// author archive

Carina

Carina has written 151 posts for Carina Burman i Rom

Sampietrini eller Sten på sten eller Hellre smart stenstaty än stendum huligan

När man bott ett tag på ett ställe börjar fötterna själva hitta vägen. De vet var de ska svänga, och de vet var ojämnheter och plötsliga hinder dyker upp. Ute vid stugan på landet hittar jag vägen upp till huset också i höstmörkret. Stigen finns lagrad inom mig.

Gatuarbeten i Trastevere

Gatuarbeten i Trastevere

Riktigt så är det inte här i Rom, men det finns ställen där jag väjer utan att fundera. Så vet jag att det brukar vara mycket trafik utanför gränden och smiter därför tätt inpå de parkerade vesporna, liksom jag undviker den uppstickande gatsten, som jag snavade över i början. Där finns för övrigt en lägligt placerad papperskorg, som man kan hugga tag i så man inte faller. Det skulle nog göra rätt ont att smälla i de romerska gatstenarna.

Varning! Hål!

Varning! Hål!

Det finns förstås asfalt i Rom, men mest på de större gatorna. I de mera pittoreska kvarteren är det gatsten – svarta, kvadratiska stenar, som kallas sampietrini (eller sanpietrini). Traditionen är viktig här, men jag är inte riktigt säker på om det beror på pietet eller slentrian. Sampietrini har använts som gatubeläggning sedan femtonhundratalet, men fick inte sitt namn förrän ett par hundra senare. De är inte bara betydligt snyggare än svensk gatsten utan har också fördelen att vatten lätt rinner av dem. Antagligen beror det på att de går på djupet och är spetsiga, vilket gör att de klarar stora påfrestningar. Nackdelen är dock det lätt blir ojämnheter och att de är hala när det regnar. Dessutom händer det rätt ofta att enstaka stenar saknas. I kvarteren Ponte, nära Piazza Navona, såg jag förra veckan två hål i gatan, där sampietrini saknades. Någon hade märkt ut det ena med ”Varning! Första hålet!” och det andra med ”Varning! Andra hålet!”

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Piazza di Spagna strax efter huliganframfarten

Det var väl tur att inga gatstenar låg i vägen igår, när holländska fotbollshuliganer löpte amok vid Spanska trappan och uppe i Villa Borghese. De skulle kunna bli farliga tillhyggen.

Sten på sten - utställning på ett museum?

Sten på sten – utställning på ett museum?

Jag var själv där, och det var inte roligt – torget var kladdigt av öl och fullt med glassplitter, och vägen genom parken kantades av berusade holländare och karabinjärer i kravallutrusning. Över alltsammans surrade en polishelikopter.

Vi backar från parken och håller oss på gatan. Stenläggningens hållbarhet motsägs av ständiga gatuarbeten – det kan förstås vara så att man lägger bredband eller ändrar elledningar, men ofta tycks det bara vara gatubeläggningen som åtgärdas. Här i Trastevere höll man på med gatuarbeten vid Piazza S. Calisto (mitt emot kultsunkbaren) redan när jag var i stan i oktober. Det enda som tycks ha hänt sen dess är att de upprivna gatstenarna lagts på hög och hägnats in. Inte är det någon liten hög, heller, och frågan är om inte ytterligare stenar kommit till från annat håll. I varje fall är den kvarterets stora skandal.

Något måste göras åt stenhögen!

Något måste göras åt stenhögen!

Sådant kan man hantera på olika sätt. De senaste veckorna har en skylt suttit på stängslet. Den meddelar att detta är S. Calistomuseet, närmare bestämt installationen ”Sten på sten”. På väg till marknaden idag såg jag att en ny skylt kommit upp, där en boendegrupp protesterar mot denna skamfläck i stadsdelen. Oss emellan tycker jag nog att den humoristiska varianten är bättre.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Pasquino. Gammal är ändå äldst.

Romare kan vara roliga. Det händer gång på gång, inte bara genom anslag och plakat, utan också genom burdus skämtsamhet på barer och i affärer. Redan under renässansen dök ju de talande statyerna upp, som jag skrivit om förut. På den skulptur, som kallas Pasqunio och står vid Piazza Navonas sydvästra hörn, sätter folk fortfarande upp satiriska plakat, ibland till och med i versform. Förr slängde Pasquino och hans vänner – den jättelika flodguden Marforio och den inte särskilt småväxta Madama Lucrezia – käft om politik och andra saker, som man annars var rädd att dryfta offentligt. Så är det åtminstone inte vid vår stenhög. Jag väntar spänt på vad som ska hända – ska den försvinna, eller kommer nya plakat? Rapport kanske följer.

Länk till tidigare artikel om de talande statyerna: http://carinaburman.se/rom/?p=403

Sjuklingsmat

Italienska buljongtärningar med käck femtiotalsfru.

Italienska buljongtärningar med käck femtiotalsfru.

Det kom en förkylning, och hela min världsbild rasade. Eller i varje fall all tidsplanering. Dagarna tickade vidare, och nu har jag varit här halva tiden. Idag är dag femtio – 50/100.

Muskotnöt med inbyggd kvarn - köpahemtips från italienska snabbköp.

Muskotnöt med inbyggd kvarn – köpahemtips från italienska snabbköp.

Det hände inte särskilt mycket där i feberns farvatten, varken ifråga om promenader eller kultur- och matupplevelser. Ena dottern var här några dagar, och vi promenerade till vår gamla marknad i Monteverde. Den var lika överväldigande som för fyra år sen, men grönsakshandlaren hade inte längre någon cigarr mellan tänderna. Ingenting är oföränderligt, ens i den eviga staden.

En favoriträtt har jag hittat tillbaks till den senaste månaden, och den passade utmärkt som sjuklingsmat – tortellini in brodo. Buljong lär ju dessutom vara vara stärkande. Rätten är inte heller mer komplicerad än att också den febriga klarar den. Man gör en god buljong på tärning (hemma använder jag hönsbuljong, här den variant som heter ”classico”), kryddar med muskot och har i så mycket tortellini man vill.

Mimosaträden blommar.

Mimosaträden blommar.


Jag kör alltid med skinkvarianten och räknar 10-12 stycken åt mig själv. Det går alldeles utmärkt med torkade tortellini, men här lyckades jag inte hitta sådana utan har använt färska. När pastan är färdig smakas det hela av och serveras med riven parmesan och en bit bröd. Gott, värmande, lättätet.

Under en av de där sjuklingsmåltiderna mindes jag första gången jag åt tortellini in brodo. Jag var sjutton år gammal, det var bara ett stenkast härifrån (även om jag inte längre minns var i Trastevere), och soppan var förrätt inför en fisk, som togs från ett akvarium på väggen. Idag kan jag inte komma på någon restaurang i Trastevere som har ett sådant akvarium, men här finns rätt många.

Så kommer den dag då man inte längre längtar efter soppa, då solen skiner och huvudet är klart. Då går man ut i staden och häpnar över hur underbart Rom är – och en dag ser man ett mimosaträd som blommar. Då är det vår i Rom, och allt förkylningsgnäll är bortglömt.

Blixtar, dunder och tidtagarur

I förrgår kväll åskade det. Först blev det ljus över Tibern, sedan kom mullret, och strax därefter började det hagla. Jag satt i en fåtölj och läste, och ibland tittade jag ut på ljusskenet bortom träden. Det är nämligen träden som antyder var Tibern ligger – floden själv flyter så djupt att den inte syns, men träden som kantar den ser jag.

Men titta! Mängder av folk, som inte är turister. Utsikt från trappan till S. Maria in Aracoeli.

Men titta! Mängder av folk, som inte är turister. Utsikt från trappan till S. Maria in Aracoeli.

Jag kan inte riktigt vänja mig vid vinteråska. Åskväder är så intimt förknippade med ljusa sommarnätter och vistelse i sommarstugan, där man tappar upp vatten ifall elen skulle gå och ser till att alla elektroniska apparater är urdragna. En gång kom det en klotblixt ur telefonjacket, gjorde en sväng inne i storstugan och försvann upp genom skorstenen. Sådant väntar man sig inte i en gränd invid Tibern.

Morgonen därpå sken solen, och efter lunch insåg jag att detta inte var någon dag för jämförelser mellan texter eller skrivande över huvud taget. Det var en dag att gå ut.

Capitolium avstängt. Byggnaden i mitten är S. Maria in Aracoeli.

Capitolium avstängt. Byggnaden i mitten är S. Maria in Aracoeli.

Redan för ganska länge sen började jag provgå dagsrutterna i Ellen Rydelius Rom på 8 dagar (1927), men så här i efterhand känns det som jag var dåligt systematiserad. Det märktes framför allt efter att jag guidat mina projektkolleger på Capitolium i höstas och begrep hur mycket en guidebok beordrar sin läsare i än den ena, än den andra riktningen. Så jag promenerade till Capitoliums fot, satte igång tidtagaruret och ägnade en stund åt att vandra fram och tillbaka efter Rydelius instruktioner medan jag simulerade att jag aldrig förr varit där. Dock hoppade jag även denna gång över Capitolinska museet – inte för att jag varit där många gånger, utan för att det var stängt (det var ju måndag). När jag för andra gången passerade piazzan på väg mot S. Maria in Aracoeli hörde jag oväsen vid kullens fot, visslingar och rop, men jag såg inget. Däremot var det avspärrat ned mot Forum Romanum.

När jag simulerat färdigt inne i kyrkan (som faktiskt är fin – jag kanske återkommer till den) och steg ut på trappavsatsen insåg jag att det verkligen hände något nedanför Capitolium. Jag gick nedför den branta trappan och konstaterade folksamling (mest män, av någon anledning) och poliser som blockerade den vanliga trappan till kullen. Eftersom min italiensklärare säger att jag ska ta alla tillfällen att prata italienska frågade jag en av poliserna vad som var på gång, men fick bara besked att kullen var stängd. Varför vet jag fortfarande inte. På Capitolium ligger ju den kommunala förvaltingen, så det verkade mindre troligt att det hade något med den nya presidenten att göra.

Italiensk flagga över Porta del Popolo

Italiensk flagga över Porta del Popolo

Idag på förmiddagen, däremot, var delar av Centro Storico avspärrat eftersom Sergio Mattarella skulle installeras i presidentämbetet. Just som jag kommit igenom Porta del Popolo hördes ett buller, som vida översteg människornas vid Capitolium, och ett antal stridsflygplan sköt fram över porten. Efter dem kom ett rökmoln i italienska flaggans färger.

Kapitäl i S. Maria in Cosmedin.

Kapitäl i S. Maria in Cosmedin.

Och min provpromenad? Jo, den fortsatte nedåt ghettot, där jag låtsasbesökta den försvunna Piazza Montanara, titttade på Octavias portik och ”den lilla förfallna kyrkan S. Angelo in Pescheria”, som inte längre är förfallen, och som min Baedeker från 1909 uppgivet konstaterar har restaurerats åtskilliga gånger. Sedan fortsatte jag ner mot S. Maria in Cosmedin, där också Bocca della Verità finns. Rydelius skriver 1927:

Via Bocca della Verità för oss fram till en liten stilla plats, som ligger så fridfullt slumrande mellan en kristen kyrka och två hedniska tempel. Endast någon vinkärra, som skramlar fram på höga hjul, stör då och då tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden, där svartnade tritoner lyfta en barockfontäns marmorsnäcka mot höjden.

...tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden...

…tystnaden på denna ensliga fläck av Tiberstranden…

Idag går här en bred bilgata, byggd under Mussolinis tid (vilket jag berört då och då), och varken ”fridfull” eller ”stilla” är ord man skulle använda om platsen.

Jag gick in i S. Maria in Cosmedin, men struntade i att stoppa handen i Bocca della Verità (det stod ungefär 200 turister i kö), och konstaterade att det lönar sig att lusläsa guideböcker. Aldrig förr hade jag tänkt på att högaltaret ”utgöres av ett antikt badkar i röd granit” – men jo, det var helt klart, när man visste det. Däremot hade jag ofta beundrat de antika kolonnerna.IMG_8500

För Rydelius läsare var nu klockan över tolv, och lunchbordet stod ”färdigdukat helt nära på Pastarellaro”. Vi begav oss alltså gemensamt mot Trastevere, Rydelius, läsaren och jag, för att leta upp Via di S. Crisogono 33. Adressen ”ligger rätt undangömd och är litet svår att hitta”, konstaterar hon – och det har hon rätt i. Också jag, som gått omkring mycket i Trastevere, fick titta på kartan innan jag hittade gatan. Pastarellaro hade dock flyttat, men det fanns en hänvisning. Sen stängde jag tidtagaruret, som visade på en timme och femtiofem minuter. Också om man räknar med två timmar på Capitolinska museet är det en fullt realistisk tur. Grattis, Ellen Rydelius! Du fick väl godkänt på fredagens förmiddagstur!

På Lilla Björn

Det finns folk som blir glada att se mig. De flesta är de väntade, de som står mig nära, men en och annan är mera förvånande. Mest oväntad är kanske mor på Orsetto.

Orsetto är en trattoria på Via Flaminia, strax utanför Porta del Popolo. Den är inte stor, den är inte nyskapande, den är inte heller turistig, trots att man har engelska beskrivningar på menyerna. Av allt att döma är den ett familjeföretag, med karlarna i köket och kvinnorna som servitriser. Maten är vällagad italiensk husmanskost och rekommenderas tveklöst. Jag har ätit där många gånger och allt har varit gott.

Så ser det ut på Orsetto

Så ser det ut på Orsetto

Periodvis har Orsetto varit populär bland Svenska institutets forskare, och första gången hamnade vi där efter rekommendation från en vän. Snart blev vi stammisar, och det berodde mycket på huvudservitrisen, som jag bellmanskt kallar mor på Orsetto. För varje år blir hon blondare, och i samma takt ökar hennes hjärtlighet mot oss.

Första gången vi kom dit (det är nu ett antal år sen) behandlades vi vänligt, andra gången hälsades vi med igenkännande – och sedan dess behandlas vi som länge saknade släktingar. Mor på Orsetto lyser upp när vi kommer och vi hälsas med kindkyssar och frågor. Ibland kallas andra i personalen ut, förändringar i utseendet kommenteras (signor, ni har ändrat ert skägg!) och vi förs i triumf till vårt vanliga bord.

Några gånger per år kommer vi dit – oftast i januari – och vid varje besök i Rom förvånas och förtjuses vi över bemötandet. Visst är vi igenkända på andra ställen (i varje fall hemma i Uppsala), men endast på Orsetto möts vi med kindpussar. Det känns som en fläkt av ett gammalt Rom, ett Rom innan turisterna blev så många – eller kanske till och med av Bellmans Stockholm.

Ett Z är släckt för tillfället, men det finns ingen tvekan om vart skylten pekar.

Ett Z är släckt för tillfället, men det finns ingen tvekan om vart skylten pekar.

Så om ni befinner er på Corson och börjar känna er matta och hungriga rekommenderar jag att gå över Piazza Piazza del Popolo (denna storartade samlingsplats) och ut genom porten där drottning Kristina kom in. Gå över den trafikerade vägen så syns neonskylten: Trattoria Pizzeria. Där ligger Orsetto – restaurang Lilla Björnen… eller kanske är det Lilla Björn, som stjärnbilden. Snart kommer maten att styrka er. Och var lugn – ni kommer att bli mätt. Portionerna är minst sagt generösa.

Serrandor och gatukonst

Porta Settimiana med uteserveringen t.v. (fotad i juni).

Porta Settimiana med uteserveringen t.v. (fotad i juni).

Idag smet jag min väg från förmiddagens arbete och tog en cappuccino och en cornetto på Café Settimiano, som ligger precis porten till den gamla pilgrimsvägen Via Lungara (porten, men inte baren, nämns faktiskt hos Rydelius).
Gatukonst i Garbatella

Gatukonst i Garbatella

Settimiano har ett stort utbud av både smörgåsar och sötsaker, och dessutom en solig uteservering. Nackdelen är att där ofta är mycket folk, inte minst från det amerikanska John Cabot University, som ligger snett emot. Så var det också nu.

Många samtal pågick vid bardisken, vissa ganska högljutt. Bredvid mig klagade exempelvis en chic amerikanska på sin redaktör, som inte ville ha hennes artikel om Roms gatukonst. En italienare i sällskapet försökte förgäves föra in samtalet på muralmålningarna i Lyon, och jag tyckte detta började bli intressant.

Utsmyckat hus, Garbatells

Utsmyckat hus, Garbatella

Dessa såg jag nämligen själv i somras
Muralmålning i Lyon

Muralmålning i Lyon

och dessutom det stora galloromerska museet, som jag tänkte skriva en blogg om men aldrig kom mig för – kanske för att det var sommar). Så mycket längre kom dock aldrig samtalet.De drack upp och vandrade vidare, och snart hade också jag fått min sockerchock och kände mig beredd på en promenad och mera jobb.

Riktig gatukonst finns det verkligen i Rom.Intressant och modern sådan förekommer i stadsdelen Garbatella, som är på väg att bli hipp. I Trastevere och Centro Storico hittar man ibland också gatukonst, om än inte så utarbetad.

Nu är det ju söndag, och i Rom är de flesta affärer stängda. Här råder det aldrig någon tvivel om ifall affärer är öppna eller inte. Man behöver inte provrycka i dörren, som i Sverige, för här drar man ner en slags järnjalusi när affären stänger.

Flicka på vägg utanför ett galleri i Centro storico - numera bakom glas.

Flicka på vägg utanför ett galleri i Centro storico – numera bakom glas.

En sådan jalusi heter serranda. När serrandorna först levereras är de nog snygga och rena, men rätt snart blir de utsmyckade – antingen avsiktligt,
Konst eller konstigt? Trastevere.

Konst eller konstigt? Trastevere.

av butikens ägare, eller av hjälpsamma ungdomar med sprejburk. De är en viktig del av den romerska gatubilden – och ibland kan till och med utsmyckningen räknas som konst. Jag undrar just om det var serrandor som kvinnan på baren försökt intressera redaktören för – men kanske inte. De är nog alltför vardagliga för att ge upphov till konstartiklar – fast om så vore tycker jag redaktören som tackade nej var rätt dum och dessutom en tråkmåns.

(Bilderna på serrandor är små och ligger under varandra. Klicka på dem så blir de större!)

Ännu osmyckad serranda

Ännu osmyckad serranda


Graffitismyckad serranda

Graffitismyckad serranda


Serranda vid tatueringsställe

Serranda vid tatueringsställe


Serranda vid järn- och färgaffär

Serranda vid järn- och färgaffär


Serranda nära Vicolo del Atleta

Serranda nära Vicolo del Atleta


Kvinnoporträtt (möjigen porträtt, i varje fall), Trastevere.

Kvinnoporträtt (möjigen porträtt, i varje fall), Trastevere.

På våran gata i stan

Sist talade jag om vaktombyte. I samma veva flyttade jag från Svenska institutet till Trastevere. Detta skrivs på en punkt i staden, där man genom fönstret kan se nästan hela kupolen till S. Andrea della Valle (där första akten i Tosca utspelar sig) och där man skulle kunna se Tibern, om inte kajerna funnes. Trafiken utmed floden ser man däremot, och människor som väntar på bussen. Vår gata är lugn, men man kan ändå luta sig ut genom fönstret och titta på vad som händer. En morgon kom en nunna gående, och så ropade någon på henne – hon lyste upp och vände sig om. Då stängde jag fönstret, för jag ville inte veta mer.

Gott slut och motorcykel.

Gott slut och motorcykel.

Det var en scen som kändes som om den pekade framåt. Den kunde vara upptakten till en thriller, ett drama eller en kärlekshistoria, men jag tror inte en komedi eller fars. Dagen därpå steg en kvinna ur en bil och tryckte en stor, prunkande röd blomma till bröstet. Då insåg jag att Rom är fullt av intressanta scener. Det gäller förstås särskilt Trastevere. ”I sagorna är alla slut goda”, står det på en mur i närheten.
Inköp på torget. Lägg märke till Trasteveres lejon rund ostarna!

Inköp på torget. Lägg märke till Trasteveres lejon på ostarnas vaxpapper!


Men Romvistelsen är långtifrån slut – jag har inte ens hunnit halvvägs. Nu börjar jag boa in mig i den nya miljön. Det är en bit ifrån Monteverde, där vi bodde 2011, men nog nära för att jag ska använda samma affärer. Däremot har jag bytt marknad. På den tiden gick vi oftast till den stora marknaden i Monteverde, som jag skrev rätt mycket om i bloggen. Nu går jag till marknaden på Piazza S. Cosimato, där vi handlade enstaka gånger då. Där är fullt med grönsaksstånd, som alla tycks bra, och jag utsåg genast ett av dem till mitt. Det brukar löna sig att bli stamkund. Osthandlaren känner i igen mig efter bara två besök och vet att jag vill ha goda ostar. Första inköpet av pecorino var utmärkt, och idag rekommenderade han en koost som såg intressant ut – kanske återkommer jag om den. Hans kollega tilltalade mig redan första gången med ”cara”. Detta är ju Trastevere.

Fontänen – igen

Under veckan har det varit vaktombyte på Svenska institutet. De som kom ner över nyår har åkt hem och långtidsforskarna, som varit hemma över helgerna, har kommit tillbaka. Många kommer tillbaka till institutet år efter år, inte sällan under samma period. Det är lite som barndomens sommarkompisar – här har vi nyårsvänner, som vi inte ser så mycket av vid andra tillfällen.

Neptuni gossar bakom byggnadsställning.

Neptuni gossar bakom byggnadsställning.

Inga slantar har dock slängts i Fontana di Trevi. Vi gick förbi en mulen eftermiddag, strax efter Anita Ekbergs död, och tittade på fontänen. Precis som i oktober var den under renovering, men till skillnad från då var där nästan folktomt. Ingen chans fanns heller att singla slantar över avspärrningarna. Tvärtom rådde strikt förbud mot sådant, och bestämda vakter såg till att förbudet efterlevdes.

Tritonen blåser fara och förbudsskylten syns tydligt.

Tritonen blåser fara och förbudsskylten syns tydligt.

Eftersom det var lugnt och stilla gav vi oss nu ut på de gångbroar, som byggts över fontänen. På så sätt kommer man Berninis svulstiga barockfigurer riktigt nära och kan se dem i ansiktet. Några skönheter är de inte, även om de är skickligt skulpterade, men de tycks som intressanta figurer allihop. Stanna fick man inte – men det är ju inget som hindrar att man går väldigt långsamt.

Däremot fick man stanna upp framför fontänen och betrakta två filmstjärnesköna personer – på en skärm såg man nämligen scenen med Anita Ekberg och Marcello Mastroianni i Fontana di Trevi. Det var nästan så man blev lite rörd av denna hedersbevisning på just detta ställe.P1000484

(Foto denna gång av Lars Burman)

click

Ekberg och fontänen

Det finns kända människor. Det finns kända verk. Dessutom finns det människor vars berömmelse går långt utanför vad de egentligen har gjort. De blir till symboler för sig själva.

En ung Ekberg

En ung Ekberg

Nyss kom nyheten att Anita Ekberg är död. Minuten efter kom kärleksförklaringarna på sociala media. Hon är en av de där ikoniska, La Ekberg. Bara för några dagar sedan började vi prata om henne här på institutet – det var en middag som fortsatte långt in på natten, och någon i sällskapet berättade om sitt möte med henne och citerade henne, på bredaste skånska. Ikonen blev med ens så påtagligt mänsklig. Liksom många symboler är hon bara ihågkommen för en bråkdel av vad hon gjort.

Avspärrad Fontana di Trevi

Avspärrad Fontana di Trevi

I Rom är hon lika närvarande som Audrey Hepburn, men medan prinsessan på vift är oskuldsfullheten själv står La Ekberg för det farliga, det glamouröst förargelseväckande. Antingen man sett La Dolce Vita eller ej känner man till scenen, där hon och Marcello Mastroianni badar i Fontana di Trevi. Jag tror inte lusten att bada i fontäner var lika stor före den filmen. Idag händer det rätt vad det är att turister tar ett dopp i Fontana di Trevi. Kanske är det därför det alltid står poliser där.

Det bekanta badet

Det bekanta badet

Den här vistelsen har jag inte varit där, men innan jag åker hem slänger jag förstås i mitt mynt. Vidskeplig är jag inte, men det vore ju dumt att chansa. Numera vet jag exakt vilket ställe där det går att ta sig ned till vattnet. Där kan man också stå en stund och njuta av Berninis konstverk – för Fontana di Trevi är mycket vacker, i all sin barocka absurditet. Under mina senast besök har för övrigt fontänen varit avstängd – det pågår uppenbarligen restaureringsarbete – så istället har jag singlat in slanten genom avspärrningarna. Det är ju nästan samma sak.

Fontana di Trevi ur annan vinkel

Fontana di Trevi ur annan vinkel

Idag är det svårt att se Fontana di Trevi utan att tänka på Ekbergs dopp. Det gjorde inte Ellen Rydelius, ty filmen kom först tre år efter hennes död. Det är lite synd, för jag tror att hon hade uppskattat den sortens upptåg.

Så här skriver hon:

Ja, det är gott för oss alla, som behöver lycka, att Rom finns till. Men för denna gång är uppbrottets stund inne, vi ställer oss med ryggen mot fontänen, kastar enligt urgammal sed vår slant, tributen åt Neptunus, över vänstra axeln i sjögudens bassäng och dricker ur hand av det svala vattnet, som strilar ned över klippblocket. Sedan går vi vår väg utan att blicka tillbaka.

Så kan man också beskriva en sorti.

Gamla vänner – och 500

Femton år gammal åkte jag bakpå en vespa i en italiensk by. Vespan kördes av en brevvän, som jag aldrig nånsin träffat, och jag kan inte begripa hur min föräldrar släppte iväg mig. Utan hjälm, ut i det okända. Men jag kom tillbaka utan bekymmer. Nu försöker jag komma på vad han hette. Det var inte han som hette Davide, utan det var något annat.

Fiat 500 - ett exempel på Romromantik

Fiat 500 – ett exempel på Romromantik

Egentligen började tankekedjan med min första Italienvistelse som vuxen. Först var jag här med föräldrarna ett par gånger – en gång på bilsemester efter nian, en gång på den mångomtalade sistaminutensemestern till Rom – men våren 1984 tågluffade vi ner till Italien och hälsade på våra vänner Paolo och Francesca. Till skillnad från Dantes gestalter med samma namn var de inte ett par, men hade varit det. Han var (och är) romare, hon bodde i en by utanför Pisa. Huset tillhörde egentligen hennes föräldrar och kom att bli en fast punkt för oss i Italien. Senast bodde vi där 2001, när vi mycket äldre och betydligt fler.

Francesca körde en Fiat 500, och hon älskade innerligt denna ”cinquecento”. På en bild i fotoalbumet där hemma står hon bredvid bilen och strålar av stolthet och ägarlycka. Hennes 500 var svart och så liten att också korta flickor som vi fick vika ihop oss för att stiga in. När vi körde upp i de toskanska bergen fick den lämnas innan lutningen blev för brant eftersom den inte orkade med backarna. Tur då att italienska ungdomar åtminstone på den tiden rörde sig i gäng.

Vid nästa besök hade inte Francesca längre kvar bilen. Hennes storasyster hade krockat med sin 500, och även om allt gått bra hade föräldrarna fått en tankeställare om trafiksäkerhet och uppgraderat döttrarnas fordon (så som uppenbarligen medelklassens italienska föräldrar kunde göra på åttiotalet). Francesca hade fått en Fiat Panda, som var modern men ytterst enkel och (förmodade vi) egentligen särskilt säker. Den hängde med länge, men känslan var inte densamma.

Nyfikna tittar på Fiat på Piazza del Popolo

Nyfikna tittar på Fiat på Piazza del Popolo

Rätt ofta ser man gamla 500 i Rom, och då blir jag lite nostalgisk. På hemväg från dagens eftermiddagspromenad passerade vi Piazza del Popolo, och där var det ”promozione” för den nya Fiat 500. Den var rätt söt, och betydligt rejälare än Francescas bil. Runt bilarna svärmade folk och verkade helt uppfyllda av bilens nostalgiska associationer. En reklamfilm, som utspelade sig i sådan by eller liten stad där jag en gång åkte vespa, visar hur en viagratablett studsar ner i tanken och ger den lilla bilen kraft. Filmen är utformad med en rejäl dos italiensk självironi, men bygger ändå vidare på den romantiserade bilden av Italien.

Det är lätt att bli Italienromantisk när man sedan vandrar hemåt i solnedgången och ser hur himlen blir rosa över Rom. Då kan man få för sig saker och börja minnas vespaturer och bilfärder för länge sedan. Därefter kan man gå hem och stoppa en vårkyckling i ugnen. Jag tänkte mig rosmarin, peperoncino, vitlök och citron, om ni nu vill veta det.

Och så kom jag på det – brevvännen hette Alessandro, och han var faktiskt rätt tråkig.

Vaktlar

När vi bodde i Rom 2011 skrev jag mycket om mat. Det har blivit mindre av det senare, kanske eftersom vi bor på Svenska institutet och det inte finns någon marknad i närheten som kan mäta sig med den i Monteverde. När jag nu till nyår lagade vaktel kände jag ändå att det var värt att skriva om.

Inte Rom - här åts vaktelägg.

Inte Rom – här åts vaktelägg.

Jag hade aldrig lagat vaktel förr. Jag hade inte ens ätit det. Vaktelägg hade jag däremot ätit ganska många gånger. Första gången var förresten minnesvärd – det var våren 1987 i Cambridge. På den tiden fanns där en skandinavisk institution, bjudit in några danska poeter att framträda. Det var en imponerande uppläsning. Efteråt gick vi alla till University Centre (eller gradpadden, som studenterna sa) och åt på den fina restaurangen som på den tiden fanns högst uppe i huset. Förrätten var vaktelägg. Resten av maten minns jag inget av, och skämmigt nog inte heller vilka poeterna var, fast de alla var etablerade och t.o.m. stora. Poeten Göran Printz-Påhlson var förstås där – han hade hand om svenskan i Cambridge – men av poeterna minns jag bara Pia Tafdrup. Jag var bävande och stolt över att vistas i sådant sällskap, och jag betraktade de små äggen med förundran. Göran Printz-Påhlson lärde jag senare känna rätt väl, och han blev min mentor när jag var gästforskare i Cambridge på nittiotalet.

Vaktlarna. Som synes hade vi röd duk (se förra bloggen). Det var dock en av grannarnas ärvda julduk

Vaktlarna. Som synes hade vi röd duk (se förra bloggen). Det var dock en av grannarnas ärvda julduk

Vaktelägg köpte vi ofta med oss när vi kring millennieskiftet hade mycket att göra med Estland. Men vaktlar – nej.

Anneli, en av grannarna här på institutet, lagade vaktlar till jul, och när vi började diskutera nyårsfirandet kom vi fram till att sådana vore lämpliga som huvudrätt. Vännerna hemma tyckte vi var överdådiga. En kompis förklarade att vaktlar hade hon bara ätit på Nobelmiddagen – och skyndade sig att påpeka att hon varit där som journalist.

Så vi begav oss till det närbelägna snabbköpet Tigr och letade upp vaktelhyllan. Där låg de, som små, undernärda kycklingar, förpackade två och två. En förpackning kostade runt 2,50€, så de var knappast ruinerande.

På nyårsafton satte vi igång. Det var jag och den tidigare vaktelkocken som basade i köket. När det gällde fåglarna stod hon för erfarenheten och jag för det mesta arbetet. Först gnuggade jag dem med salt, peppar, citron och lite olja, och så fick de ligga mellan en halv och en timme medan vi tog itu med annat – däribland den spenatrisotto, som skulle fungera som bukfylla.

Vintersallad.

Vintersallad.

Sedan blandade jag brödsmulor (vi har en tendens att köpa för mycket bröd) med hackad porchetta (spädgris), som medkocken hade liggande, samt smör och färsk salvia. Lite peppar i det, också. Brödblandningen stoppades in i vaktlarna. De lades i en form, där de fick samsas med en aubergin (mest för att det fanns plats över och vi ville att de skulle ligga tätt, eftersom vi inte kunde binda dem) och stoppades in i ugnen. Smör runtomkring. Under tillagningen hällde vi på vitt vin och öste med jämna mellanrum. Jag skulle gissa på att det hela stod inne i omkring fyrtio minuter, och på slutet puttade jag bort fläskskivorna, så att vaktlarna fick fin färg. De smakade gudomligt och serverades med vad som här på institutet kallas ”vintersallad” – skivad fänkål med skivade apelsiner – som medkocken lagat. Fantastiskt gott.

Så här såg menyn ut:

Antipasti: Parmaskinka, småsalami som var ”piccante” (starka), salami Milano (standardsalami).
Primo: Spenatrisotto (kryddad med peperoncino). Parmesan.
Secondo: Vaktlar. Aubergin. Vintersallad.
Dolce: Kakor.

Ingen ost serverades, men det behövdes knappast. Vi gick inte hungriga från bordet.
Eftersom vaktlarna såldes två och två hade vi en för mycket för fem personer. En halv åts upp av en finsmakare, men dagen därpå åt vi vaktelrester med de övriga resterna. Risotton åt vi i två dagar, för jag hade tagit i ordentligt.

Och idag är det befana, som trettondagen heter här. I Rom är det stort ståhej, vilket jag nämnde i en blogg för ett år sen. Jag undrar om jag ska ge mig ut i vimlet på stan eller om jag nöjer mig med Villa Borghese.

mike o’hearn

Om Carina Burman

Författare. Litteraturforskare. Kritiker. Ofta i Uppsala - nu i Rom.

Läs mer...

webdisart, ltd