då italienska kabinetten bestämde att det måste grävas fram till Augustus 2.000-årsdag. Det ställdes upp mitt emot Augustus mausoleum vid Via Ripetta. År 2006 fick det ett nytt museum, ritat av den amerikanske arkitekten Richard Meier och ingalunda okontroversiellt. Det är en modern byggnad i gammal miljö. Själv tycker jag om det. Däremot ogillar jag att Augustus mausoleum är så pass försummat och omges av en stängd park. Om det kunde jag gnälla ett bra tag.

Jag slog upp Ellen Rydelius i hopp om att kunna dra in henne även nu och fann att hon tyckte precis som jag:

Augusteos friläggning är ett sorgligt exempel på hur man kan förstöra en stämningsfull vrå av Rom, där antikens minnen och nutidens liv förr mjukt sammansmälte till en harmonisk enhet. Vi som minns Augusteo för några decennier sedan, då mausoleet var Roms förnämsta konsertsal, stor, vacker och med förträfflig akustik och omgiven av ett tätt bebyggt folkligt kvarter, sörjer över den trista syn man ser nu. Det arkeologiska utbytet av friläggandet är mycket magert.

När hon skrev detta i början av femtiotalet gick det ändå att komma in i mausoleet. För några år sedan var parken öppen, men användes bara att rasta hundar i (och att sova i). Eftersom marknivån skiljer ligger mausoleet som en i en grop, vilket inte gör det särskilt tilltalande. Även om jag aldrig upplevt det myllrande folklivet däromkring kommer jag på mig själv på att undra vad man egentligen ska ha arkeologiska minnesmärken till. Många av dem är utmärkta attraktioner och drar mängder av turister, men vad ska man ha detta mausoleum till?

För framställningen ovan har jag, utom den städse närvarande Rydelius, också använt Ivana Della Portella, Subterranean Rome (2002) och Börje Magnussons Rom (2001).

På en caupona i Cerveteri

Vad ska romresenären göra på sin enda utflyktsdag? Ellen Rydelius har många idéer. I Rom på 8 dagar är hon återhållsam och föreslår antingen Ostia eller Tivoli. Till Ostia har jag väl kommit tillräckligt (tre gånger till grävningarna och en till Lido), och till Tivoli tycks vi inte alls ta oss den här gången. Man ska alltid ha något kvar att se när man lämnar en stad.

Med Ellen Rydelius i Rom föreslår betydligt fler utflyktsmål. Ett är Cerveteri, som ligger ungefär tre mil nordväst om Rom. Kanske det framgått att jag snöat in på etruskerna. Inte nog med att jag läst Waltaris bok om Turms och varit ett par gånger på Villa Giulia, jag har också ägnat ett antal skuggiga eftermiddagar på Amerikanska Akademins bibliotek åt D.H. Lawrences Etruscan Places (1932) och flera vetenskapliga studier. Lawrence var rolig att läsa – han är entusiastisk på ett sätt som essäister sällan är idag, och även om han är ytterst subjektiv (bl.a. avskyr han romarna och älskar etruskerna) så är boken klart läsvärd. Sedan kanske man bör kontra med något mer sansat och modernt.

Så jag ville till Cerveteri, och kompisen ville detsamma. Första dagen hon var här gav vi oss alltså iväg för att frossa i etrusker och dessutom hinna prata av oss.

Vad gäller det praktiska följer jag inte Ellen Rydelius. ”Buss från Viale Castro Pretorio” var alltså en instruktion som jag negligerade. Vi hade köpt dagskort (€4), vilket är tillräckligt för regionala resor, och genom Rough Guide och sökningar på nätet hade jag kommit fram till att bussen avgick från tunnelbanestationen Lepanto. Det var fel. Numera går den från Cornelia, en station några hållplatser längre ut. Som vana resenärer hade vi förstås startat tidigt, men det hade ändå hunnit bli varmt när vi stod och väntade på bussen.

”En utfärd till Cerveteri förenar på ett underbart sätt naturupplevelser och konstintryck”, säger Rydelius. Det var helt klart. Bussen kom, vi lämnade Rom (förbi en del rätt fula förstäder) och for sedan genom ett böljande landskap av nästan toskansk prägel. Efter ungefär en timme var vi framme.

Jag antar att min läsare vet något om etruskerna, om inte annat att man vet rätt lite om dem. Man har nästan bara hittat gravar och tempel, och de inskriptioner som finns är så korta och ensartade att man knappt begriper deras språk. ”Den här grejen tillhör XX” förstår man och ”här vilar si och så, den och dens son” också, men någon etruskisk litteratur känner man inte till. De bodde i ett område mellan Rom och Toskana och hade sin storhetstid innan Rom blev stort.

Cerveteri är en håla. Redan D.H. Lawrence tyckte så. Dock är den en ganska söt liten håla, med medeltida torg och pittoreska gränder. Här finns två sammanbyggda kyrkor – en vitkalkad från 1950-talet och en grå stenkyrka från omkring år 1100, vilka förbinds med en båge. Den äldre kyrkan har ett intressant trätak med öppna takstolar (sa den som begrep något) och väderbitna kolonner som var (förlåt!) spolier. När vi först steg in i den nya kyrkan visade det sig vara begravning, men vi kom tillbaka senare. Redan första blicken hade nämligen avslöjat den gamla kyrkan innanför valvet. Man har väl sina lidelser.

Mitt emot kyrkan ligger museet, vilket enligt turistbroschyrerna ger en fullständigt bild av etruskiskt liv och kultur. Det var en överdrift. Där fanns sådant som inte skickats vidare till Villa Giulia, men något sade det ändå, och dessutom var museet inhyst i en vacker byggnad, där man kom ut på en avsats precis bredvid en klocka.

Nu ägnade vi oss inte enbart åt andliga njutningar i staden. Så fort bussen stannat gick vi till närmaste bar och tog kaffe och varsin cornetto (med choklad den här gången). Bar 2000 ägdes (ovanligt nog) av två unga kvinnor. Den hade också en lätt kvinnlig prägel och dessutom en sällsynt trevlig toalett.

Efter museet och kringvandringen i staden började vi leta efter en restaurang. Allt var stängt. Dagen därpå skulle staden påbörja ett tredagars firande av sitt skyddshelgon, ärkeängeln Mikael, och överallt höll man på att sätta upp äreportar och dekorationer. Sådana fester är fortfarande vanliga i italienska byar och småstäder – jag förmodar att de är som marten i Arvika. Cirkusen hade redan anlänt och körde runt och lockade med alligatorer och krokodiler.

Antagligen höll restaurangerna stängt för att personalen skulle vara utvilad inför firandet. Vi hittade många barer och några ställen som sålde pizza rustica, men ingen restaurang. Trattoria dei Cacciatori som Rydelius rekommenderar hade nyss gått i konkurs.

Det var tur att vi tagit den där cornetton, för vi irrade länge omkring och sa ”men runt det här hörnet”… Förgäves. Till sist kom vi in på Piazza A. Dante och blev varse några vaxdukstäckta långbord, som skuggades av ställningar med vassmattor. Vid ett bord satt fyra karlar och spelade kort och drack vin. De hade mycket trevligt och var av allt att döma inne på sin tredje liter den lunchen. En av dem hade en mobil som skrek som ett litet barn varje gång den ringde. Så långt bort från spelarna som möjligt satt ett italienskt par, som tydligen också var turister. De höjde alltså antalet turister vi mött till fem stycken (de tre andra var tyskar på museet).

Försiktigt gick vi närmare. En man ropade på oss inifrån ett rum.

”Det är gnocchi idag!”

Jag log mitt osäkraste leende. Nu såg vi att därinne satt ett tiotal människor, också de vid vaxdukstäckta långbord. En äldre kvinna höll en plastbunke med fetuccine.

”Qualcosa di mangiare?” försökte jag.

Mannen försökte igen med gnocchi, men rättades av kvinnan med plastbunken. ”Fettucine!” förklarade hon. Vi förstod att hon var kocken. Raskt beställde vi dagens rätt, mineralvatten och vitt vin och lade sedan beslag på det återstående, mellersta bordet. Husets katter kom fram och tittade på oss, men flyttade sig sedan till paret, som redan fått sin mat.
Snart kom vinet, gyllengult, grumligt och med klar karaktär av äppelcider. Antagligen var det mycket färskt. Sedan anlände pastan på engångstallrikar, och dessutom en halv limpa bröd med knaprig skorpa och segt innanmäte. Pastan var fantastisk. Jag tror att sugon (eller köttfärssåsen, eller bolognesen, eller vad man nu vill kalla den) var den godaste jag ätit under den här vistelsen. Den hade små bitar av morötter och stjälkselleri. Också jag har morötter och selleri (om än rot-) i min bolognese.

Vi hade lite roligt åt vårt val av krog – i den mån det var ett val. Jag erinrade mig att D.H. Lawrence hela tiden klagade på den italienska maten, vilket jag skrattat åt på mitt romerska bibliotek. För oss fanns ingen anledning att klaga. Kanske var det så här maten serverades på den enklare näringsställena i Ostia och Pompeji – visserligen inte på plasttallrikar, men utan elegans och utan annat krus än det vinet bjöds i.

Med det tog vi det mycket lugnt, för det var varmt även i Cerveteri. Sedan löste vi ut oss (€10 för två, vilket fick mig att säga något elakt om turistfällan i Neapel) och gick ut mot Banditaccia, där gravarna finns. Så kom vi ut på landsbygden – men vad vi såg där får vänta till en annan gång.
unspool reminiscences lace Nightwish One Direction

Ett skepp!

Nyheter från Ostia: Man har hittat ett romerskt skepp!

Än så länge har bara ena sidan kommit i dagen, men det rör sig om en elva meter lång sida. Skeppet är i utmärkt skick och hittades under tre meter av sand och lera. Det kommer från kejsartiden – enligt La Repubblica från första århundradet efter Kristus – och hålls under vatten för att inte torka ut.

Romerska fartyg har man hittat förr. Två stycken grävdes fram i Ostias hamn på 1960-talet och dessutom hittades Caligulas spektakulära partyskepp i Nemisjön under Mussolinis tid. Dessa brann dock upp, men detaljer finns bevarade i Palazzo Massimo.

Jag har tidigare skrivit ett långt inlägg om Ostia och varit där ytterligare ett par gånger under våren. Innan Tibern ändrade lopp låg Ostia vid dess mynning. Ellen Rydelius berättar: ”Under kejsartiden fick Ostia ökad betydelse genom hamnen, som Claudius byggde om 42 e.Kr. Arbetet varade i tolv år, och det blev Nero som utförde invigningsceremonien.” På Trajanus tid byggdes ytterligare en hamnbassäng, som låg längre in i landet och därför var bättre skyddad än den äldre, dit ibland stormarna nådde. Delar av den claudianska bassängen grävdes ut i samband med att man byggde flygplatsen vid Fiumicino, som är granne med den gamla hamnstaden. När man flyger in mot Rom kan man faktiskt se Ostia, om man vet var man ska titta. I Henry James essäer (jag ska snart sluta att tjata om dem) finns en skildring av en picknick i det lantliga Fiumicino. För den, som associerar namnet med flygplatsen, känns det ganska märkligt.

Det nyfunna skeppet är inte bara intressant i sig, utan också genom att fyndplatsen tyder på att det fanns en tredje hamnbassäng, som ingen tidigare har känt till. Än så länge är detta bara en hypotes, men arkeologerna fortsätter att gräva.

Så är det också något särskilt fantasieggande med skepp. Kanske är det min fantasi som förstörts genom tidig kontakt med Sagan om Vasa – en underbar barnbok, som livligt rekommenderats om någon råkat missa den. Jämfört med skeppet i Ostia har Vasa också fördelen att vara i ett stycke. Numera.

(Faktauppgifter från en artikel i La Repubblica 29.4 2011 och från Ostias hemsida:
http://www.ostia-antica.org/archnews.htm)
at 06 am

Bakom hörnet

Ni vet hur det är – man står och tittar på något, som är vackert och vanligt, och sedan tänker man plötsligt: Undrar vad som finns runt hörnet? Man svänger runt hörnet, runt ett hörn till, och sedan…

Sedan upptäcker man antingen att man gått vilse – eller också upptäcker man något intressant. Så var det när jag härom veckan stod nere vid S. Maria in Cosmedin och tittade på de antika templen intill (antagligen ett över Herkules och ett till Portunus, hamnens gud). Dem hade jag gått förbi många gånger – men det fanns en båge en bit bort som jag aldrig tittat på. Alltså svängde jag runt hörnet och betraktade Janusbågen, en marmorklädd båge med nischer för skulpturer. Senare har jag kunnat konstatera att det antagligen är en minnesbåge från Konstantins tid (det byggdes mycket på 300-talet) , vars övervåning revs i misshugg på 1800-talet, eftersom man trodde den var medeltida. Osis.

På andra sidan Janusbågen syntes en kampanil och en liten kyrka, S. Giorgio in Velabro. Den drog mig till sig ungefär som godisbutikens neon i barndomen. Gatan hade två nivåer, så jag uppför en trappa och raka vägen in. Den hade ett sånt där stort, busstationsliknande kyrkorum som jag hoppats på, med kolonner som skarvats för att få samma längd…. ah – spolier! Hur länge höll man på och plockade från de gamla templen, egentligen? Med Ellen Rydelius i Rom fanns i ryggsäcken och tidsbestämde den lite vagt till ”kanske från sjätte seklet, restaurerad 1925, kampanil och portik från 1100-talet”. Jag grubblade lite över en krossad gravhäll, men fick senare veta att kyrkan utsatts för ett bombattentat på 1990-talet och att åtminstone portiken blivit svårt skadad. På sjuhundratalet fick kyrkan S:t Görans skallben.

Jag fick dubbel belöning, ty en liten båge satt fastvuxen som en parasit vid kyrkan. Den bågen var omisskännligt antik. Det var Arcus Argentarius, ingången till Forum Boarium – eller snarare översta biten, för vi befinner oss ju på annan gatunivå än antiken. Ellen Rydelius ägnar den ungefär hälften av sin snabbeskrivning av kyrkan och kallar den ”en liten elegant båge uppförd av penningväxlarna i tredje seklet e.Kr. till Septimius Severus’ ära”. Jag tyckte också om den.

Mellan denna båge och Tibern låg nämligen Oxtorget, en av de stora handelsplatserna i Rom under antiken. Där jag stod i min ensamhet hade det rått livlig kommers, och under marken gick Cloaca Maxima på sin väg mot floden.

Där hade denna blogg kunnat sluta. Jag kunde ha gått hem, för jag hade viktiga saker att göra den dagen. Fast det gjorde jag inte. Jag upptäckte en liten gata, som listat sig fram mellan Palatinen, Forum Romanum och Capitolium. Den verkade mycket lockande – men jag tog mig i kragen och drog faktiskt hem mig till Monteverde.

Tillbaka kom jag igår, när solen sken och jag hade hängt ut tvätt i trädgården. Gatan hette Via di S. Teodoro, fortsatte som jag anat (jag hade förstås tjuvkikat på en karta) och gav helt nya vyer av både Palatinen och Forum Romanum. I vanliga fall går man ju på någon av de andra sidorna. Det började dugga, och jag tänkte på tvätten, och sedan tänkte jag att den var ju blöt redan innan. Jag fällde upp paraplyet och njöt av utsikten.

Vid Capitolium började det dock regna på allvar. Luften klövs av åskviggar. Så var det också Jupiters kulle, där hans stora tempel stod. Jag sökte skydd i första bästa dörr, vilket visade sig vara en polisstation (av allt att döma inhyst i ett f.d. nunnekloster). Efter en stund gick jag ut, men tog mig inte längre än till Piazza della Consolazione, där jag studerade den mörka kyrkan S. Maria della Consolazione. Inget hos Rydelius, men däremot ett riktigt lidande gotiskt träkrucifix.

Sedan stod jag i dörren och såg åskan över Capitolium. Det tog en god stund innan den gav sig, men sedan tog jag mig hemåt. Då tänkte jag återigen på nivåskillnaden – vilket var klokt, ty jag gick på den antika Vicus Jugarius, där de ambitiösa trettiotalsmänniskorna grävt sig ned till den antika nivån.

Över Rom var ljuset vackert, med både mörka moln och en sol, som då och då ville bryta fram. Måsarna flög över Tiberön, och människornas regnjackor var färggranna mot kyrkans vita fasad.

african mango diet

Pompeji i april

Så – Pompeji igen! Jag utlovade ju fortsättning på mitt första, tillbakablickande inlägg.

Pompeji var ett av sonens villkor för att överhuvudtaget släppa hit oss under våren. Och det blev i april, med saftig grönska och mycket mer blommor än förra gången. Dessutom var det mycket fler människor. Den franska skolklassen hade mångfaldigats och dessutom fått sällskap med en stor del av Amerikas befolkning. Som alltid var det ganska få svenskar – jag vet inte vart svenskar far på sina lov, men under lovveckan såg vi bara en svensk familj i Rom och en i Pompeji. Några äldre damer fångade oss dessutom i Neapel och förklarade att svenskar är överallt. Det är möjligt, men då kniper de käft så fort de hör landsmän.

Främsta orsaken till Neapelbesöket var Museo Archeologico Nazionale, där många av fynden från Pompeji förvaras. Fantastiskt! Mitt minne från besöket som sjuttonåring bestod av brända bröd, som hittats i bagarens ugn, och Alexandermosaiken. De förra såg jag inte ett spår av nu (det kan ju ha varit en specialutställning), men den senare överväldigade fortfarande. Målningarna och mosaikerna var i många fall fullkomligt andlöst vackra. Sedan finns de också i kopior på plats, så man möter inte tomma väggar i Pompeji.

Från Neapel är det lätt att ta sig till Pompeji med lokaltåget Circumvesuviana. En tvättäkta pompejiarkeolog hade avrått mig från att bo i storstaden och rekommenderat ett hotell i det moderna Pompeji. Det är en liten söt stad med en kyrka, som drar fler besökare än utgrävningarna. Hotellet hette Diana och visade sig vara en trevlig familjehistoria, där alla som jobbade var hjärtliga och lätt förvirrade. Frukosten var gigantisk efter italienska mått.

Eftersom vi bodde i Pompeji kunde vi ägna två halvdagar åt utgrävningarna – mycket bättre än en heldag. På så sätt fick vi också jämnvikt mellan lugn (på eftermiddagen) och många öppna byggnader (på förmiddagen).

Första dagen kom vi dit vid femtiden, när de flesta grupper åkt tillbaka till Rom eller Neapel. Det var en vacker vårdag, men skuggorna låg mörka över gränderna och jag kände samma ödsliga dödskänsla som gången innan. I lugn och ro kunde vi göra det man gör bäst i Pompeji – driva omkring på gatorna, titta på intressanta hus som var öppna, fundera på vattenhållning och vattenavrinning, diskutera människorna som bodde där och fundera på i vad mån forskningen har fel och ingenting begriper. Egentligen var det ungefär samma sorts ämnen som man brukar tala om i en främmande stad, men med en mera antik touche. Min arkeologiska kontakt hade berättat om hur fantastiskt det är när staden är tom på alla som inte gräver, särskilt när det regnar och vattnet forsar fram mellan trottoarstenarna. Det var en uppfriskande tanke i värmen.

Det var den kvällen vi lade märke till de stora outgrävda områdena. Självklart visste vi att de fanns där, men det är skillnad på att veta och att tänka. Uppe på ett av dem stod en kyrkliknande byggnad. Sånt får en att ana att just den biten inte kommer att grävas ut i första taget.

Första besöket gjorde maken och jag ensamma (sonen var trött och tonårig), men dagen därpå gick vi in i staden alla tre, vandrade runt och och såg dessutom mycket av det som var stängt vid februaribesöket 2009. Alltså var vi vid amfiteatern, där försvunna bänkrader inte ersatts utan bestod av gräsmatta, den vanliga teatern, termerna vid Forum, marknaden och förstås bordellen.

Det där med sex är ett intressant kapitel. Så fort man anar att folk gjorde det även 79 e.Kr. blir de flesta till sig. Pompeji var ursprungligen fullt av phalloi, som möjligen var en sorts vägvisare (man kommer onekligen att tänka på uttrycket ”att gå dit kuken pekar”), och erotiska målningar förekom lite varstans. Förr sattes likhetsteckning mellan erotisk konst och bordeller, men där har forskningen backat. En pompejibo år 79 hade inte samma sexualsyn som en viktoriansk arkeolog.

Besökarna trängdes utanför bordellen. Vi hängde på ett fräckt franskt par som tog sig förbi två italienska skolklasser. Besöket varade ungefär en halv minut. Jo, det fanns erotiska målningar där. De var i rätt dåligt skick. Fler erotiska motiv fanns på museet i Neapel, och ännu fler i ett låst rum på museet, som bara öppnades på särskild beställning. Kanske krävdes intyg på särskilt sedlig vandel, vad vet jag.

Pompeji var fullt med människor. Många av dem var turister, som trängdes och pratade. Där fanns guider som viftade med röda paraplyer mitt i solgasset, där var skolklasser i mängd. Uppenbarligen är skolresor viktiga i både Italien och Frankrike. Där fanns familjer på påsksemester, och där vandrade en ensam karabinjär genom gatorna. En drömpostering för en kulturintresserad polis.

Dessutom fanns alla dessa avbildade människor – och gudar, som mestadels ser ut som människor. Dem mötte vi i hus och tempel. En del av människorna som bodde där har blivit kvar. Gipsavgjutningarna av de döda är välkända. En artonhundratalsarkeolog kom på att man kunde hälla gips i de håligheter, som uppstod när kropparna förmultnade, och på så sätt få se hur människorna sett ut.

Det är fruktansvärt att se dem. Den ångest jag anat i luften vid ett par av besöken är uppenbar när man ser dem. Någon kryper ihop, någon försöker hålla för munnen, så att inte gaserna tränger in. En fastbunden hund vrider sig. Men otäckast av allt är när man inser att detta inte är några skulpturer, utan verkligen rester av människor. Ofta skymtar nämligen skelettet fram.

De var verkliga. De led svårt när de dog. Men de levde i denna fantastiska, gåtfulla stad, som en gång var en vanlig landsortsstad. Till skillnad från Ostia var inte detta någon romersk stad, utan en koloni. Här talades många språk – latin, grekiska och oskiska (traktens ursprungliga språk) var vanligast. Här dyrkades främmande gudar, här fanns av allt att döma en kristen och definitivt en judisk befolkning. Staden framställde vin – vinodlingarna har rekonstruerats – och var känd för sin garum, den halvruttna fisksåsen som romarna älskade.

Dessutom var Pompeji en hamnstad, men var hamnen låg vet man inte. Vesuvius utbrott ödelade inte bara städer, det ändrade också kustlinjen. Och ovanför staden ser man fortfarande vulkanen. I april mullrade den inte, som den gjorde i februari – men det rådde ingen tvekan om att den var levande. Allt kan hända igen.

*

Några praktiska tips: Det går alltså att göra en dagsutflykt från Rom, men det är bekvämare att bo över. Bo då helst i Pompeji. Ta med en flaska vatten till utgrävningarna, för det blir varmt, och sätt på en huvudbonad. Väggarna skuggar inte så bra överallt. Choklad är alltid bra som nödproviant. Ta gärna en paus mitt på dagen. Det finns en restaurang med fullt acceptabla smörgåsar, men med samma sovjetiska charm som alla sådana monopolföretag. Har man möjlighet och inte allt för mycket emot att bära kan man faktiskt ta med matsäck. Är man stadd vid kassa eller slösaktigt lagd kan man lämna området, äta lunch i staden och sen gå in igen. Det kostar € 11 i inträde för vuxna, ungdomar under 18 och vuxna över 65 går in gratis, ungt folk mellan 18-25 till halva priset. Tycker ni det är dyrt kan jag berätta att Kolmårdens djurpark (där man också bör ha mössa) tar 379:- för en dag.

Hemsida för Pompeji och Herculaneum:

http://www.pompeiisites.org/

Det är inte helt fel att förbereda sig inför besöket. Det bästa jag läst om staden är Mary Beards Pompeji. Mera om denna:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/livet-i-pompeji-sett-med-nya-ogon_2372901.svd

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd