// archives

Romvandringar

This category contains 71 posts

Tidens gång och Trastevere

Tiderna förändras, och det är ibland lite läskigt att inse hur mycket de förändrats under ens liv. Jag läser just nu en deckare av P.D. James, Innocent Blood, tryckt första gången 1980 och ursprungligen inköpt för 17.500 lire. Mina medhavda böcker har tagit slut, och jag växlar mellan bokhyllefynd och klassiker på paddan. Det är f.ö. mycket intressant vad nordbor läser när de är utomlands – jag kanske återkommer till det.

Trastevere, inte långt från S. Cecilia in Trastevere

Trastevere, inte långt från S. Cecilia in Trastevere

Två tankar kommer tillbaks under denna läsning: ”Himmel, så länge sen det var – och jag var med” och ”halva den här boken hade inte funnits om de haft internet”. Dessutom handlar den om en artonårig flicka, som är jämnårig med mig. Jag vet mycket väl att jag varit arton – jag minns bitar av det året mycket väl – men det är svårt att inse hur annorlunda den världen var. Ändå kan jag (när jag så önskar) skrämma barnen med erinringar från sjuttiotalet, och dessutom från sjuttiotalets England, dit jag som tidigt övertygad anglofil gärna åkte. Det var långt innan jag blev italofil, även om jag redan varit i Rom.

S. Cecilia in Trastevere (ur konstig vinkel).

S. Cecilia in Trastevere (ur konstig vinkel).

Nu har jag suttit och skrivit intensivt några dagar, och det har gått dagar utan att jag varit utanför Trastevere. Mest har jag gått ut för att handla eller ta en kaffe – jag höll på att säga att jag minns inte när jag senast gjorde en längre utflykt, men det var faktiskt i lördags, när jag följde Rydelius guidning genom Ostia Antica. Närheten till affärer, barer och restauranger är fantastisk. Rätt ofta äter jag lunch hemma, och så smiter jag ner för en snabb kaffe al banco på något ställe i närheten.

Häromdagen träffade jag människor som av och till bott i Trastevere sedan sjuttiotalet. Vi diskuterade hur stadsdelen förändrats och gentrifierats. Det proletära har givit plats för turister samt konstnärer och intellektuella – ofta utlänningar, som ibland bara bor här delar av året. Liksom hela Rom är Trastevere rätt tomt i andra hälften av januari. Vid mitt första besök i Rom 1978 varnades jag och föräldrarna)för Trastevere eftersom det var det skummaste, mest tjuvtäta men också mest pittoreska området i Rom. Pittoreskt är det fortfarande, men inte farligare än andra delar av Rom – snarare tvärtom, skulle jag vilja säga.

Gränd i Trastevere

Gränd i Trastevere

Min bok om Ellen Rydelius har nu nått rätt långt – en förglimt fick man i en understreckare 27 februari – och jag har grävt mig ner på tidigare oanade djup. Ett sådant var just Trastevere – kanske för att jag har specialintressen åt det hållet. Jag insåg nämligen att Rydelius i första upplagan, 1927, plockar hit gästerna i förbigående för lunch och besök i S. Cecilia in Trastevere:

Trastevere, där vi nu befinna oss, har sin alldeles särskilda prägel med höga, nästan fönsterlösa murar utåt gatan, pittoreska gårdar med alla slags prång och utväxter och blomkrukor utefter de oregelbundna gårdarnas taklister. Målarna söka sig gärna hit, turisterna uppleta på sin höjd S. Maria in Trastevere eller S. Cecilias kyrka […].

"Carlo Modernas underbara marmorstaty av den heliga Cecilia", skriver Rydelius.

”Carlo Modernas underbara marmorstaty av den heliga Cecilia”, skriver Rydelius.

Någon redogörelse för den förra kyrkan ges dock inte. Istället leds resenärer vidare på en drosktur upp till Aventinen. Trastevere var helt enkelt inte intressant.

Serrandorna målas

Serrandorna målas

Elva år senare är avsnittet betydligt utökat. Uppenbarligen började trettiotalets turister intressera sig för området – kanske var det ett sätt att ”go slumming” – och ville studera annat än de två viktigaste kyrkorna. ”Trasteveres folk, som anser sig vara de renaste romarna, har haft sin egen diktare och sin egen konstnär”, meddelar Rydelius nu. Diktaren var förstås Giuseppe Belli, som skrev på romanesco, den svårbegripliga romerska dialekt som nu är ersatt av den aningen mer lättförståeliga romano, och konstnären var Pinelli, som enligt Rydelius söp ihjäl sig på trattorian La Cisterna. Efter den mera ingående omarbetningen 1954 får Trastevere ett helt eget avsnitt, där också Palazzo Corsini (där drottning Kristina levde och dog), Villa Farnesina och sevärdheterna längs promenadvägen till S. Maria in Trastevere behandlas.

Ännu idag har Trastevere kvar sin egen stämning. Den är lite annorlunda, lite kärvänlig, lite konstnärlig, lite alternativ. Min italiensklärarinna Ilaria, som är tvättäkta trasteverian, anser Piazza S. Cosimato vara stadsdelens kärna. Dit går jag då och då och köper grönsaker på marknaden och behandlas med stor hjärtlighet av försäljarna. ”Cara” är det vanliga tilltalsordet. Idag köpte jag för övrigt ett stort fång mimosa, som nu balanserar i en vas som jag verkligen hoppas inte läcker.

Trastevere är lite speciell - trasteverianerna också

Trastevere är lite speciellt – trasteverianerna också

I söndags var det ekologisk marknad på Piazza S. Cosimato och folk sålde sylter, safter och guckor som de själva lagat. Det kändes lite som Fyristorg i Uppsala om lördagarna, där småodlare kan sälja sina produkter, men hade aningen högre hipsternivå. En skillnad var förstås att ungdomar höll på att måla de stängda butikernas serrandor med motiv från filmer, där Rom figurerar.

Solen skiner ute, och nu tror jag att jag ska springa ner till Checco er Carettiere och ta en kaffe. Både en krog och en bar ryms under namnet – den förra rekommenderas av Rydelius, den andra frekventerar jag så ofta att de börjat känna igen mig. Namnet är nämligen romanesco. Ordet ”er” är helt enkelt den bestämnda artikeln ”il”. Körkarlen Checco, med andra ord.

Sampietrini eller Sten på sten eller Hellre smart stenstaty än stendum huligan

När man bott ett tag på ett ställe börjar fötterna själva hitta vägen. De vet var de ska svänga, och de vet var ojämnheter och plötsliga hinder dyker upp. Ute vid stugan på landet hittar jag vägen upp till huset också i höstmörkret. Stigen finns lagrad inom mig.

Gatuarbeten i Trastevere

Gatuarbeten i Trastevere

Riktigt så är det inte här i Rom, men det finns ställen där jag väjer utan att fundera. Så vet jag att det brukar vara mycket trafik utanför gränden och smiter därför tätt inpå de parkerade vesporna, liksom jag undviker den uppstickande gatsten, som jag snavade över i början. Där finns för övrigt en lägligt placerad papperskorg, som man kan hugga tag i så man inte faller. Det skulle nog göra rätt ont att smälla i de romerska gatstenarna.

Varning! Hål!

Varning! Hål!

Det finns förstås asfalt i Rom, men mest på de större gatorna. I de mera pittoreska kvarteren är det gatsten – svarta, kvadratiska stenar, som kallas sampietrini (eller sanpietrini). Traditionen är viktig här, men jag är inte riktigt säker på om det beror på pietet eller slentrian. Sampietrini har använts som gatubeläggning sedan femtonhundratalet, men fick inte sitt namn förrän ett par hundra senare. De är inte bara betydligt snyggare än svensk gatsten utan har också fördelen att vatten lätt rinner av dem. Antagligen beror det på att de går på djupet och är spetsiga, vilket gör att de klarar stora påfrestningar. Nackdelen är dock det lätt blir ojämnheter och att de är hala när det regnar. Dessutom händer det rätt ofta att enstaka stenar saknas. I kvarteren Ponte, nära Piazza Navona, såg jag förra veckan två hål i gatan, där sampietrini saknades. Någon hade märkt ut det ena med ”Varning! Första hålet!” och det andra med ”Varning! Andra hålet!”

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Det var väl tur att inga gatstenar låg i vägen igår, när holländska fotbollshuliganer löpte amok vid Spanska trappan och uppe i Villa Borghese. De skulle kunna bli farliga tillhyggen.

Sten på sten - utställning på ett museum?

Sten på sten – utställning på ett museum?

Jag var själv där, och det var inte roligt – torget var kladdigt av öl och fullt med glassplitter, och vägen genom parken kantades av berusade holländare och karabinjärer i kravallutrusning. Över alltsammans surrade en polishelikopter.

Vi backar från parken och håller oss på gatan. Stenläggningens hållbarhet motsägs av ständiga gatuarbeten – det kan förstås vara så att man lägger bredband eller ändrar elledningar, men ofta tycks det bara vara gatubeläggningen som åtgärdas. Här i Trastevere höll man på med gatuarbeten vid Piazza S. Calisto (mitt emot kultsunkbaren) redan när jag var i stan i oktober. Det enda som tycks ha hänt sen dess är att de upprivna gatstenarna lagts på hög och hägnats in. Inte är det någon liten hög, heller, och frågan är om inte ytterligare stenar kommit till från annat håll. I varje fall är den kvarterets stora skandal.

Något måste göras åt stenhögen!

Något måste göras åt stenhögen!

Sådant kan man hantera på olika sätt. De senaste veckorna har en skylt suttit på stängslet. Den meddelar att detta är S. Calistomuseet, närmare bestämt installationen ”Sten på sten”. På väg till marknaden idag såg jag att en ny skylt kommit upp, där en boendegrupp protesterar mot denna skamfläck i stadsdelen. Oss emellan tycker jag nog att den humoristiska varianten är bättre.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Romare kan vara roliga. Det händer gång på gång, inte bara genom anslag och plakat, utan också genom burdus skämtsamhet på barer och i affärer. Redan under renässansen dök ju de talande statyerna upp, som jag skrivit om förut. På den skulptur, som kallas Pasqunio och står vid Piazza Navonas sydvästra hörn, sätter folk fortfarande upp satiriska plakat, ibland till och med i versform. Förr slängde Pasquino och hans vänner – den jättelika flodguden Marforio och den inte särskilt småväxta Madama Lucrezia – käft om politik och andra saker, som man annars var rädd att dryfta offentligt. Så är det åtminstone inte vid vår stenhög. Jag väntar spänt på vad som ska hända – ska den försvinna, eller kommer nya plakat? Rapport kanske följer.

Länk till tidigare artikel om de talande statyerna: http://carinaburman.se/rom/?p=403

Blixtar, dunder och tidtagarur

I förrgår kväll åskade det. Först blev det ljus över Tibern, sedan kom mullret, och strax därefter började det hagla. Jag satt i en fåtölj och läste, och ibland tittade jag ut på ljusskenet bortom träden. Det är nämligen träden som antyder var Tibern ligger – floden själv flyter så djupt att den inte syns, men träden som kantar den ser jag.

Men titta! Mängder av folk, som inte är turister. Utsikt från trappan till S. Maria in Aracoeli.

Men titta! Mängder av folk, som inte är turister. Utsikt från trappan till S. Maria in Aracoeli.

Jag kan inte riktigt vänja mig vid vinteråska. Åskväder är så intimt förknippade med ljusa sommarnätter och vistelse i sommarstugan, där man tappar upp vatten ifall elen skulle gå och ser till att alla elektroniska apparater är urdragna. En gång kom det en klotblixt ur telefonjacket, gjorde en sväng inne i storstugan och försvann upp genom skorstenen. Sådant väntar man sig inte i en gränd invid Tibern.

Morgonen därpå sken solen, och efter lunch insåg jag att detta inte var någon dag för jämförelser mellan texter eller skrivande över huvud taget. Det var en dag att gå ut.

Capitolium avstängt. Byggnaden i mitten är S. Maria in Aracoeli.

Capitolium avstängt. Byggnaden i mitten är S. Maria in Aracoeli.

Redan för ganska länge sen började jag provgå dagsrutterna i Ellen Rydelius Rom på 8 dagar (1927), men så här i efterhand känns det som jag var dåligt systematiserad. Det märktes framför allt efter att jag guidat mina projektkolleger på Capitolium i höstas och begrep hur mycket en guidebok beordrar sin läsare i än den ena, än den andra riktningen. Så jag promenerade till Capitoliums fot, satte igång tidtagaruret och ägnade en stund åt att vandra fram och tillbaka efter Rydelius instruktioner medan jag simulerade att jag aldrig förr varit där. Dock hoppade jag även denna gång över Capitolinska museet – inte för att jag varit där många gånger, utan för att det var stängt (det var ju måndag). När jag för andra gången passerade piazzan på väg mot S. Maria in Aracoeli hörde jag oväsen vid kullens fot, visslingar och rop, men jag såg inget. Däremot var det avspärrat ned mot Forum Romanum.

När jag simulerat färdigt inne i kyrkan (som faktiskt är fin – jag kanske återkommer till den) och steg ut på trappavsatsen insåg jag att det verkligen hände något nedanför Capitolium. Jag gick nedför den branta trappan och konstaterade folksamling (mest män, av någon anledning) och poliser som blockerade den vanliga trappan till kullen. Eftersom min italiensklärare säger att jag ska ta alla tillfällen att prata italienska frågade jag en av poliserna vad som var på gång, men fick bara besked att kullen var stängd. Varför vet jag fortfarande inte. På Capitolium ligger ju den kommunala förvaltingen, så det verkade mindre troligt att det hade något med den nya presidenten att göra.

Italiensk flagga över Porta del Popolo

Italiensk flagga över Porta del Popolo

Idag på förmiddagen, däremot, var delar av Centro Storico avspärrat eftersom Sergio Mattarella skulle installeras i presidentämbetet. Just som jag kommit igenom Porta del Popolo hördes ett buller, som vida översteg människornas vid Capitolium, och ett antal stridsflygplan sköt fram över porten. Efter dem kom ett rökmoln i italienska flaggans färger.

Kapitäl i S. Maria in Cosmedin.

Kapitäl i S. Maria in Cosmedin.

Och min provpromenad? Jo, den fortsatte nedåt ghettot, där jag låtsasbesökta den försvunna Piazza Montanara, titttade på Octavias portik och ”den lilla förfallna kyrkan S. Angelo in Pescheria”, som inte längre är förfallen, och som min Baedeker från 1909 uppgivet konstaterar har restaurerats åtskilliga gånger. Sedan fortsatte jag ner mot S. Maria in Cosmedin, där också Bocca della Verità finns. Rydelius skriver 1927:

Via Bocca della Verità för oss fram till en liten stilla plats, som ligger så fridfullt slumrande mellan en kristen kyrka och två hedniska tempel. Endast någon vinkärra, som skramlar fram på höga hjul, stör då och då tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden, där svartnade tritoner lyfta en barockfontäns marmorsnäcka mot höjden.

...tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden...

…tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden…

Idag går här en bred bilgata, byggd under Mussolinis tid (vilket jag berört då och då), och varken ”fridfull” eller ”stilla” är ord man skulle använda om platsen.

Jag gick in i S. Maria in Cosmedin, men struntade i att stoppa handen i Bocca della Verità (det stod ungefär 200 turister i kö), och konstaterade att det lönar sig att lusläsa guideböcker. Aldrig förr hade jag tänkt på att högaltaret ”utgöres av ett antikt badkar i röd granit” – men jo, det var helt klart, när man visste det. Däremot hade jag ofta beundrat de antika kolonnerna.IMG_8500

För Rydelius läsare var nu klockan över tolv, och lunchbordet stod ”färdigdukat helt nära på Pastarellaro”. Vi begav oss alltså gemensamt mot Trastevere, Rydelius, läsaren och jag, för att leta upp Via di S. Crisogono 33. Adressen ”ligger rätt undangömd och är litet svår att hitta”, konstaterar hon – och det har hon rätt i. Också jag, som gått omkring mycket i Trastevere, fick titta på kartan innan jag hittade gatan. Pastarellaro hade dock flyttat, men det fanns en hänvisning. Sen stängde jag tidtagaruret, som visade på en timme och femtiofem minuter. Också om man räknar med två timmar på Capitolinska museet är det en fullt realistisk tur. Grattis, Ellen Rydelius! Du fick väl godkänt på fredagens förmiddagstur!

Serrandor och gatukonst

Porta Settimiana med uteserveringen t.v. (fotad i juni).

Porta Settimiana med uteserveringen t.v. (fotad i juni).

Idag smet jag min väg från förmiddagens arbete och tog en cappuccino och en cornetto på Café Settimiano, som ligger precis porten till den gamla pilgrimsvägen Via Lungara (porten, men inte baren, nämns faktiskt hos Rydelius).
Gatukonst i Garbatella

Gatukonst i Garbatella

Settimiano har ett stort utbud av både smörgåsar och sötsaker, och dessutom en solig uteservering. Nackdelen är att där ofta är mycket folk, inte minst från det amerikanska John Cabot University, som ligger snett emot. Så var det också nu.

Många samtal pågick vid bardisken, vissa ganska högljutt. Bredvid mig klagade exempelvis en chic amerikanska på sin redaktör, som inte ville ha hennes artikel om Roms gatukonst. En italienare i sällskapet försökte förgäves föra in samtalet på muralmålningarna i Lyon, och jag tyckte detta började bli intressant.

Utsmyckat hus, Garbatells

Utsmyckat hus, Garbatella

Dessa såg jag nämligen själv i somras
Muralmålning i Lyon

Muralmålning i Lyon

och dessutom det stora galloromerska museet, som jag tänkte skriva en blogg om men aldrig kom mig för – kanske för att det var sommar). Så mycket längre kom dock aldrig samtalet.De drack upp och vandrade vidare, och snart hade också jag fått min sockerchock och kände mig beredd på en promenad och mera jobb.

Riktig gatukonst finns det verkligen i Rom.Intressant och modern sådan förekommer i stadsdelen Garbatella, som är på väg att bli hipp. I Trastevere och Centro Storico hittar man ibland också gatukonst, om än inte så utarbetad.

Nu är det ju söndag, och i Rom är de flesta affärer stängda. Här råder det aldrig någon tvivel om ifall affärer är öppna eller inte. Man behöver inte provrycka i dörren, som i Sverige, för här drar man ner en slags järnjalusi när affären stänger.

Flicka på vägg utanför ett galleri i Centro storico - numera bakom glas.

Flicka på vägg utanför ett galleri i Centro storico – numera bakom glas.

En sådan jalusi heter serranda. När serrandorna först levereras är de nog snygga och rena, men rätt snart blir de utsmyckade – antingen avsiktligt,
Konst eller konstigt? Trastevere.

Konst eller konstigt? Trastevere.

av butikens ägare, eller av hjälpsamma ungdomar med sprejburk. De är en viktig del av den romerska gatubilden – och ibland kan till och med utsmyckningen räknas som konst. Jag undrar just om det var serrandor som kvinnan på baren försökt intressera redaktören för – men kanske inte. De är nog alltför vardagliga för att ge upphov till konstartiklar – fast om så vore tycker jag redaktören som tackade nej var rätt dum och dessutom en tråkmåns.

(Bilderna på serrandor är små och ligger under varandra. Klicka på dem så blir de större!)

Ännu osmyckad serranda

Ännu osmyckad serranda


Graffitismyckad serranda

Graffitismyckad serranda


Serranda vid tatueringsställe

Serranda vid tatueringsställe


Serranda vid järn- och färgaffär

Serranda vid järn- och färgaffär


Serranda nära Vicolo del Atleta

Serranda nära Vicolo del Atleta


Kvinnoporträtt (möjigen porträtt, i varje fall), Trastevere.

Kvinnoporträtt (möjigen porträtt, i varje fall), Trastevere.

På våran gata i stan

Sist talade jag om vaktombyte. I samma veva flyttade jag från Svenska institutet till Trastevere. Detta skrivs på en punkt i staden, där man genom fönstret kan se nästan hela kupolen till S. Andrea della Valle (där första akten i Tosca utspelar sig) och där man skulle kunna se Tibern, om inte kajerna funnes. Trafiken utmed floden ser man däremot, och människor som väntar på bussen. Vår gata är lugn, men man kan ändå luta sig ut genom fönstret och titta på vad som händer. En morgon kom en nunna gående, och så ropade någon på henne – hon lyste upp och vände sig om. Då stängde jag fönstret, för jag ville inte veta mer.

Gott slut och motorcykel.

Gott slut och motorcykel.

Det var en scen som kändes som om den pekade framåt. Den kunde vara upptakten till en thriller, ett drama eller en kärlekshistoria, men jag tror inte en komedi eller fars. Dagen därpå steg en kvinna ur en bil och tryckte en stor, prunkande röd blomma till bröstet. Då insåg jag att Rom är fullt av intressanta scener. Det gäller förstås särskilt Trastevere. ”I sagorna är alla slut goda”, står det på en mur i närheten.
Inköp på torget. Lägg märke till Trasteveres lejon rund ostarna!

Inköp på torget. Lägg märke till Trasteveres lejon på ostarnas vaxpapper!


Men Romvistelsen är långtifrån slut – jag har inte ens hunnit halvvägs. Nu börjar jag boa in mig i den nya miljön. Det är en bit ifrån Monteverde, där vi bodde 2011, men nog nära för att jag ska använda samma affärer. Däremot har jag bytt marknad. På den tiden gick vi oftast till den stora marknaden i Monteverde, som jag skrev rätt mycket om i bloggen. Nu går jag till marknaden på Piazza S. Cosimato, där vi handlade enstaka gånger då. Där är fullt med grönsaksstånd, som alla tycks bra, och jag utsåg genast ett av dem till mitt. Det brukar löna sig att bli stamkund. Osthandlaren känner i igen mig efter bara två besök och vet att jag vill ha goda ostar. Första inköpet av pecorino var utmärkt, och idag rekommenderade han en koost som såg intressant ut – kanske återkommer jag om den. Hans kollega tilltalade mig redan första gången med ”cara”. Detta är ju Trastevere.

Fontänen – igen

Under veckan har det varit vaktombyte på Svenska institutet. De som kom ner över nyår har åkt hem och långtidsforskarna, som varit hemma över helgerna, har kommit tillbaka. Många kommer tillbaka till institutet år efter år, inte sällan under samma period. Det är lite som barndomens sommarkompisar – här har vi nyårsvänner, som vi inte ser så mycket av vid andra tillfällen.

Neptuni gossar bakom byggnadsställning.

Neptuni gossar bakom byggnadsställning.

Inga slantar har dock slängts i Fontana di Trevi. Vi gick förbi en mulen eftermiddag, strax efter Anita Ekbergs död, och tittade på fontänen. Precis som i oktober var den under renovering, men till skillnad från då var där nästan folktomt. Ingen chans fanns heller att singla slantar över avspärrningarna. Tvärtom rådde strikt förbud mot sådant, och bestämda vakter såg till att förbudet efterlevdes.

Tritonen blåser fara och förbudsskylten syns tydligt.

Tritonen blåser fara och förbudsskylten syns tydligt.

Eftersom det var lugnt och stilla gav vi oss nu ut på de gångbroar, som byggts över fontänen. På så sätt kommer man Berninis svulstiga barockfigurer riktigt nära och kan se dem i ansiktet. Några skönheter är de inte, även om de är skickligt skulpterade, men de tycks som intressanta figurer allihop. Stanna fick man inte – men det är ju inget som hindrar att man går väldigt långsamt.

Däremot fick man stanna upp framför fontänen och betrakta två filmstjärnesköna personer – på en skärm såg man nämligen scenen med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i Fontana di Trevi. Det var nästan så man blev lite rörd av denna hedersbevisning på just detta ställe.P1000484

(Foto denna gång av Lars Burman)

click

Gamla vänner – och 500

Femton år gammal åkte jag bakpå en vespa i en italiensk by. Vespan kördes av en brevvän, som jag aldrig nånsin träffat, och jag kan inte begripa hur min föräldrar släppte iväg mig. Utan hjälm, ut i det okända. Men jag kom tillbaka utan bekymmer. Nu försöker jag komma på vad han hette. Det var inte han som hette Davide, utan det var något annat.

Fiat 500 - ett exempel på Romromantik

Fiat 500 – ett exempel på Romromantik

Egentligen började tankekedjan med min första Italienvistelse som vuxen. Först var jag här med föräldrarna ett par gånger – en gång på bilsemester efter nian, en gång på den mångomtalade sistaminutensemestern till Rom – men våren 1984 tågluffade vi ner till Italien och hälsade på våra vänner Paolo och Francesca. Till skillnad från Dantes gestalter med samma namn var de inte ett par, men hade varit det. Han var (och är) romare, hon bodde i en by utanför Pisa. Huset tillhörde egentligen hennes föräldrar och kom att bli en fast punkt för oss i Italien. Senast bodde vi där 2001, när vi mycket äldre och betydligt fler.

Francesca körde en Fiat 500, och hon älskade innerligt denna ”cinquecento”. På en bild i fotoalbumet där hemma står hon bredvid bilen och strålar av stolthet och ägarlycka. Hennes 500 var svart och så liten att också korta flickor som vi fick vika ihop oss för att stiga in. När vi körde upp i de toskanska bergen fick den lämnas innan lutningen blev för brant eftersom den inte orkade med backarna. Tur då att italienska ungdomar åtminstone på den tiden rörde sig i gäng.

Vid nästa besök hade inte Francesca längre kvar bilen. Hennes storasyster hade krockat med sin 500, och även om allt gått bra hade föräldrarna fått en tankeställare om trafiksäkerhet och uppgraderat döttrarnas fordon (så som uppenbarligen medelklassens italienska föräldrar kunde göra på åttiotalet). Francesca hade fått en Fiat Panda, som var modern men ytterst enkel och (förmodade vi) egentligen särskilt säker. Den hängde med länge, men känslan var inte densamma.

Nyfikna tittar på Fiat på Piazza del Popolo

Nyfikna tittar på Fiat på Piazza del Popolo

Rätt ofta ser man gamla 500 i Rom, och då blir jag lite nostalgisk. På hemväg från dagens eftermiddagspromenad passerade vi Piazza del Popolo, och där var det ”promozione” för den nya Fiat 500. Den var rätt söt, och betydligt rejälare än Francescas bil. Runt bilarna svärmade folk och verkade helt uppfyllda av bilens nostalgiska associationer. En reklamfilm, som utspelade sig i sådan by eller liten stad där jag en gång åkte vespa, visar hur en viagratablett studsar ner i tanken och ger den lilla bilen kraft. Filmen är utformad med en rejäl dos italiensk självironi, men bygger ändå vidare på den romantiserade bilden av Italien.

Det är lätt att bli Italienromantisk när man sedan vandrar hemåt i solnedgången och ser hur himlen blir rosa över Rom. Då kan man få för sig saker och börja minnas vespaturer och bilfärder för länge sedan. Därefter kan man gå hem och stoppa en vårkyckling i ugnen. Jag tänkte mig rosmarin, peperoncino, vitlök och citron, om ni nu vill veta det.

Och så kom jag på det – brevvännen hette Alessandro, och han var faktiskt rätt tråkig.

Romerskt nyår

Det är något speciellt med gåendet. Man ser så mycket mer av en stad på det viset, och om staden är Rom blir man hela tiden överraskad. Ta till exempel första dagen här, när vi kom vandrande nedför backen från Villa Borghese och tittade in på marknaden, som ligger strax utanför. Vårt mål var tofflor, men vi kunde inte undgå att ett av stånden var fullhängt med fula, röda underkläder för båda könen. Foton togs (inte särskilt bra), och vi skakade på huvudena och mumlade väl något om att smaken är delad.

Rött under till nyår!

Rött under till nyår!

Vid lunchpaninon (bressaola och mozzarella) tittade vi i en tidning som låg framme. Där berättades det om att romarna klär sig i rött på nyår, eftersom den röda färgen ger tur under det kommande året. Sedan går tillbaks på antiken, sas det. En sökning på nätet har bekräftat detta (även om vissa källor också nämner kinesiskt inflytande). Inte sällan är det just underkläderna som är röda. Därav skyltningen. Man lär sig saker av promenader.

De här ger nog också tur.

De här ger nog också tur.

Nyårsafton firades av den lilla skaran inbyggare på Svenska institutet med en mumsig måltid, som jag kanske återkommer till. Det är svårt att inte laga god mat i Italien. Vi tittade på fyrverkerierna från institutets tak, men vi kastade inte ut gamla förbrukade grejor genom fönstren – något som också är en italienskt sed. Antingen är vi för svenskt hämmade, eller också har vi helt enkelt inte dragit på oss några gamla prylar. Alla är vi ju här tillfälligt. Visa av vår nyvunna kunskap utrustade vi oss också med röda detaljer – i mitt fall en ful, röd kofta över festklänningen.

Paradorkester på Piazza del Popolo

Paradorkester på Piazza del Popolo

På nyårsdagen gick vi en sväng genom staden, för jag hade fått lust att kliva upp på Capitolium – Roms hjärta – på årets första dag. Detta skedde, och lusten att kika in på Capitolinska museet betvingades raskt, ty det var stängt. All världens turister hade för övrigt gått man ur huse och trängdes kring kullen. Vi blev litet irriterade på trängseln, men efter en rask promenad förbi Pantheon (som alltid gör mig glad) blev humöret bättre, och framme vid Piazza del Popolo hörde vi plötsligt paradorkestrar. Torget visade sig fullt av dem. Där fanns t.o.m. pompomflickor. Det händer mycket på Piazza del Popolo, och inte sällan förläggs offentliga spektakel dit.

Jazz på Pincio

Jazz på Pincio

Vi tog den branta trappan upp till Pincio och möttes av helt annan musik – där spelade ett jazzband. Musikerna dansade runt och svängde med instrumenten, tonerna livade upp, och ännu roligare blev det av att bandet hade med sig dockor från Sesame Street. I bakgrunden syntes Peterskyrkan. En aning om ur det lät ges i det här klippet:
Clip #2

Gott nytt år, mina vänner!

Det helgtysta institutet

”Den första morgonen i Rom är det mycket troligt, att ni blir omilt väckt av vilda skrik, och ni rusar förfärad till fönstret för att se vad det är för blodigt drama, som utspelas på gatan.”

I oktober skrev jag om ljuden från Piazza San Cosimato, som väckte mig tidigt. Då kändes inledningen till Rom på 8 dagar (1927) mycket relevant. Det var förresten det blogginlägget som handlade om det numera avblåsta nedläggningshotet mot Svenska instituten och de övriga forskningsinstituten vid Medelhavet.

Trappan

Trappan

På Svenska institutet vaknade jag första dagen på den här vistelsen. Inga vilda skrik eller utlevande folkliv hörs här – inte fotbollsmatcher och tonåringar, som på Piazza S. Cosimato, eller för den skull ”sifonmannen”, kuskarna eller ”borstförsäljaren”, vars rop Rydelius beskriver. Däremot hör man varje gång spårvagnen kommer gnisslande nere på gatan. För mig, som är uppvuxen i en spårvagnsstad, känns det nästan hemtrevligt. Då och då skakas också huset av tåget, som går i tunnlar någonstans under våra fötter. Just nu hörs det också röster från danska institutets tak, där sex stycken morgonpigga, påbyltade karlar utför någon slags renoveringsarbeten. Bor man åt trädgården till väcks man istället av fågelsång.

Annars är det påfallande lugnt här. Vi är några få forskare på plats – vi möts i biblioteket, samtalar medan vi plockar fram frukost och tassar förbi varandra i korridorerna. Ibland träffas vi också för gemensamma middagar eller fastnar i köket i en vindlande diskussion om resor, människor och arbete.

Svenska institutets innergård en varm höstdag

Svenska institutets innergård en varm höstdag

Ibland kan man ändå få för sig att man är ensam här. Framåt kvällen första dagen bestämde jag mig för att hämta några böcker i nedre biblioteket (vi har nämligen två bibliotek här). Trappan vindlar sig elegant mellan våningarna, men den var alldeles svart, och jag trevade en god stund utmed väggarna innan jag mindes var ljusknappen fanns.

Väl nere slog tomheten emot mig. Biblioteket var beckmörkt, och jag stod i dörren och kände rummets rymd. Här visste jag var man skulle tända, men mörkret var för svårgenomträngligt. Det kändes nästan som om biblioteket trivdes bäst utan mig. Det var alldeles tyst, och ett ögonblick kände jag mig lika ensam i storstaden Rom som långt ute på landet.

Det stora biblioteket - något ljusare.

Det stora biblioteket – något ljusare.

Så måste det ha känts i en herrgård på landet – kanske inte nu, med elljus omkring sig, men för ett par hundra år sedan, när en vindpust plötsligt släckte vaxljuset man bar på. Tankarna for till Selma Lagerlöf, Gösta Berling och Geijer. Det var kanske långsökt – eller kanske inte. Det är långt mellan Värmland och Rom – ändå skrev jag om Rom från ett värmländskt besök i somras. Rätt många ensliga herrgårdar (och prästgårdar med, för den delen) är byggda i klassicerande stil, liksom det här huset långt senare byggdes för att både verka svenskt och italienskt. Så är ju inte heller Rom något som bara finns här, utan lite varstans. Kanske jag sagt det förut, men liksom Marlowes Mephistopheles alltid bär med sig sitt helvete är det många som alltid bär med sig Rom.

När jag backat ut ur biblioteket och tagt trappan upp släptte mörkretrollet taget. Arbetsdagen tog slut och vi lagade en romersk måltid, som började med prosciutto och slutade med provolone. Snart var det en ny dag, och ännu en, och spårvagnen skramlade, tåget skakade och hantverkarna diskuterade lika ingående sina göranden utanför fönstret. Arbetsrutinerna börjar sätta sig, men fortfarande finns det en glädje i att göra helt vanliga saker, som att gå till snabbköpet och baxna inför grönsaksutbudet. Där är Rom mycket långt från Sverige.

here

Piazza Montanara. Guidningen med mig och Rydelius fortsätter

Vad är en stadsrundtur utan karta? Självfallet hade jag med kartor åt mina kolleger. Igår stannade jag upp vid foten av Capitolium. Vi befinner oss mitt i en guidning i Ellen Rydelius fotspår – inget hattande kring platser hon rekommenderar, utan en guidning warts and all, där vi följer hennes rutt.

En karta var alltså av nöden.

Marcellusteatern i den vinkel vi såg den.

Marcellusteatern i den vinkel vi såg den.

Problemet var förstås att kartan inte stämde. Jag hade lånat den ur Baedeker – Rydelius själv har inte så detaljerade kartor – men det var inte detta som var bekymret. Inte heller var det några svårigheter med instruktionerna:

Nu lämna vi detta imposanta parti av Rom, gå nedför den branta kyrktrappan och fortsätta den lilla gränden till vänster in mot Piazza Montanara, judekvarterets centrum.

Kruxet var att ”den lilla gränden” inte längre fanns, och inte heller Piazza Montanara. Där de en gång låg byggdes under tjugotalet den stora bilgatan Via del Mare. Under Mussolinis tid utfördes (som jag säkert har nämnt då och då) ett antal större byggnadsprojekt i Rom, som gick ut på att bygga breda genomfartsleder och ”frilägga” antika monument. Hela stadsdelar revs. Här kunde två sidor av den italienska fascismen samsas – fascinationen för modern teknik och betonandet av det antika Rom. I fråga om det senare talar man om ”romanità”, romerskhet. Självklart drog man stora växlar på Augustus, och när han kom till makten utlovade Mussolini medborgarna ”ett nytt, kejserligt Rom”.

Piazza Montanara under karnevalen, c. 1775. Gravyr av David Allen.

Piazza Montanara under karnevalen, c. 1775. Gravyr av David Allen.

Via del Mare börjar vid Piazza Venezia, går förbi Capitolium och fortsätter förbi S. Maria in Cosmedin, nedanför Aventinen. Den del av gatan som vi stod på, mina kolleger och jag, heter numera Via Teatro del Marcello. Det var den vi fick gå istället för ”den lilla gränden”, Via Tor de’ Specchi, som utplånats från kartan. Vid staketet mot Marcellusteatern ställde jag mig (i solen, för det var fortfarande småkyligt) och berättade om teatern och Piazza Montanara. Rydelius och hennes läsare stod istället på torget, som låg mellan Marcellusteatern och Capitolium, där gatan numera drar fram. ”Vilka vålnader från olika tider möta oss icke på detta lilla torg!” utropar hon och beskriver den antika teatern och det lilla torget:

Här möter oss anblicken av en obeskrivlig mängd färdiggjorda kläder, som äro till salu i de svarta butikshålorna, byxben och hängslen fladdra för vinden. I vinstugan mittemot brunnen påstås det, att Goethe hade sin älsklingskrog, men ack, det säges om så många krogar här i Rom, och de romerska elegiernas diktare är bra att använda som reklam – åtminstone för turisterna.

Utsikt mot det tomrum, där Piazza Montanara låg.

Utsikt mot det tomrum, där Piazza Montanara låg.

Redan när första upplagan av Rom på 8 dagar kom ut hade ”friläggningen” av Marcellusteatern börjat – de kol- och lumpbodar som funnits i valven försvann, marknivån sänktes till den antika (vilken är rätt mycket lägre än dagens) och de hus som omgav teatern revs. Detta innebar också dödsstöten för Piazza Montanara. Det var ett litet, folkligt torg, som ”myllrar av krushåriga kvinnor, tiggande barn och schackrande månglare, blandade med bönder från Albanerbergen och herdar från Maremmerna.” Dessutom bedrevs där tydligen kreaturshandel.

Jag vet inte om Rydelius hade någon särskild bindning till Piazza Montanara och vinstugan La Campana. Kanske hon suttit med goda vänner där, kanske hon svärmat där med den konstnär hon hade en romans med under Romtiden. Kanske tyckte hon bara om torget, som man utan skäl kan fastna för torg och gatstumpar i en stad. För Rydelius blev i varje fall förlusten av detta smutsiga torg vid ghettots rand en symbol för Roms förstörelse under Mussolinis tid. I senare upplagor får Piazza Montanara större utrymme än när det fanns kvar, och vinstugan har verkligen blivit den, där Goethe huserade.

Också för mig, som aldrig sett Piazza Montanara, har platsen blivit viktigt genom Rydelius försorg.

"Där låg Piazza Montanara!" Jag visar kollegerna på baren. Foto: Anna Blennow.

”Där låg Piazza Montanara!” Jag visar kollegerna på baren. Foto: Anna Blennow.

Jag lade undan min förberedda engelska guidning och spontanöversatte den passage, där Rydelius 1954 berättar om vinstugan, där Goethe ”med förväntansfullt klappande hjärta såg den mörkhåriga Fasutina i det utspillda vinet rita klockslaget för mötet”. Sedan bytte jag språk. Lite kallt stål kunde väl ändå kollegerna tåla?

Stumm war ich sitzen geblieben und biss die glühende Lippe,
Halb aus Schalkheit und Lust, halb aus Begierde mir wund!
Erst noch so lange bis Nacht! dann noch vier Stunden zu warten.

Så citerar Rydelius Goethes Romerska Elegier, och så läste jag. Sedan blev jag lite sentimental över min egen och Rydelius förenta vältalighet – och så följde vi hennes anda, ty även om ingen vinstuga fanns så låg där det en bar tvärs över gatan, och det var dags för Romresenärens två viktiga B:n: Bar och Bagno.

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd