// archives

Mest om mat

This category contains 32 posts

Kronärtskockor

I följetongen ”grönsaker jag gillar” har vi kommit till kronärtskockan. Det brukar höra till höstnjutningarna hemma att köpa varsin kronärtskocka, koka dem länge och väl och sedan gnaga loss det ätliga från varje blad innan man slutligen når ner till skatten och överraskningen: själva botten.

Här är det redan säsong, och det finns såväl ”carciofi” (kronärtskockor) som ”carciofini” (små kronärtskockor). Den mindre varianten brukar vi äta inlagda hemma, men då köps de i allmänhet färdiga.

Jag skäms att erkänna det, men första gången vi köpte kronärtskockor här trodde vi att de fungerade som svenska. Det tog inte lång tid att inse vårt misstag. Italienska kronärtskockor äter man nämligen rätt av. Den yttersta biten av bladen är oätlig och skärs bort innan man äter, men annars är det bara att kalasa. Inget småtuggande på bladroten här, inte. Till och med skaftet är gott.

Ellen Rydelius var självfallet kronärtskocksälskare. Vem hade kunnat tro annat om en sådan livsnjutare? I Rom på 8 dagar tar hon med läsaren på en restaurang i det gamla ghettot, Piperno a Monte Cenci. ”En elektrisk skylt i form av en jättekronärtskocka strålar som en ledfyr, så att vi finna vägen till den rätt undangömda trattorian, enkelt inredd som de flesta goda matställen i Rom.” Bland de många rätterna föreslår hon carciofi alla giudea:

Sedan ni hämtat er från den angenäma chocken över de judiska kronärtskockorna, som komma in frasiga och guldbruna, ätbara till sista smulan, och beställt portion numro två – ja, min fru, ni kan få receptet, jag har det, men det är ingen billig mat, man får ta bort hälften av skalen, och våra svenska skockor kunna inte tävla med Italiens – så kan jag äntligen få hålla mitt lilla föredrag om den intressanta trakt, där vi nu befinna oss.

Berättelsen om ghettot får dock vänta, ty just nu är grönsaker vårt ämne. Jag har ätit carciofi alla giudea tidigare och alltid tyckt det var gott. I söndags kväll begav vi oss till ghettot för att pröva dem på plats. En googling visar att Piperno fortfarande finns kvar, men har stängt söndag kväll. Istället hamnade vi på Nonna Betta, nära Oktavias portik. Kronärtskockorna var ljuvliga, knapriga som chips och alldeles möra i mitten. Till huvudrätt åt jag aubergine med parmesan, som utan överdrift smalt som smör i munnen. Jag uppskattar verkligen aubergine, men aldrig har de smakat så förut! Som avslutning tog vi varsin tårtbit. Alltsammans var mycket gott och värt att rekommendera. Trevlig betjäning, förståelse för allergier, en fullpoängare till toalett. Restaurangen var inte den billigaste vi varit på, men inte heller vansinnigt dyr. Vi vacklade ut, berusade av maten, och begav oss hem över Tiberön.

denver web design
svetol green coffee bean extract reviews

Marknad och improvisation

Det var marknadsdag. Dessutom var det en av de mera sällsynta dagar jag gick till den mera urbana marknaden på Piazza di S. Cosimato i Trastevere istället för någon av dem i Monteverde. Torget ligger nära till för oss och är omgivet av ett antal restauranger och barer – det är där som hålet i väggen ligger.
Hos grönsakshandlaren köpte jag en kasse spenat, lite lök och två vitlökar. Egentligen behövde vi inte mer än en, men det kändes lite skämmigt. Ungefär som den gången i Asciano, när maken försökte köpa en citron och fick veta att citroner enbart såldes i nät. Här i Rom säljs de dock en och en.
Det var för övrigt den grönsakshandlerskan som sa åt maken att signoran nog menade att han skulle köpa två knippen sparris, för ”blir det något över kan man alltid skära ner det i en risotto”. För två unga svenskar som till helt nyligen levt på studentbudget var detta något rätt otroligt. Sparris var själv kvintessensen av all lyx och inget som kunde tänkas bli rester. Fast vi lärde oss rätt snabbt. Numera skrattar vi ibland åt oss själv på nittiotalet. Häromdagen åt vi sparrisrester nedvända i resterna av spenatrisotton. Behöver jag säga att det smakade fantastiskt?
Jag hittade ingen brödhandlare på marknaden, så jag gick in på första bästa gata och tittade efter ett bageri. Efter en god stund såg jag en skylt med ”Forno” (ugn) på andra sidan, köpte ett bröd och lite sötsaker vid disken och lämnade över min sedel i kassan. En ung tjej expedierade och svarade glatt på mina ivriga men stapplande frågor om vad saker heter. Butiker av det här slaget tycks ofta vara familjeföretag, och gamla pappa sitter då i kassan. Så var det i handelsboden i Monteverde, och så var det uppenbarligen här. Skillnaden här var att tjejen nog snarast var barnbarn.
Den gamle mannen i kassan var inte intresserad av att ta emot betalning. Han talade med en lika gammal kvinna, som var mycket ordrik och hade en inköpslista i A4-format. Kanske var det hans fru, kanske hans syster, för de hade vissa likheter. Dessutom hade båda samma svartfärgade hår, vilket fick mig att undra om de (i likhet med de gothdöttrarna i Kärleksroman) hade delat på en färgflaska. Tjejen i disken började ropa: ”Hördu! Hon vill betala.” Ingen reaktion. Den gamla damen drog sig undan, men inget hände. ”Öh! Hon vill betala.” Niente. ”Hon gav dig just en femeurosedel! Ge tillbaka då!”
Först vid tredje påstötningen föll polletten ner. Han gav mig min växel och bad tusen gånger om ursäkt. Eftersom jag inte hade bråttom någon annanstans än hem till datorn gjorde det inget – jag tyckte mest det var kul.
När jag kom hem insåg jag att större matplaner totalt fått mig att glömma att planera lunchen. Om vi inte går till någon bar för en panino lagar vi mat hemma. Skulle det bli pasta med tomatsås från burk? Det var förstås en möjlighet. Jag satte på pastavattnet och började plocka in i kylen. Därinne stod de antipasti, som vi köpt några dagar tidigare. Nu fanns bara en liten inlagd kronärtskocka och en skiva inlagd, grillad aubergine kvar. Jag hittade några skivor prosciutto, klippte dem i stekpannan med lite olja och stekte lätt. Sedan delade jag på de inlagda grönsakerna och lade ned dem också i stekpannan. En tomat fanns kvar av en rätt tråkig sort – inte längre grön utan klarröd. Den finhackade jag, och när pastan blev klar satte jag stekpannan på lågan igen och lät alltihop fräsa i 1-2 minuter. I pastan lade jag en klick smör, klippte i lite persilja och välte sedan ner stekpannans innehåll. Salt och peppar på, förstås, och parmesan vid serveringen. Faktiskt jättegott. Penne alla Cavia skulle man kunna kalla det. Nåt ska väl ändå rätten heta.
Feed Uncategorized Jan

Kvinnodag, fettisdag, karneval

Idag är det internationella kvinnodagen, och här tågar kvinnorna genom staden. På vårt lokala kvinnohus är det framträdanden hela dagen, och det verkar som om dagen blir mer uppmärksammad än vanligt i Italien. Samtidigt är det den dag då italienska män ger kvinnor mimosa. Nere vid S. Maria in Trastevere såg jag två unga italienare i solglasögon med varsin mimosakvist. Antingen väntade de på sin träff eller på någon lämplig kvinna att ge den till.

Själv stod jag i solen och åt glass. Den var ett semmelsubstitut, ty idag är ju också fettisdagen och sista dagen före fastan. Dags att ge upp köttet – carne vale.
Medan karnevalen i Venedig är en stor turistattraktion talar man sällan om den romerska karnevalen. Annat var det förr. Man hade lekar på Piazza Navona och Piazza Venezia, men också mindre smakfull nöjen, som att släppa vagnar med grisar nedför Monte Testaccio och ordna kapplöpningar där bland annat judar förnedrades. Vartefter seklen gick förfinades dock smaken och man blev försiktigare. När turismen kom igång på artonhundratalet var karnevalen den tid då alla kom hit. Allra viktigast var hästkapplöpningen utmed Corson, där de unga männen gjorde allt för att imponera på alla söta flickor, som satt där på balkongerna, och där flickorna förtjust tog emot blombuketter från sina beundrare. Scenen dyker upp överallt i tidens reseskildringar.

Sedan försvann de romerska karnevalsnöjena. Först under de sista åren har karnevalen blivit stor igen. Staden Rom för teater, musik och familjeaktiveter, och i afton är det grand final på Piazza del Popolo. Dessutom förekommer commedia dell’ arte, som förstås vill anknyta till karnevalens ursprungliga skepnad (utan att skada grisar eller minoriteter).
Under hela karnevalen har gatorna varit fulla med konfetti och serpentiner. Först trodde jag att det var ovanligt många bröllop så här års, men det är barnen som slänger dem på varandra. Ofta är de dessutom utklädda. Finast var nog den kanske femåriga flicka jag såg, som klätt ut sig till Jack Sparrow. Pappan förmanade henne att uppföra sig som en gentleman och bjuda sin lillasyster armen. De tågade sedan iväg nedför gatan – lillasyster klädd i jeans och rosa täckjacka.

Nu är inte karnevalen bara nöjen. Den är mat, också. Vi står ju inför fastans trista tid. Semlorna är ju en slags kalorikick inför fastan, och även den romerska karnevalen har sina sötsaker. Man äter frappe – som inte får förväxlas med frappé och som betonas på första stavelsen – en slags platta kakor. De romerska sötsakerna är ofta strösslade med vaniljsmakande florsocker, och så även dessa. Frappe finns både ugnsbakad och friterad. Båda är goda. De ugnsbakade har ungefär samma konsistens som finare knäckebröd och kommer i sjok som man får bryta isär, medan de friterade är knaprigare och snarare påminner om grova struvor.

I morgon är det slut på den glädjen. Då börjar fastan. Snart har renhållningsbilarna sopat undan den sista konfettin och föräldrarna har hängt undan karnevalskläderna. Den långa väntan mot påsken börjar. Till nästa år kanske lillasyster vuxit i Jack Sparrows kläder.

Om Roms karneval idag kan man läsa på:

http://www.carnevale.roma.it/

Uncategorized Bookmark permalink

Fiskafänget

Jag har varit modig. Länge har vi gått och tittat på fiskhandlarnas utbud, men känt oss lite osäkra på vad man skulle göra. Så åt vi fisk på restaurang och lärde oss åtminstone namnen på två av dem: rombo (piggvar) och spigola (havsabborre). Salmone kunde vi redan innan, men det vore fånigt att flytta till Italien och äta lax.

Först tänkte jag rätt kaxigt att man alltid kan köpa en fisk, peta in lite örter i magen på den och slänga in den i ugnen. Det var innan vi upptäckte att vår ugn är nyckfull och ojämn i temperaturen. Vi har elugn och gasspis. Den senare är en stor tillgång – särskilt när man lärt sig att flytta mellan plattorna efter hur mycket värme som behövs. De går nämligen inte att modifiera hur mycket som helst. Varje gång jag gör risotto börjar jag på starkaste plattan, flyttar till den näst starkaste (den som vi använder mest) och avslutar på den som är så svag, så svag att den annars bara duger till minsta espressobryggaren. Någon vattenkokare har vi för övrigt fortfarande inte. Det blev inte av och lär inte heller bli det.

Ingen ugnsstekt fisk, alltså, och därför ingen romersk motsvarighet till världens enklaste lax: lägg en laxfilé på bädd av grovt salt. Låt stå i c. 175 grader tills den är färdig och fortfarande saftig. Servera med pressad potatis och t.ex. hollandäs. Äts också av gnälliga ungar som påstår sig inte tycka om fisk.

Varje gång jag gick förbi fiskhandlaren blev jag lockad, och varje gång kände jag mig lika främmande. Hur lagar man bläckfisk? Om man är italienare kanske ens mamma lärt ut det, men bläckfisk ingick inte i den svenska husmanskost jag föddes upp på. Inte för att jag är någon stor fiskkock hemma, men helt bakom är jag inte. Vi brukar lägga nät på landet, pappa lärde mig tidigt att rensa fisk och en gång drog jag faktiskt upp en åttakilos gädda. Gös, abborre och gädda känner jag igen. Hemma har jag dessutom en fungerande ugn och lämpliga kärl, inte ett hyrt kök där locken inte matchar kastrullerna, där formarna är märkliga och stekpannan i teflon (jag föredrar gjutjärn).

Till sist bestämde vi oss för att göra slag i saken. Filéer borde vi väl ändå kunna steka! Det var onsdag och den stora marknaden var stängd, men jag gick ned till Piazza di San Cosimato i Trastevere. Där fanns också en fiskhandlare. Han hade hur mycket bläckfisk som helst. Fiskarna låg på en bädd av is, och runt ståndet stod karlar av det ultramanliga italienska slaget. Jag förstod att de inte hade några bläckfiskbekymmer. För säkerhets skull gjorde jag en kringgående rörelse runt grönsaksstånden för att insupa lite trygghet från spenat och radicchio. När jag kom fram till fiskhandeln var det bara en karl före mig i kön.

Fiskhandlaren var en liten, bred karl med ett dåligt ben. Han skällde på sin hjälpreda och slängde fiskar från ena änden av ståndet till den andra. Men han kunde sina firrar, och han fileade som en gud. Och så var det min tur att släppa loss min italienska elokvens:

”Signora, vad önskas?”
”Öh… fisk… i filéer, tack.”
”Vilken sorts fisk? Stor fisk? Liten fisk? För hur många?”
”Två.”
”Men vill ni ha [obegripligt]? Eller [obegripligt]? Eller piggvar?”
”Piggvar, tack.”

Så jag köpte filead piggvar, tackade nej till att ta med skrovet att koka buljong på (vilket jag nog gjort hemma, om en svensk fiskhandlare kommit med samma erbjudande), och betraktade hur fisken förvandlades till små vita filéer.

En pappa i gula gummistövlar med två småpojkar vid handen dök upp ungefär då och konverserade fiskhandlaren. Pappan pratade medan pojkarna dansade runt och sjöng ”gamberoni, gamberoni!” Jätteräkor var tydligen som godis för dem. Pappan tyckte att man kunde göra annat med piggvaren än att filea den. Samtidigt erinrade jag mig ett recept hos Hiram, som jag tror gick ut på att laga plattfisk på låg värme i ugnen. Mer än så mindes jag dessvärre inte. Av språkskäl avstod jag från att ge mig in i diskussionen.

På köpet fick jag en ruska persilja, och så gick jag hem med mitt inköp. På kvällen blev det fest. Den inleddes med att jag rensade spenat och drack camparisoda (som man köper färdig i små fina flaskor). Sedan fick spenaten sjunka ihop tillsammans med en vitlöksklyfta (hel, eftersom jag inte ville få för skarp smak) medan vi åt varsin kronärtskocka. Därefter gick vi tillbaka till köket, mjölade fiskfiléerna lätt och stekte dem i en blandning av smör och olja. På slutet hällde vi i lite vin, lät det koka in och strödde massor av finklippt persilja över innan vi tallriksserverade. Det blev gudomligt – kanske det godaste vi lagat här.

Nästa gång ska vi köpa en fisk vi inte kan namnet på, och så ska vi våga oss på skaldjur. Ivriga pårop kommer redan nätledes från en av döttrarna – och då har jag inte ens berättat om gamberoni.

Ricottans olidliga korthet

Vissa är inte människa förrän de fått sitt kaffe. För somliga är kaffet hela frukosten. Det gäller många italienare – möjligen med en cigarett till, för folk röker här i landet. I den mån man frukosterar sker det på söta bakverk av olika slag, oftast ur påsar som inhandlas på snabbköpet. Inte särskilt intressanta, faktiskt – jag har provat.

En underbar sak här är att äta ricottasmörgåsar till frukost. Man skär en skiva bröd, brer på ricotta (betydligt tjockare än man skulle med smör) och lägger en sträng sylt på mitten. Just nu är det fikonsylt som gäller, men det går bra med det mesta. Frutti di bosca (jordgubbar, blåbär, björnbär) är en annan favorit. En gång lovordade jag en sådan frukost inför en god vän. ”Ricottafrukost kan man väl äta hemma också?” blev svaret.

Nej. Nej. Och nej. Visst kan man gå till sitt lokala Ica, köpa det bröd som kallas italienskt, inhandla ricotta och sylt och sätta sig till, men det kommer inte att smaka rätt. Som jag nog redan sagt: ricotta på burk är menlösare än ricotta i lös vikt. Det finns koricotta, fårricotta och till och med buffelricotta (den senare tycker jag är lite väl smakrik). När Ellen Rydelius i sin självbiografi, Leva randigt, tänker tillbaka på romtidens ostar nämner hon ”ricotta, som vi gärna åt med socker och lite marsala eller med finmalet kaffe men som också bildar fyllning i bakelser”. Visst nämnde jag att ricotta också är utmärkt att blanda i pasta? Lite skivad zucchini, stekt med en vitlöksklyfta, ricotta, pasta (varför inte fettuccine?) och några tag på pepparkvarnen. Då behöver man inte riva parmesan, heller, eftersom man redan har blandat i osten.

Den stora skillnaden ligger dock i brödet. Vi äter bröd hela tiden, för det är så fantastiskt gott. ”Brödet är salt i främmande länder”, lär florentinaren Dante ha sagt under sin landsflykt. Betydelsen var inte bara bildlig: i Toscana äter man nästan enbart osaltat bröd. Här nere är det mestadels saltat. Det finns en rad sorter, små och stora. Allra bäst är casareccion, som kommer i långa limpor och gräddas i vedeldad ugn. I mitt första inlägg efter ankomsten (”Första dagen – mat, väder och lågsäsong”) lovordade jag pizzorna på det lilla bageriet La Renella i Trastevere. De har det godaste brödet också – kanske världens godaste, åtminstone som det känns. Känner man sig extremt hälsobetonad kan man äta integrale (fullkorn), som dock ingalunda är fullkorn i svensk bemärkelse. Snarast får man känslan att bagaren råkat doppa händerna i grahamsmjöl innan han började baka ut. Den andra ytterligheten är det vita brödet, som ofta säljs i runda limpor. Gemensamt för alla sorterna är deras knapriga, småsega yta. Fullkomligt underbart.

Men underbart är kort. En morgon öppnar man kylen och inser att ricottan fått gula kanter och luktar vidrigt. Då får smöret bli ens räddning – det är vitt , och ska man tro paketet kommer det från campagnan. Brödet håller sig förvånansvärt länge, och i både bagerier och snabbköp går det utmärkt att köpa halva bröd. När det blivit för gammalt kan man göra bruschetta. Vi gör sällan sådan utarbetad bruschetta som man får på svenska krogar, utan den allra enklaste sorten: rosta brödet (gärna i ugn). Servera i en brödkorg och ställ fram olivolja, salt och skalade vitlöksklyftor. När man gnuggar vitlöksklyftan mot det rostade brödet fungerar det som ett rivjärn. Sedan saltar man, häller på olja, äter. Så enkelt, och så gott. Det fungerar faktiskt också med brödet från Ica.
hostingreviewssite.com

see

Ett hål i väggen

Nu började jag tänka på mat. Inte så att jag är direkt hungrig, men det är alltid en intressant fråga vad man ska ha till lunch. Eller middag. Hemma äter jag ibland lunch ute (ett utmärkt sätt att träffa vänner för den med ett ensamt jobb) och då blir det ofta sushi, indiskt eller thailändskt. Nu har jag inte ätit något annat än italienskt den senaste månaden, och jag saknar inte annan mat. Säg raggmunk och jag ser frågande ut.
I Uppsala äter vi nästan aldrig middag på restaurang. Här gör vi det ganska ofta. Ikväll spisar vi nog hemma, men riktigt säkert är det inte. Lunch intas antingen hemma eller på någon bar, då vi tar panino eller foccaccia, följd av en riktig espresso. Det händer också att vi går ut för en aperitivo. Tanken skulle aldrig falla oss in i Uppsala. Vi har fått ett par favoritställen under de här fyra veckorna. Igår var vi till ett hål i väggen, vars namn jag inte känner till (om det ens har något). Det är pyttelitet och rätt trendigt, och jag och en väninna hittade det redan under de där konferensdagarna i september. Sedan pratade jag ivrigt om stället med alla som ville höra på – och rätt många som hade sluppit. I januari var hålet borta, och jag sörjde. Det tog mig tre veckor att lokalisera det – ett kvarter längre bort än jag trott. Hålet ligger vid Piazza di San Cosimato och vinet tappas upp ur jättelika metalltunnor. Man kan köpa med sig upptappat vin också. Det var mycket trevligt – vi knaprade på korv, ost och bröd och lyssnade på hur innehavaren försökte charma två ryska par att köpa grappa för € 30 per glas. Vårt vin kostade € 3 per glas, vilket är ganska billigt.

Som sagt, vi knaprade på lite småmat till vinet. I höstas tyckte kompisen och jag att innehavarna till hålet verkade lite desperata, eftersom de bjöd på tilltugg. Nu är jag äldre och vet bättre. Italienare anser att man inte kan dricka utan att få sig något till livs, och därför serveras ofta oliver, korv och ost (eller bara chips) till aperitivon. Man får dock inte komma för tidigt– efter sju brukar fungera.

Det finns sådant man alltid kommer tillbaka till. Mat är en sak, litteratur en annan. Jag läser ofta om Dorothy L. Sayers böcker om lord Peter Wimsey. Denne halm blonde, briljante och till det yttre lite fånige detektiv fick bli Frida Morells idealman i Kärleksroman, och delvis speglas i hennes stora kärlek, som också heter Peter. Lord Peters väninna Marjorie Phelps karakteriserar honom i The Unpleasantness at the Bellona Club: ”You don’t talk a lot of rubbish about art, and you don’t want your hand held, and your mind always turns to eating and drinking.” Detta berättar inte bara varför lord Peter är sympatisk, utan kan ses som ett kriterium på trevliga människor.

Jag menar förstås inte detta som eget beröm. Däremot funderar jag på om
vi ska äta ute idag, eller hemma. Ricottan från snabbköpet är inte alls så god som den från marknaden, så frågan är om man inte skulle blanda in den i pastan. Lite spenat som ligger och skräpar, basilika, persilja (man får ibland örter på köpet hos grönsakshandlaren), kanske rosmarin, en vitlöksklyfta… och vi har kvar av traktens vin. Det borde bli gott. Kanske vi tar gröna bönor till, eller bara en sallad. De senaste tomaterna blev ovanligt goda. Lite inklistring av bilder, och så bums till spisen.

Ovan har jag citerat ur minnet, vilket man inte får göra. Nöden har dock ingen lag, mina böcker är i Uppsala och jag tvivlar på att de finns på American Academy. Förresten är biblioteket där stängt på lördagar. Nåja – kunde Montaigne kan väl jag!
tools to beautify

green tea coffee extract
pet grooming in Boston

Tomater

Efter min passionerade utläggning om zucchini härom veckan trodde väl ingen att jag skulle lovorda ännu en grönsak. Dagens ämne är egentligen en frukt, som används som grönsak och är en relativ nykomling i svenska kök. Nordisk Familjeboks andra upplaga meddelar 1919 att tomaten ”särskildt under senare tid fått allt allmännare användning i hushållet”, men ännu 1954 tycks den så ointressant att Rydelius inte tar upp den i sina kulinariska ordlistor. Ändå är tomaten full av fördelar. Den har många användningsområden och vacker färg. Äter man den rakt av, som ett äpple, märker man också dess intressanta inre. Det är ju inte bara en skön utsida som räknas.
Så här års blir man närmast ledsen av svenska tomater. I Italien, däremot, är tomaterna är ett av många skäl till glädje. Det finns oräkneliga sorter, var och en med sitt användningsområde: små, stora, avlånga, röda, gröna. De gröna är inte omogna utan ätfärdiga. Sådana (antingen runda eller avlånga) har man i salladen. De har just den där söta smaken, som tomater brukar ha när man plockat dem direkt från plantan, och dessutom den intressanta mjuka konsistensen, vilken kontrasterar intressant mot rätt hårda skal.
Vi äter mer frukt och grönsaker än vanligt här, men framför allt frossar vi i tomater. Med riktigt bra tomater går det förresten att laga en färsk pastasås: Skär tomaterna i små bitar (släng kärnorna och det blöta), blanda med olivolja, en skvätt balsamvinäger (inte för mycket), några pressade vitlöksklyftor, salt, peppar och rejält med basilika. Låt stå i minst två timmar. Smaka av. Gudomligt! Var aktsam så inte såsen blir för blöt – det är bättre att fylla på med oljan. Det här är egentligen sommarmat, och såsen är idealisk när man vill äta gott efter en utflykt. När man kommer hem återstår bara att koka pasta och duka. Någon sallad behövs inte heller.
invite you to

plastic surgery in atlanta

Broccoletti

Marknaden är som M.A. Numminens gummiboll – hela tiden studsar den tillbaka in i bloggen. Ända sedan vi kom hit har jag tittat fascinerat på de stora backar med bladigheter som finns hos grönsakshandlarna – däribland spenat, cikoria och något som heter ”brocoletti”. När jag härom veckan skrev om zucchini citerade jag hur Ellen Rydelius talade om att den ”gröna blomkålen, broccoli, som finns på vintern, är läckrare än den vita”. Vi är ense igen – broccoli är definitivt godare än blomkål. Extremt nyttig är den också, efter vad jag förstått. Men vad var egentligen broccoletti? Namnet betyder ju ”liten broccoli”, och den hade som små broccoliknoppar men var samtidigt närmare bladgrönsakerna i utseendet.
Jag är en ganska innovativ matlagare, men samtidigt är jag obotligt nyfiken. Hur gör man egentligen? Så jag höjde på ögonbrynen och frågade tjejen i grönsaksståndet. Hon visade sig vara en god pedagog, för hon hämtade en kniv och visade: de stora bladen slänger man, men de små bladen, de fina stjälkarna och knopparna kan man använda. Detta kokas och blandas sedan med olja och peperoncini. ”Ottimo con la pasta!” förklarade hon.
Så det blev pastamiddag igår. Dessutom blev det väldigt mycket spill, för en hel del av blad och stjälkar var så grova att jag förkastade dem. Sedan kokade jag fliset i saltat vatten och blandade ihop med pasta. Någon peperoncini fanns inte (vi har ärvt kryddor från företrädarna, men hittills mest använt färska örter), fast svartpeppar fungerade utmärkt. Rätten blev verkligen utsökt. Till den drack vi ett rött vin från de romerska kullarna – det var skrämmande billigt och ohyggligt gott.
Frågan är förstås hur man skulle laga en sådan rätt i Sverige. Broccoletti är rimligen späd broccoli. Litegrann ingav den samma känsla som när vi fick hem den ekologiska grönsakslådan i Uppsala och ofta undrade ”vad gör man med det här?”. Något liknande har jag dock aldrig sett i Sverige. Uppenbarligen ska broccoli gå att odla över hela landet. Kanske mängder av svenskar odlar sin egen? Då borde den ju gå att skörda tidigt och använda som broccoletti. Det är min förmodan – rent teoretisk, för jag odlar bara kryddörter och lavendel.
Broccoletti smakar också utmärkt som tillbehör till exempelvis kött, sa grönsakshandlerskan. Kanske man kan ha den i risotto, också? Det borde gå bra. Eller snabbkokt i salladen. Eller wokad, om man skulle våga lämna det italienska köket. Förmodligen kan man hitta en massa trevliga användningsområden, när man nu vet hur den tillreds. Och att den finns.

En tedrickares kaffebekännelser

Vid sexton års ålder slutade jag dricka kaffe. Förmodligen var det en sorts försiktig tonårsprotest. Sådär tio år tidigare var den stora lyckan söndagsmorgnarna i mammas och pappas säng, när vi åt frukost och lyssnade på Svensktoppen. Jag brukade få kaffe med socker och grädde i, och då kände jag mig stor. Kaffe var synonymt med vuxenlivet. Sedan kom tonåren med hallonte och liknande drycker, och så började en kompis och hennes pojkvän dyka upp hemma hos mig och fråga om det var frost i Brasilien. Det blev intensivt kaffedrickande ett tag, och kanske bidrog det till mitt beslut. Jag slutade tvärt och lät mig under de närmaste åren varken trugas av pojkvän, svärmor eller små snälla tanter. Jag var tedrickare. Det är jag fortfarande.
Med te menar jag te. Inte örtte. Inte påste (utom engelskt sådant). Riktigt svart te med en skvätt mjölk i. Under intensiva skrivperioder håller det mig vid liv, eller kanske snarare liv i mig.
Jag förmodar att läsaren vid det här laget hade rest sig upp från datorn och ropat ”Men hallå! Är inte det här en blogg om Rom?” om inte bilderna visat att det kommer mera.
Jag dricker fortfarande inte svenskt kaffe, men kan rucka på detta för att inte ställa till besvär eller om plötsligt koffeinbehov föreligger. Espresso och dess släktingar dricker jag däremot med glädje. Jag minns inte längre varför jag började, men misstänker att det ursprungligen var ett sätt att göra sig märkvärdig. Sedan blev det en vana, och när äldsta dottern var i tolvårsåldern lockade vi med henne på espresso mot att hon skötte tillagningen. Åtminstone en espresso per dag blir det hemma i Sverige. Utan kaffe klarar jag mig dock flera dagar, men inte utan te.
Kaffe i Rom är roligt. Jag tycker om att gå in på en bar, beställa en caffè och hastigt tömma den framme vid disken. Det kostar nästan alltid betydligt mer att sitta ner, och ska man bara ha en espresso dricker man den snabbt. Den är koncentrerad och har en lätt smak av choklad. Under vår tid i Toscana kostade en espresso mellan 700 och 1000 lire (en tusenlapp motsvarade fem kronor). Nu har den länge kostat 70 cent, men verkar vara på väg upp i 80. En cappuccino – som man ju kan ta om man börjar bli lite småhungrig frampå eftermiddagen – kostar fortfarande euron jämnt. I Rom ska man göra som romarna. Ellen Rydelius uppmärksammar förstås espresson. År 1929 skriver hon:

Avis au lecteur: drick inte gärna mer än tre espressi om dagen, det är så starkt, att ni annars skaffar er hjärtklappning. Denna varning är befogad, ty jag vet av egen och många andras erfarenhet, hur frestande det är att friska upp sig efter vandringar bland sevärdheter på någon av de tusen trevliga romerska barerna, dubbelt angenäma för oss svenska, som inte få ha sådana i vårt eget land.

Istället för detta ohämmade kaffedrickande föreslår hon glass, ”en av detta landets oräkneliga läskedrycker” eller varför inte en vermouth eller Fernet Branca, som hjälper mot ”en lätt magrubbning”.
Hon har helt rätt i den där glädjen att smita in på baren, där man kan titta på människor och se bartenderns säkra arbete. Det är alltid en glädje att se saker som görs väl, och allra bäst sker det på min och Ellen Rydelius favoritbar. Roligast är att jag hittade dit utan hennes hjälp:

I en bar vid den lilla gatan Via degli Orfani, vid Piazza del Pantheon, serveras, när detta skrivs (1953) Roms bästa espresso, Tazza d’Oro. Och det vill säga en hel del i staden som har Europas bästa kaffe!

Som en medveten anakronism lät jag faktiskt Euthanasia Bondeson dricka espresso där i Vit som marmor. I ärlighetens namn ska jag väl säga att somliga påstår att Caffè Sant’ Eustachio (intill kyrkan jag nämnde igår) är bättre, men jag tycker det brukar vara fullt med turister, lång kö och faktiskt lite fisförnämt. På Tazza d’Oro är det snabb service och fantastiskt kaffe. Idag hjälpte det mig sista biten hem över floden efter en ovanligt lång vandring. Fortfarande är jag bara uppe i två av de föreskrivna kopparna, så jag kan ta en till efter middagen med en romersk vän. Vi äter klockan nio…

it worksHow can Limo in Atlanta,GA

Jag bara slänger fram

Maten är, som jag redan sagt många gånger, en av de stora fördelarna med Italien. Av de frihetstida resenärer jag hörde om igår var det ingen som lovordade maten, även om Anders Celsius underströk att den var så billig att man varje dag kunde äta som på en bröllopsfest. Då var han också i Bologna, bolognesens hemstad, som brukar kallas ”dotta e grassa” – lärd och fet. Det är väl också ett epitet som kan passa på vissa akademiker, fast givetvis inte oss.
Ingen kan förneka att vi äter gott, och liksom på Celsius tid är det billigt med mat här. Ibland unnar vi oss lyxen att gå på restaurang. Tanken är att vi ska hitta en älsklingsrestaurang, dit vi vill gå nästan varje dag och där vi så småningom blir igenkända och hälsas vid namn – så som det beskrivs i artonhundratalets reseskildringar, och som Ellen Rydelius skriver om. ”Alla som bott länge i Rom har sin stamlokal, som de är fanatiskt tillgivna, och endast som en nåd, som en eftergift inför en väns något bisarra smak, besöker de sina medmänniskors matställen.”
Dit har vi alltså inte nått än, även om vi varit på flera trevliga trattorior. Tvärtom tycker vi nästan att vi äter bättre hemma – och med ”hemma” menar jag då vår romerska lägenhet, inte den i Uppsala. Om grönsaksståndet har jag redan ordat, och slaktaren har fantastiskt kött. Dessutom finns pasta, ostar och kallskuret. Häromdagen var vi ute så sent, att vi inte orkade laga något ordentligt. Då blev det ett fat med prosciutto, mortadella, två sorters salami och en pecorino, alltsammans upplagt på en minut. Den ena salamin var napolitansk – den var god och kunde ha köpts vid delikatessdisken på Nya Matsedeln i Uppsala – men den andra var en märklig tingest. ’Nduja hette den, och alldeles röd var den. För mig, som älskar stark mat, passade den utmärkt, även om styrkan översteg vad man brukar vänta sig i Italien. Närmare undersökning visar att denna märkliga charkuteriprodukt består av skilda delar gris – däribland magen – och har piffats upp med allehanda kryddor. Nåja. Man ska inte vara fånig – och god var den onekligen. Till det kallskurna åt vi lite foccaccia, eller pizza bianca, som den heter här i Rom. Det blev en furstlig måltid, som inte blev sämre av att vår hyresvärd försett oss med vackra uppläggningsfat. När vi nu hittat det är fatet började vi använda det till frukt – mest sicilianska mandariner, som nu finns att plocka åt sig i både köket och vardagsrummet.
eavesdrops including fully

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd